I kommunens utmarker
I går ville jag ta en promenad med kameran, men inte i den absoluta närheten, utan kanske i okända marker med SL:s hjälp. Det är ju ingen mening med ett månadskort om man inte använder det. Men vart skulle jag åka? Jag bestämde mig för den slumpmässiga metoden, gick ner till busstorget och klev på första bussen som kom. Smedstorp stod det på destinationsskylten och det hade jag inte en aning om var det låg, så det lät lovande. Kanske en chans att gå vilse! Men jag lyckades inte den här gången heller.
Till slut var jag ensam i bussen och klev av före sluthållplatsen, så jag är fortfarande ovetande om vad Smedstorp är. Däremot hittade jag en ärrad och åldrad väg. Efter lite tankearbete insåg jag att det var en väg där jag både kört och färdats en gång i tiden. Nostalgi? Kanske.
Så återstod bara att hitta några motiv, jag hade ju kameran med mig och utan motiv blir promenaden lite tråkig om man inte har annat sällskap.
Jag hittade en sandhög. Det fick duga. Påminner ju lite om att fotografera berg och höga fjäll, så det får bli ett substitut för det. Samma linjespel men utan anmarscher, vad och knott.
Pliktskyldigast tog jag också en bild av den lokala floran. Någon fauna minns jag inte att jag upptäckte.
Kanske kan det duga med svartvitt också, för de här motiven, det är ju mycket form det handlar om. Och man behöver inte fundera så mycket på kornet i bilderna, det sköter sandkornen själva.
Jodå, jag har återanvänt en av de ovanstående bilderna, men vänt på den, så att ingen ska kunna upptäcka det.
Efter all grus och sten får det bli en mjukare avslutning.
Också den i svartvitt. Tyckte den passade så. Kan inte förklara varför, men tycker inte heller att det behöver förklaras. Bara en känsla att så ska det vara.