Husen där jag går en dag det kanske var vår
Det är vårväder, tror jag där jag går, ovetande om att det ska blåsa och snöa nästa dag. Vägarna där jag går är ännu obekanta, jag har bara trampat dem någon enstaka gång, eller inte alls. Jag är på väg någonstans, men jag vet ännu inte vart, en kombination av nyfikenhet och upptäckarglädje får leda mig, målet är ointressant, det är vägen som leder mig dit.
När jag ser glimten av det gröna huset till vänster vet jag att jag har gått här förut, jag känner igen det, men hade glömt att de är två likadana. Tvillingar. Som två gröna skånska längor står de där, med gedigen markkontakt. jag tycker de är vackra.
Det behövs vackra hus där förtätningen gör att de stora tomterna klyvs och och nya schabrak stillöst kläms in och känslolöst förfular. En gång i tiden fanns det skönhetsråd, finns det inte sådana längre, eller har kraven på skönhet förfulats eller glömts bort när storstaden har tillväxtproblem.
Eller är det jag som är en gammal tråkig nostalgiker, som har gått vilse i tiden.
Jag blir också lite glad när jag kommer till ett sådant här område, uppvuxet och med luft mellan husen, med plats för gräs, träd och människor.
Men jag har också kommit till en kritisk del av texten. Ska jag lyckas finna de rätta orden och därmed kunna upprätthålla den nivå jag tycker mig ha hittat i blogginläggets början. Vad gör jag när inspirationen sinar och bara hårt arbete återstår? Jag har ju redan valt ut de bilder jag tänkt ha i inlägget, nu gäller det bara att textmässigt kunna motivera detta, genom att tillföra ett innehåll, speciellt som det blev ett scenbyte efter första bilden.
Kanske är det bara så enkelt att jag gillar sådana här hus, från den här tidsperioden. Jag behöver inte analysera sönder den känslan.
Och jag kan kanske förstärka den känslan genom att visa fler bilder.
Det handlar ju trots allt om bilder...
Gillar dina ord som du balanserat fint med bilder som innehåller mycket.
//Johanna