Power Big Meet bjuder alltid på bilder

Till sommarens höjdpunkter hör Power Big Meet i Västerås – Nordens största raggarträff. Det är en bildmässig guldgruva som jag försöker pricka in i kalendern varje år.

I år struntade jag i att besöka eventområdet utan åkte bara till cruisingen på lördagskvällen i centrala Västerås. Fem av mina gatufotokompisar åkte dit redan på morgonen, men jag visste att det är på först kvällen som det blir riktigt drag.

Joel Brogmar

Till skillnad mot mina vänner så går jag inte runt med en lätt Fujifilm-kamera eller har en liten Ricoh GR i fickan. Jag är tungt pressfoto-beväpnad med två stora kamerahus, blixt och fyra-fem objektiv. Här händer det saker hela tiden och jag vill missa så lite som möjligt.

Jimmy Dovholt

Jessica Storbjörk och Cathrine Winberg

Att ha så mycket prylar med sig har naturligtvis sina nackdelar. Förutom det uppenbara – att det är tungt, så kan man skrämma vissa och blir rätt klumpig när man ska hoppa in i en raggarbil från bakändan.

Jag märkte inte av någon som tyckte att jag var skrämmande. I andra sammanhang kan folk känna "oj, kommer jag i tidningen nu". Men här är folk som regel glada att komma på bild. Jag är van att bära tungt. Och klumpigheten är jag också bekant.

Trots att jag kom rätt sent vid 19-tiden var det rätt lugnt och få bilar som rullade runt. Jag blev orolig för att jag satsat på fel kväll. Att alla gav järnet på fredagskvällen istället.

Väktarna förbereder sig inför natten

Men så sakteliga ökade stämningen och mängden raggarbilar.

Stämningen blev hetare ...

... och hetare ...

... och ännu hetare:

Men som alltid falnar partylågan till slut ...

... och det är dags att gå hem.

Mina gamla reportagebilder återfunna!

2002 var jag på reportageresa i El Salvador. De flesta bilderna har varit på avvägar trots att jag kommer ihåg att jag brände ut dem på dubbla DVD:er. Igår städade jag förrådet inför fotoloppisen den 28 juli i Gnesta. Till min förvåning och glädje låg DVD:erna tillsammans med trådutlösare, objektivlock och framkallningsdosor.

Jag hittade även några skivor med bilder från en reportageresa 2003 och från en tidning som hette Why. Mer om det en annan gång.

För 10 år sedan var jag informationsansvarig för KFUM i Sverige. Då hette det KFUK-KFUM. I jobbet ingick bland annat att vara redaktör tidningen Why. Det var ett kul jobb som tog mig runt på kollon, fritidsgårdar, idrottsklubbar och scoutläger runt om i Sverige.

KFUM (YMCA) och KFUK (YWCA) är världens största ungdomorganisationer med 50 miljoner medlemmar över hela världen. Svenska KFUM arbetar med bistånd till några länder genom de nationella KFUK- och KFUM-organisationerna. Ett av dessa länder har varit El Salvador.

2002 följde jag med när föreningen i Gävle skulle ner på en studieresa och se på vad som görs där nere. Det var rörande och se vilka fantastiska projekt som genomförs. Bland annat jobbade YWCA med att lära flickor sig sina rättigheter, hjälpa dem anmäla övergrepp och få en vettig fritid efter skolan med lek och läxläsning. Flickorna från grannorterna hämtades med minibuss eftersom föräldrarna inte hade råd med att betala 50 öre för en bussbiljett.

En annat projekt var att ge unga flickor en yrkesutbildning så att de kunde försörja sig. Kvinnornas ställning i El Salvador var svag eftersom det gick sex kvinnor per man efter inbördeskriget. Männen bytte ofta kvinnor och då gällde det för kvinnorna att kunna försörja sig.

Några år tidigare hade El Salvador drabbats av jordbävning och svåra jordskred. Tusentals blev utan bostad. Flera hjälporganisationer hjälpte till att bygga nya enkla bostäder. KFUM hjälpte till att få livet i de nya områdena att fungera. Bland annat med meningsfull sysselsättning för barn och ungdomar.

Jag fick se mycket mer än vad som får plats att skriva om här. Men jag lärde mig också att det krävs tid för att ta bra bilder. Vi gjorde många besök som innebar långa samtal med ansvariga och sedan en kort runda runt för att se. Det funkar inte för en fotograf. Jag behöver komma nära, få kontakt och vänta in när det händer saker.

Bilderna är tagna på diafilm. Att plåta allt på ISO 100 är också en utmaning.

Bildreportaget alla borde göra

Idag gjorde jag ett av de viktigaste bildreportagen i mitt och min sons liv. Jag följde med honom till förskolan och fotograferade på hans avdelning.

På 80-talet läste jag i Aktuell Fotografi om en fotograf som fotograferade på sin sons daghem. Det resulterade i till slut i flera foto- och barnböcker. Thomas Bergman tror jag att han hette.

Ända sedan min son föddes har jag haft Bergmans svartvita barnbilder i bakhuvudet och tänkt att jag ska fotografera på sonens förskola någon dag. Till hösten börjar min son i "nollan" och snart skingras barngruppen på förskolan för att kanske aldrig träffas igen.

Pedagogerna på förskolan blev eld och lågor när jag berättade om min tanke. De informerade föräldrarna som också blev glada.

Att hänga med i barnens tempo i dagens 29-gradiga värme var inte lätt och jag fotograferade bara utomhus under en intensiv timme före lunch. Jag fortsatte fotografera under lunchen och en timme efteråt när barnen lekte inomhus. Jag var  noga med att ha ordentligt med alla barn innan jag slutade fotografera.

Nu har jag närmare tusen exponeringar att gå igenom. Alla barn och pedagoger ska få CD med bilder som minnen från deras år tillsammans på förskolan.

Oundvikligt
I veckan inträffade det oundvikliga. Jag fyllde år. Min pappa som är entusiastisk hobbyfotograf och en praktiskt herre gav mig några färgfilter att använda med svartvit film. Jag tror att han är lite glad att jag äntligen börjat skaffat mig en Leica M-kamera. Annars brukar jag få hylsnyckelsatser och liknande praktiska prylar.