Folkrace bjuder på många fartfyllda bilder

Motorsport kan vara tråkigt att titta på … och alldeles, alldeles underbart. Folkrace är antagligen den mest publikvänliga motosporten. Det är dramatik hela tiden – till och med mindre barn med spring i benen sitter fängslade och kollar timme efter timme. Inte undra på att folkrace är ett folknöje.

I slutet av sommaren åkte jag ned till Nyköping för att testa mitt senaste objektiv, ett begagnad Canon EF 400/2,8L IS III, som jag köpt av en kompis som uppgraderat till RF-versionen.

Upplägget är också gjort så att vanligt folk ska ha råd att tävla. Efter tävlingen kan man köpa motståndarens bil för en överkomlig summa, men helt billigt blir det inte. Varje tävling innebär reparationer och det kostar att ta sig runt till de olika tävlingarna. Jag snackade med en förare som berättade att hans årliga budget låg runt ett hundra tusen kronor. Någon sponsor hade han inte.

Sensommaren bjöd mestadels på direkt solljus. Motljus är ofta snyggare än medljus, så jag valde plats därefter, men också så att jag fick bra överblick över banan. Det gick att stå runt större delen av banan, men jag tog de flesta bilder från samma position. Platsen var väldigt bra, med det gäller att försöka variera bilderna när man håller sig på en plats. Grundtipset är alltså att byta position några gånger under en dag.

Motljus och stora grusmoln brukar vara en utmaning för autofokusen, men dagens motivigenkännande autofokussystem som känner igen motivets färg och form är suveräna på att hålla skärpan på motivet. Jag har tagit bilderna med två Eos R5:or, den ena med 400:at och den andra med ett 70-200/2,8.

Ett problem med att fota motorsport är att bilarna är uttryckslösa. Idrottare visar upp ansiktsuttryck och rör hela tiden på kroppen. En bil ser i stort sett likadan ut om den står still som om kör fort. Då gäller det att jobba med vinklar och slutartider för att få fram dramatiken. Flera bilderna är tagna på 1/60 eller 1/30 sekund för att få fram känsla av fart. I de fall jag vill frysa rörelser helt använder jag 1/2000 sekund.

Det blev många tusen exponeringar och jag ska inte trötta ut dig med alltför många bilder, men här kommer några till som jag gillar. Berätta gärna om det är någon av bilderna som du fastnat för.

Folkrace - en ny utmaning

För två veckor sedan provade jag att plåta rallycross för första gången på närmare 20 år. Idag provade jag att plåta folkrace för första gången någonsin. Jag och sonen drog till Högstabanan i Haninge.

Eftersom jag hade med mig min 9,5-åring och var knallförkyld så höll jag mig till en och samma plats bland den övriga publiken under hela tiden. Det innebar en hög vinkel, vilket inte alltid är optimalt. Att fotografera ut låg vinkel är ett klassiskt trick för att få häftigare bilder. En del sportfotografer använder knäskydd eftersom de så ofta jobbar på knä.

Jag koncentrerade mig på en trång sektor med grusunderlag strax efter starten där jag tänkte att det kunde bli en del fajt.

Trängseln gjorde att en del bilar hamnade av banan.

Jag laborerade även en del med panoreringar:

Det här gav mersmak och jag ser fram emot att plåta folkrace igen när jag har bättre förutsättningar att vara ambitiös och experimentera med olika fotopositioner och mer utrustning.

Plåta sport är också ett sätt att umgås

Gemensamma fotopromenader har aldrig riktigt funkat för mig. Visst är det trevligt att vara ute och gå med likasinnade, men ja brukar inte ta så bra bilder då. Antingen tar jag rätt innehållslösa bilder eller så fotograferar jag de andra fotografer.

Jag älskar att promenera och gör det ofta. Men ska jag fotografera så går jag ensam. Då kan jag gå helt in i vad jag gör. Det extra många ensampromenader just nu eftersom jag är inne på ett nytt fotografiskt spår.

Nåväl. Vad gör man då när halva kompisskaran är fotografer i någon form? Jo, vi plåtar sport tillsammans. Då kan man koncentrera sig helt på fotograferandet när spelet pågår och vara social i pauserna. Det finns alltid publik och funktionärer som också vill snacka i anslutning till tävlingen.

Igår åkte jag med tidningen Proffsfotos tekniske redaktör Martin Agfors till Jäfällas sunkiga simhalla från 1971 för att att fotografer en match i elitserien i vattenpolo. Mer om det i nästa blogginlägg. Idag åkte jag med en annan kompis till en folkracetävling strax norr om Arlanda flygplats.

När det inte bilarna flög fram på den spolade sträckan var jag social med andra. Att dra fram ett långt vitt supertele är alltid ett bra partytrick om man vill få någon att snacka med. Sen får man bjuda på trevliga svar på de uttjatade frågorna "hur långt kan du fota med den där?" och "hur många bilder tar du på en dag?".

Jag funderade på att åka in till Fotografiska idag och träffa lite andra medlemmar på Fotosidan, men när jag såg att det var tävling så var valet självklart. Dessutom bjöd upplandsslätten på en underbar naturupplevelese.

Jag har aldrig fotograferat folkrace tidigare och visste inte att man körde en och en på tid. Jag trodde bara att det handlade om att trängas med andra på en tajt bana.

En utmaning vid sport är alltid att variera sig. Jag vill inte bara variera plats utan även känsla och uttryck.

Jag brukar fråga efter bästa stället att så när jag kommer ut på en tävling, men man ska alltid vara lite kritisk till de råd man får. Idag pratade alla om hoppet, men jag tyckte det fanns annat som kändes mer spännande på bild. Frågar men även om något specifikt får man mer precis information. Det kan vara "brukar de åka av någonstans", "finns det några stora surhål" och så vidare.

Efter två och en halvt timme kände jag att jag upprepade mig för mycket och åkte hem.