Kanske svartvitt är bäst?

Med den pretentiösa titeln måste jag väl skriva något vettigt också. Smiter undan med en bild.

I den här bilden ser man inte att mannen som plockar skräp har röd jacka. Man kan inte heller ana den begynnande grönskan i träden eller den blå färgen  i klottret till höger. Blir bilden bättre eller  sämre av det? Jag nöjer mig  med att konstatera att den är annorlunda. Känsla och uttryck är ord som jag gärna associerar med bilder. Inte bara foton, utan även annan bildkonst.

I förra blogginlägget finns ovanstående motiv med, men i färg (och ett annat utsnitt). Den stora skillnaden tycker jag är detta med uttryck, inte skillnaden i innehåll.

Skorstenar var tanken här. Olika form, ålder och storlek.

Bilden är väl inte fy skam i färg heller? Om man nu gillar tak och skorstenar.

Det här med färg eller svartvitt är ingen ny  konflikt för mig. En gång i tiden löste jag det med att bära på två kamerahus i fjällen, ett med diafilm och ett med svartvitt. Sedan tröttnade jag på mörkrummet och blev bara diafotograf. Nu känns det som en befrielse med digital kamera, råformat och lightroom.

Jag har friheten att välja efteråt.

Här syns inte att den gula cykeln är gul och några andra färgfläckar. Än sen då?

.

Det var den här bilden som gav upphov till det här inlägget (och rubriken). I färg var det hopplöst att få till bilden om jag inte skulle använda Photoshop och ta till ren bildbehandling. Det har jag tröttnat på. Med det perspektivet var svartvitt bäst!

Det får bli en portal till.

.

Kommer jag nu att bli svartvit-fotograf? Nej, jag kommer att fortsätta att vara kameleont och anpassa mig till situationen.