Miss igen - och jag ska vara proffsfotograf?

Efter gårdagens blogg om mitt senaste inredningsuppdrag fick jag frågan från en kompis på fotoklubben om jag inte kunde skriva om när jag misslyckas med bilderna istället. Tack för den Peter! ;)

Problemet är att jag inte misslyckats med en fotografering sedan 1995 då en grupp konfirmander i Veberöd råkade få lite väl stora skuggor på sina vita kåpor. Med lite erfarenhet blir det aldrig totalhaveri, men jag blir missnöjd med mina bilder lite då och då.

För en yrkesfotograf är det viktigt att ha en hög lägsta nivå. Uppdragsgivarna vill kunna lita på en, men givetvis vill de också bli positivt överraskade. Jobbar man på en tidning kan det vara många uppdrag på en dag och då är det ännu viktigare att alltid ta bilder med det lilla extra. Magnus Hallgren på DN tycker jag är en sådan fotograf som sällan utmärker sig i fotovärlden, men som oftast kommer hem med en knorrig bild från de mest svårjobbade fotojobben.

Det har hänt mig flera gånger att jag och reportern varit överlyckliga med bilder som jag inte skulle vilja visa på fotoklubben. De kan vara toppen för att de fungerar bra tillsammans med texten eller för att omständigheterna var svåra. Det känns i magen när bilderna inte är tillräckligt bra, då gäller det att vara där en kvart längre om det går. Väldigt kommer bilden med stort B under den extra kvarten.

I lördags var jag inte på något uppdrag utan iväglurad av Tage Olsin till en mesigt gul och grön idrottshall i Sollentuna för att plåta Volleyboll. Tage förklarade vänligt hur han brukar göra och jag tänkte kaxigt att jag ska minsann visa honom och göra på mitt sätt. Glöm det.

Volleyboll är en hysteriskt snabb sport. Det gäller att läsa spelet för att hinna rikta kameran mot den som kommer att skjuta. Kan man inte hinner man inte med och missar.
Dessutom ska man hinna komponera och sätta skärpan.

Jag ställde mig lite längre bort än Tage eftersom jag hade ett 200/1,8 med telekonverter mot tages 70-200/2,8. Efter ett tag ställde sig Tage bakom domaren, men jag valde att stå kvar tills jag var nöjd med en, två bilder från min position. Det visade sig ta tre perioder. Sen var det bara en kvar.

Hela tiden missade jag skotten eller så missade jag skärpan. Jag provade att köra med manuell fokus för att inte riskera att fokusera på bakgrunden och för att hålla uppe bildfrekvensen. Det gick sådär eftersom det är svårt att ställa skärpan i förväg på ett tomt utrymme i luften.

Efter ett tag började jag se spelet bättre och kunde räkna ut vad som skulle hände. Plötsligt blev det fler bilder som satt och jag kunde byta position.

Med bara en period nere på plan blev det inte så många bilder därifrån eftersom jag återigen fick börja med att försöka lära mig vem som skulle ta bollen vid den här positionen. Dessutom gjorde jag det svårt för mig med valet av utrustning.

Tage kör fisheye + 24-70/2,8 + 70-200/2,8. Jag tycker sporthallar är fula så jag ville prova kortare skärpedjup. Därför körde jag på bländare 1,2-1,4 med mitt 85/1,2 och på på bländare 1,8 med mitt tvåhundra. Nästa gång ska jag börja med telezoomen till jag hänger med bättre i spelet.

– Det är inte lätt för en pressfotograf som aldrig fotograferat volleyboll tidigare att komma hit, tröstade Tage mig.
– Det var en fotograf här från DN som hade problem och till slut lånade jag ut mitt fisheye. Det var en bild med det objektivet som kom med i tidningen.

DN-fotografen kan inte ha varit Magnus Hallgren. Han skulle säkert inte misslyckats på en hel volleybollmatch. Han skulle satt en dragarbild.

Behöver jag säga att Tage fick betydligt fler keepers än jag.

De här bildera är okej, men jag är inte helt nöjd:

Tage Olsin i samspråk med en annan plåtis.