En gång i tiden rådde istiden. Sedan kom internet och då vaknade människorna och med dem berättandet

Kanske en väl kortfattad  historieskrivning i rubriken, men det var en sådan där formulering som jag inte tänkte ut, utan som plötsligt bara uppstod inom mig. Lidnersk knäpp, snedtänd gubbhjärna eller uppenbarelse? Vilket som, var det en för god formulering för att kastas bort, tyckte jag, så då är jag väl tvungen att skriva något också.

Istiden fotografiskt för min del var då åren när jag inte fotograferade så mycket, men sedan tinade isen och Fotosidan uppenbarades för mig av en arbetskamrat. mitt fotograferande väcktes till liv och jag insåg att räddningen var digital.

Jag tittade upp  ur mitt mörker  och upptäckte vad som fanns ovanför ytan.

Jag upptäckte också, när jag på nytt börjat fotograferat, att det inte var naturfotograf jag var, utan landskapsfotograf. Det tror jag att jag  skrev om redan i ett av mina första blogginlägg. För sju år sedan! Vad tiden går.  Det var en viktig insikt, för från det kunde jag vidga motiven även till det urbana landskapet och det som finns där. Gränserna suddades ut och nu ser jag mig mest som promenadfotograf, jag fotar det jag ser som motiv, där jag går.

Bloggandet gjorde att mitt intresse  mer blev berättandet än den enstaka bilden. Kampen för att skapa en riktigt bra bild ersattes av ett mer harmoniskt sökande av berättelsen i ord och bild. Det började  med en följetong från gruvans dagar  i Sala.

Det här är inte den första av silvergruveföljetongerna, men en av dem

Med följetongerna ändrades mitt fotograferande och jag blev  stegvis mer berättande, inte bara i följetonger utan även i vanliga blogginlägg och i mitt fotograferande. Människor har berättat i alla tider och det är en av de förmågor som gör oss till människor.