11. Varför kan jag inte bli en renlärig DOGMA-fotograf?

Ja, nu ska ju inte det här bli ett anatema över DOGMA , utan snarare en reflektion över vad dogma har betytt för mig och de insikter det gett.

Jag har inte varit med så länge i Dogma-gruppen på FS, men har redan "hunnit med" två dogma-löften. Först nyttjade jag mitt nyinköpta 50 mm/1.4 när jag ändå skulle "lära" mig det. Att jag dogmatiserade det gjorde också att jag var mer fokuserad på att använda just bara det objektivet. På min kamera blir ju det objektivet som en 80 mm på småbildkamera (eller fullformat som det heter numera), dvs ett kort tele. Den bild av världen man får blir bara ett utsnitt, och det gör att man tränar ögat att se just utsnitt. Begränsningen gör att jag blir mer fokuserad. Om jag har lämnat alla andra objektiv hemma så kan jag i mitt (o)medvetande sortera bort även de möjligheterna. Alltså kan jag koncentrera mig på det jag har. Och en extra koncentration blir det som sagt av den lilla bildvinkeln, det snäva utsnittet.

Ytterligare en koncentration införde jag själv, genom att använda just bländare 1.4 så mycket som möjligt, för att få den fokusering som det begränsade skärpedjupet innebär, framförallt om motivavståndet inte är så stort.

Vad gav nu detta? En sak som hände var att jag kände igen mig. När jag köpte min första Olympus OM-1:a 1973 var kameran sprillans ny och så många objektiv hade ännu inte hunnit till Sverige. Inte så många kameror heller, min var en av de första som kom hit. Det gjorde att jag ett tag hade bara en 100 mm, innan min 35:a dök upp några månader senare. Så detta med ett objektiv, liten bildvinkel gav en lite välkänd flashback till fotograferandet. Men dessutom den sköna känslan att inte ha något alternativ att fundera på. Det enda jag kunde ägna intresse åt var motivet och BILDEN. Och är det inte det som är meningen?

En Dogma-bild när jag körde med 50mm/1.4 och färg.

Samtidigt blir detta en begränsning. Sätter jag på 50:an och går ut bara med den så har jag (indirekt) bestämt mig för en typ av motiv, i varje fal en typ av tänkande. Och begränsningar kan vara både på gott och ont. Några av fördelarna har jag redan nämnt. En nackdel (som jag ser det) är om man alltid gör likadant, så begränsas möjligheterna som fotograf och människa, och jag missar de utmanngar som kan utveckla mig i andra riktningar. Och det är det som är det intressanta tycker jag, att hitta nya motiv, tekniker och uttryck, men samtidigt ha den stadga som det innebär att ha en fot kvar i det traditionella. Andra har andra preferenser.

Jag övergick efter ett tag till att använda lill-kameran (Canon S70) och svart-vitt i Dogma. Varför. Ja, inte för att jag var färdig med 50:an, tvärtom. Men jag vill pröva förhållningssättet även med S70:an som för mig är mycket en ta-med- och ha-med-kamera, och därmed lämplig för oplanerat gatuflanerande. Så mitt nuvarande Dogma-stuk är S70, 28 mm (ekv.) och svartvitt och  med den blir det mer traditionellt gatufotande. Men vidvinkeln gör att den automatiska begränsningen med 50:ans utsnitt försvinner. Det är lätt att få med för mycket, eller att stå för långt bort. Och där är jag nu, när det gäller Dogma.

En Dogma-bild med S70, 5.8 mm (28)

Och det här vill jag fortsätta att pröva (testa/träna) tills jag blir mer van och obesvärad med både kameran och situationen. Även om jag känner mig mer tillfreds med 50:an. Eller kanske just därför.

Varför kan jag då inte nöja mig med detta. Jo jag vill också göra sådant här, t.ex.

 En odogmatisk bild med Lens-baby.

Fast det är ju faktisk lite dogma-tänk här med; en kamera, ett objektiv - men motivet är mer oortodoxt, och framförallt objektivets uppförande. Resultatet blir sällan förutsägbart, även om vanan även här gör att man lättare hittar rätt. Och det här utforskandet är lika spännande som att utforska gatumiljöer. Och jag tror jag behöver båda, att de berikar varandra och vidgar mitt bildseende.

Och framförallt, jag skulle känna mig inlåst, om jag begränsade mig till bara ett uttryckssätt. Det är därför det är så skojigt (och berikande) att blogga. Här kan jag komplettera med ytterligare ett sätt: språket och det skrivna.

