Det blev bara nörkare och mörkare och innan dess hade det aldrig hunnit bli riktigt ljust.

Höstmörkret borde man ju vara  van vid efter att ha varit med om det så många gånger, men varje år blir jag lika förvånad. Kanske märker man det mer om man fotograferar, då det blir så uppenbart när det är  dags att exponera. Efter mina små taffliga ISO-experiment de sista dagarna, bestämde jag  mig för att gå ut på en promenad i omgivningarna för att tackla mörkret på ett annat sätt än jag brukar: mörka bilder eller långa tider. Det första  kanske kan kallas för ett stilgrepp det, det andra ett praktiskt problem.   Och det  som lite sitter i ryggmärgen, eftersom jag lärde  mig fota på analogtiden.

Idag bestämde jag  mig för ISO-vägen, dvs skruva upp kamerans ISO för att öka känsligheten

Jag började med 800. Det gav mig tider på  1/30-1/50 med bländare 4, fullt tillräckligt för handhållet foto som ju är det jag gillar bäst. På kameran satt  en 14 mm vidvinkel, så skärpedjupet var heller inga problem, med min m4/3 kamera.

Staden växer

Jag valde vidvinkeln helt enkelt för att jag ville ha bilder med lite bredd i den här gången, inte små utsnitt utan bredd som visar stadens utbredning, och lite  är det perspektiv jag ser motiven i. I alla fall den här gången, en annan gång kan det bli annorlunda.

Som sagt, inte bara av mig, storstaden breder ut sig och det märks även i grannkommunerna.

Som här, stadsmiljö, där det förut inte fanns så mycket.

Och här omdanas  ett gammalt industriområde till stadskvarter

mm

Jag strosade så smått och som väntat spärrades snart min väg av en annan väg,  den fyrspåriga järnvägen som klyver samhället i två delar.

Här kändes svartvitt rätt när jag tog bilden.

Det visade sig stämma även när jag kom hem.

Men här var det dags för ny känslighet, innan jag gick upp för trappan.

1600. Så då  blev det så för en stund och jag fortsatte med samma bländare på kameran.

Fortsättning följer garanterat.