Jag kände för att förvanska, var det kanske bara en krampaktig nostalgisk protest.

Jag  satte på det vidvinkligaste jag har och travade iväg för att förvanska världen genom optiskt missbruk . Kanske var det en längtan efter att inte bara avbilda, utan även i viss mån skapa och kreera och då inte bara genom att skaka eller röra på kameran, som jag gjort en del genom åren.

.

Jag började lite försiktigt vid en gångtunnel. Ovanför huvudet brusade den åttafiliga motorvägen.

Jag ville utnyttja ljusrampen till något.

Luta på ett riktigt vidvinkligt objektiv ska man inte göra, då vet man inte vad som händer men det var ju just det som var meningen.

Men jag satt ju fortfarande kvar i att få någon sorts komposition i bilderna, de sista krampaktiga resterna av natur, i kontrast till sten, betong och trafik, kanske en onödig nostalgi.

Kanske handlar det också, eller bara, om att se det vackra i det fula. Riktar man blicken rätt när man går där, ser man bara detaljerna och inte helheten. Verklighetsförträngning eller anpassning?

Det är bara att acceptera och göra det bästa av situationen, dvs. motiven, för det var ju fotografering det  handlade om, förutom då promenaden. Sedan må då betraktaren titta på bilderna och dra sina slutsatser eller känna sina känslor. Jag fotar bara vad jag ser, om än genom ett förvanskande öga.

Färgen kan också förvanskas, och varför inte, det är ju också en del av det fotografiska uttrycket, men jag väljer att hålla mig kvar i det realistiskas närhet. Förstärka en del, förminska en del.

Så insåg jag plötsligt det svartvitas möjlighet och exponerade därefter.

.

Men röd bil och rött plank kräver ju färg.

Kanske blev det inte så mycket förvanskning som jag tänkt mig, jag valde kanske fel väg  att gå, eller också var det lagom  mycket. Jag må ha en idé i skallen när jag går ut, ibland stämmer den ibland fördunklas den  av verkligheten  och nuet där jag går och det blir något annat.

Fortsättning följer förmodligen...