Med en lillryss och en japan i Uppsala
När jag gick där längs ån kände jag plötsligt att "Det här har jag ju fotograferat förut." Och det har jag ju, jag har gått den här vägen från Dagny-fikat ett antal gånger. Snart blir det kanske slentrian. Slentrian, någonstans såg jag det beskrivet som själlös rutin. Kan man fotografera då, när det blir själlöst: Går det inte bara på tomgång då, med risk att man tar samma bild gång efter gång, gång efter gång, gång efter gång...
Liknande bilder har jag tagit förut...
.
Alltså smet jag in i en gränd och satte på min lille ryss. Om det verkligen är en lillryss eller bara en liten ryss vet jag inte, men att det är ett litet objektiv tillverkat i Sovjetunionen vet jag, en liten Industar utan alla moderna bekvämligheter.
Plötsligt försvann all den moderna japanska skärpan i bilderna.
Uttrycket blev ett annat.
Jag beslöt mig för att ta några bilder till, även om det blev onödigt kallt om fingrarna att pilla barhänt med det lilla objektivet.
Jag dristade mig till att ta en bild med sol också.
Inte samma kanonkontrast som i den första bilden, men frågan är om inte känslan är sannare mot vad jag verkligen upplevde än i den första bilden.
Lördagspromenad i februarisol.
Jag tycker jag lyckades undvika allt för många moderna objekt i bilden och fick en lite tidlös känsla.
Raskt kastar vi oss över ett modernare motiv, Uppsala Central som inte ens ser ut som en järnvägsstation. Kulturskymning , eller bara modernt, praktiskt och rationellt?
Samma motiv med en modern japan på kameran. Perspektivet lite annorlunda, eftersom jag gick närmare för att få samma utsnitt. (14 mm istället för 50 mm.)
Och kanske mer.
/Staffan