Efter förra helgens fotande i en främmande stad har det inte känts meningsfullt att plåta på hemmaplan, men idag ...

Jag har varit lika fjärran från fotograferandet den sistlidna veckan, lika fjärran som jag varit från att blogga. Jag fotograferade ju en del av Linköping i ljus, mörker, sol, skugga och allt vad det var, som framgått av min blogg. Att det dessutom ingick en flytt till Malmö, var inte lika tydligt, men det förteg jag mestadels, för det var inte så intressant ur fotosynpunkt.

När jag sedan kom hem, kändes det inte längre intressant att loda runt i hemtrakten och fota banaliteter. Skaparkris, utmattning eller meningslöshet? Fast jag har väl aldrig haft en tydlig linje i mitt fotograferande, utan gjort det som fallit mig in, så en paus är väl inget konstigt, om det nu inte är något nytt som växer fram.

I alla fall...

... blev det så att jag gick ut genom bakdörren här hemma och tog några
"utanför-dörren-bilder".

Varför då? Kanske sög det i foto- och bloggtarmen  igen. Kanske hade jag återhämtat mig från det Linköpingska äventyret. Kanske var det bara dags igen. Kanske var det den instundande Påsken som krävde lite påskris, här i form av av buskarna kring min lilla radhusgräsplätt.

Ännu är  det mest kvarvarande fjolårsfägring som finns i häcken, men den kan ju få olika uttryck, beroende på hur jag låter solen falla bladen.

.

Det går ju också att ge allt ett svartvitt uttryck...

... men då kanske det mest blir naturens kaos som framträder.

På grannbusken finns dock spår av vad som väntar.

När jag ser den här bilden kan jag inte undgå att tänka på Karin Boye.

Ja visst gör det ont när knoppar brista
varför skulle annars våren tveka

En svartvit bild av vårens tvekan.

n