Fristående fortsättning kanske, eller mer från samma plats. Utan så mycket vatten
Seghet i skrivhjärnan fördröjer produktionen av blogginläggen, medan bilderna samlas på hög. Ibland bara trillar orden ur mig, men nu får jag tvinga fram dem, och det som kommer ut kanske inte ens är de rätta orden, så att det bara blir en surrogatberättelse. Eller är det bara förändringstakten som är för snabb, så att orden är gamla, redan när de kommer på pränt.
Trädet och barnen.
Trädet kanske är en symbol för det bestående medan barnen får symbolisera framtid och förändring. Men det visste jag inte när jag tog bilden.
Eftersom det här är ett gammalt järnbruk finns gamla längor för smederna.
Men idag är smederna borta och nu är det en plats för pensionärer, turister och flyktingar.
Dotterns pojkvän rekognoserar. Är man turist om man bara gör en dagsutflykt? Kanske en staffagefigur.
.
.Höstfärger i parken.
Viloplats med utsikt över vattnet
En väg därifrån.
En bro får markera en paus i bloggen, tills jag vilat och hittat nya ord, de som kommer nu är så trötta och sega att de nästan snubblar innan de når sin plats i texten.
God natt.