Med nya kameran på utfärd, med SL:s hjälp.
Idag började jag dagen med björnbär, i alla fall den fotografiska delen av dagen. Därinnan hade jag gjort rena vardagsrutiner.
Snöbadande björnbärsranka.
Sedan gick jag ut iden stora världens dis.
Det såg väl ut så här.
Men det kändes mer såhär.
Jag hade tänkt ta pendeltåget någonstans, men det skulle inte komma på en stund, så jag gick ner till bussarna i stället där den kalla väntan var kortare. Jag hann ta ett kort också innan jag klev ombord.
Jag hamnade i ett disigt Kista. Här borde det synas höghus.
Jag fick gå närmare höghusen, för att de skulle synas.
Jag tog genvägen genom ett av husen. Ja inte ett av höghusen, utan ett annat hus där jag jobbat, på den tiden jag gjorde det. Jag hörde en röst: Vad roligt att se dig, jag måste få bjuda dig på kaffe.. Det var damen i kafeterian. Så jag drack kaffe. Och vi pratade en stund. Precis som förr i tiden.
Sedan tog jag tunnelbanan in till staden och passerade på vägen marker, där vi en dimmig augustimorgon för 45 år sedan lade ut stridsvagnsminor.
Här hamnade jag sedan. Idag alltså, inte när vi la ut minor.
Och då kunde jag ta bilder med nya kameran, som jag håller på att bekanta mig med.
Det blev bilder, så det kommer en fortsättning på berättelsen. Måste ju skriva också för att hålla skrivkonsten och hjärnan vid liv.
-affe
Klart jag gör, allt annat är tråkigt...
Roligt att du tittade in/J-O