Dags att lägga ner konstfotografin?

Idag läste jag ett inlägg på Fotosidans blogg om att konstfoto existerar på dokumentärfotografins bekostnad. Jag blev något förvånad, men jag kan naturligtvis ha misstolkat. I vilket fall vill jag ge min syn på saken.

Det går att hitta ett motsatsförhållande om man ser varje konstfotoutställning som en missad chans att visa dokumentärfotografi, men jag tycker att det är ett konstigt sätt att tänka.

Konstfotografin är relativt ung. Det var först under 70-talet som konstfotografin började blomstra och bli en etablerad konstform. Visst har det funnits föregångare, men det var då som konstfotografin började växa fram ordentligt. Tillväxten fortsatte under 80-talet.

Jag är övertygad om att en del av dem som idag är konstfotografer inte hade ägnat sig åt fotografi alls om de var födda 50 år tidigare. Det är generellt inte samma personlighetstyper som ägnar sig åt konstfoto som dokumentär fotografi. Således får vi inte fler dokumentärfotografer om antalet konstfotografer minskar.

Att aktivt försöka minska en viss typ av fotografi känns främmande. Det känns mer humant att istället uppmuntra den typ av fotografi som man vill se mer av.

Min arbetsplats i mitten av 90-talet. Pärmar istället för datorer. Hur många dokumenterar sin arbetsplats?