Om fotografen har gått ner i vikt, måste kameran det också?
I alla fall var jag ute och gick med lättviktskameran igår, en så'n där kompakt, di kallar't. I jackfickan går den lätt ner, men kanske inte i byxfickan. Måste ju lufta den ibland, så den inte dör av tristess.
En kamera kan ju inte gå ner i vikt, men man kan ju skaffa sig lätta och smidiga kameror, som inte utgör en börda och igår var jag ute och luftade en sådan, min Samsung Ex1, ett sådant där reafynd när nästa modell hade kommit. Den tar bra bilder, men ibland lite på måfå när det är ljust ute, eftersom jag då ibland har svårt att se på displayen. Däremot fyller den mina krav på lätthet.
Så lätta gick vi där tillsammans och hoppades att regnet inte skulle hitta oss.
Tio kilo lättare har fotografen blivit på en månad, men så mycket lättare blir nog inte kameran, den väger ju bara några hundra gram. Men fotografen har en bit kvar till matchvikt.
Det här med sökarbrist, det upplevde jag som en riktig brist när jag tog den här bilden.
Jag tog den lite på en höft, även om höften inte var så inblandad.
Så kom jag till ett parti i omgivningarna som jag tycker är formskönt och gärna avbildar.
Det gav ju hyfsat resultat, fast kameran var lätt.
Vidsynt är kameran också, motsvarande 24 mm på fullformat. Lika vidsynt är inte fotografen.
Glasögonberoendet sätter ju numera ibland käppar i hjulet när det gäller att sikta och se. Speciellt utan sökare.
Jag ville ta ljusa bilder, det stämde med den lätthet jag kände.
.
Och här gick det bra att sikta utan sökare.
Jag upplever ju också att jag är långsammare utan sökare, men ofta är inte snabbheten avgörande i mitt långsamma fotograferande. Däremot ger det en minskad smidighet, eller åtminstone en känsla av det, och det tar ju bort en del av den optimala upplevelsen. Med en halvbra pensel målar man inte lika bra.
.
/Stephan
Jag tror man ska släpa på tyngre grejer ju lättare man siktar på att bli ;-)