Den långsamma betraktaren.
Ett bra fotografi kräver en långsam betraktare, som har tid att göra bilden rättvisa. Hur vanlig är denna betraktare i dagens snabba värld? Ja, konsten att betrakta en bild kanske är ett inlärt beteende, format av den tid och värld vi lever i. Är en bild något att snabbt konsumera för att sedan dra vidare, eller något att långsamt ta till sig, stanna upp vid, begrunda och reflektera över.
När jag växte upp var bilder inte samma vardagsmat som idag. De bilder som fanns utnyttjade man väl, studerade länge och återvände till och försökte utvinna så mycket information och intryck som möjligt, och gick också vidare: reflekterade, fantiserade och drömde, detta oavsett om det var en tecknad bild i en sagobok eller ett fotografi i en tidning eller bok. Och det är detta jag menar kan ge ett inlärt beteende, ett återvändande och reflekterande bildtittande, den långsamma betraktaren.
Bilderna var också stillastående på den tiden. Ibland, på bio, var de rörliga. Med tiden trängde de in i hemmen via TV:n, och så var utvecklingen igång, mot dagens bildexplosioner och eviga exponering av nya intryck. Vilken sorts bildbetraktare skapar det? Hur ser, tänker och reflekterar man? Visst finns det även idag långsamma betraktare, men hur vanliga är de?
Vid all kommunikation bör man tänka på mottagaren, sägs det. Påverkar det fotograferandet, hur dagens betraktare ser ut? Och om vi inte har långsamma betraktare, har vi då inte heller långsamma fotografer, eller skall vi kanske hellre säga uthålliga fotografer.
Bara en hastig reflektion...
-affe
Det var du som inspirerade mig...
Jag undrar var man lägger all denna tid som sparas in då man ständigt bara skummar igenom informationen.