fotografering (och annat?) med ddarriga händer

Promenaden, banaliteterna och kameran, en treenighet som ger bilder och blogg. Eller bara ren terapi?

Både och, kanske. Eller alltihop, beroende på hur man ser det. Fotografering u.p.a.? Något som bara sker, liksom. Ungefär som man tar en karamell ur godisskålen och stoppar i munnen utan att tänka på det,tar man en bild där man går under promenaden, bara för att bilden finns där.

Den här bilden passerade jag igår och tog hem med kamerans hjälp.

Den bara fanns där och jag ville ha den med mig: linjerna, mörkret och geometrierna. Utan promenaden hade jag inte passerat här, och utan den hade jag aldrig sett bilden. Så promenaden är mitt grundläggande fotohjälpmedel. Plus bra skor och en hyfsad kamera.

Ur led är tiden.

De kör nog med lokal tid här, i omgivningarna var det redan eftermiddag. Det var inte därför jag tog bilden, tidskillnaden upptäckte jag inte förrän jag kom hem. Ville helt enkelt ta en bild till av motivet.

Sedan missade jag bussen precis. med typ 2o sekunder. Inte för att jag visste att den skulle komma, men jag såg den och insåg att jag inte skulle springa. F.ö. var jag ju ute och promenerade.

Nästa buss skulle komma om 12 min. och när jag spanade framåt förstod jag att det inte skulle ta så lång tid att gå till den, så jag gick. Och hann. och behövde inte skynda. och hann ta en bild till på vägen.