De sista strålarna...
...försökte jag krama så mycket som möjligt ur.
De kan anas på bergväggen, de sista strålarna, de ger lite liv åt den steniga ytan: Helt livlös i övrigt är inte heller bilden. tack vare den försvinnande cyklisten. Hur viktig är han (för det var en han) för bilden? Jag inbillar mig att sådana små detaljer kan betyda mycket för en bild.
Plötsligt ändrades ljuset och med det bergets struktur. Inte bara ljuset, utan även nätet som ska skydda mot ras, bidrog till bergets struktur.
Även här finns det mänskligt inslag. Och den lilla skräphögen i förgrunden är avsiktligt med i kompositionen. Det är de små, små detaljerna som gör det i ett motiv som i förstone inte ser ut att innehålla något.
Här fick jag ta till färg.
Kontrasterna räckte inte för att få fram det jag ville visa, så jag var tvungen(?) att ta till färg. Färgen gav mer kontrast åt det jag ville fånga, än vad det svartvita gjorde. Det var ljusförhållandena som gjorde det så. De två damerna är förstås också viktiga, utan dem inget liv i bilden, och det ville jag ha.
Här hade jag gått några steg till och fått en annan vinkel.
Och då kunde det funka även i svartvitt.
Tyvärr hann en person gömma sig bakom lyktstolpen.
Jag visar bilden även i färg.
Svartvitt eller färg, bara en smaksak?
När jag kommit ner på tunnelnivån fick jag lite äkta, hederligt gammalt motljus.
Men här blev jag bländad och kunde inte sikta mer än på måfå.
Och där slutade fotandet. Resten var bara transportsträcka hem.
.