2008-07-22 14:58   alf109

Var och en må ju göra som den vill ;)
Men själva grundtanken med dogma som jag förstår den är att man skall bli så intuitiv med sin utrustning så att utsnittet och övriga parametrar sas sitter i ryggmärgen på fotografen, och det blir man inte om man hoppar för mycket mellan olika prylar, det är min erfarenhet. När det gäller att "snöa in på en typ av bilder" så skulle jag vilja vända på resonemanget och menar att när man hittat vad som intresserar en innom fotografi så kommer man automatiskt bli mindre "spretig" i sitt bildval. Detta innebär inte att man tar samma bilder hela tiden, men att man funnit sin stil och det som berör. Om man tycker sig behöva byta prylar hela tiden för att hitta nya bilder är det sällan prylarna som är problemet utan snarare att man inte hittat sitt eget bildspråk tror jag. Man kan ta oändligt många oändligt varierade bilder med vilken utrustning som hellst. Ressonemanget att man måste byta prylar hela tiden för att finna nya bilder tycker jag låter lite som om man måste byta ordbehandlare beroende av vilken text man skall skriva ;)
Sedan är det ju så med tex dogma (som det kallas här), eller att fotografera med samma utrustning att det inte är något nytt. Jag skulle tro att detta med att byta prylar hela tiden är ett betydligt nyare fenomen faktiskt. Jag har skrivit en hel del om mitt förhållningssätt till prylar i min blogg för den som är intresserad. Men självklart skall man fotografera på ett sätt som passar en själv, detta med att begränsa sig utrustningsmässigt passar säkert inte alla, och kanske funkar det bäst vid olika former av dokumentär fotografi :)
-affe

Besvara

Svar från janolof 2008-07-22 15:15

Jo, jag håller ju med dig Affe.
Jag har alltid varit konservativ, eller snarare restriktiv, i mitt förhållande till prylar. Jag blev trogen Olympus i 30 år, tills jag blev "digital" Och den utrustningen, i alla fall de 2-3 objektiv jag använde mest, satt verkligen i ryggraden (ihop med huset förstås).

Däremot finns det en annan passus i din text jag vill kommentera:
"när man hittat vad som intresserar en innom fotografi"
Men om man då är intresserad av mer än en sak, då blir det krångligare! Jo, delvis kan man låta stilarna "spilla över", men går det alltid?

Roligt med kommentarer; det blir mer att fundera över.

Svara

2008-07-22 15:24   Johan Pihl

Håller med Alf. Eller som CS lär ha sagt - Det blir sällan bättre av att byta. Men då talade han inte om kamerautrustning, utan om kvinnor! :) Men det går ju bra att överföra på kamerautrustning med. Man tror nog ofta att "bara jag hade den kameran eller det där objektivet så skulle jag... " Men ofta så räcker nog den kameran och den gluggen man redan har väl till.

Förresten, fina bilder Jan-Olof! :)

Besvara

2008-07-22 20:46   alf109

Om man inte tycker att dogma passar ens sätt att fotografera är det ju ganska enkelt, man struntar i det helt enkelt ;)
Men personligen tycker jag att det blir lite fel om man "plåtar på som vanligt" med alla prylar och och bara ser dogma som ytterligare en pool att publicera sina bilder tagna med en viss kombination bland alla andra bilder man tar. Detta är min personliga åsikt och vad jag vet får var och en själv avgöra hur man skall göra med detta. Men för mig handlar det inte om snobbism att plåta med fasta brännvider och gärna med samma brännvidd under en längre tidsperiod, det är ett förhållningssätt till fotograferandet som funkar för mig. Jag plåtade för övrigt på det sättet långt innan det fanns något dogma på FS.

Till skillnad från Thomas tar jag mitt fotande på ganska stort allvar trotts att jag är amatör, men detta tycker jag inte har något med dogma att göra.

Besvara

Svar från janolof 2008-07-22 21:14

Nu vet jag inte om den här kommentaren riktar sig till mig, eller andra, men även om jag ibland blir lite raljerande i tonen så tar jag mitt fotande på allvar, och när jag fotar á la Dogma så gör jag det med allvar, och bara det, just för att jag gillar förhållningssättet med en en kamera, en brännvidd.
Men jag fotar även på annat sätt, andra motiv, men aldrig samtidigt. Det ena eller det andra.
Tillägg:
Och jag söker vägar att renodla mitt fotograferande, som jag ibland upplever som just spretigt. Men det får aldrig bli ensidigt.

Svara