Skulle jag ha tagit bättre sportbilder på OS?

I dessa OS-dagar läser jag med avundsjuka flera svenska sportfotografers blogginlägg från OS.

Tänk att fotografera världens bästa idrottare.
Tänk att få fotografera i arenor utan reklam.
Tänk att kunna välja och vraka bland idrotter.
Tänk att få betalt för att göra något så kul som att plåta sport.

Sverige är ingen jättenation. Det blir tydligt på OS. Vi tar inte så värst många medaljer och ibland lyckas våra ännu mindre grannländer bättre. Att fotografera en svensk allsvensk fotbollsmatch kan vara rätt sömnigt trots att det är den högsta nationella serien. Jag påtar oftast mer udda sporter. Där utmärker sig ibland några få idrottare som håller internationell klass. Ibland är det vad som krävs för att få bilder med riktig dramatik.

(EM för Svävare)

(SM i Dragkamp)

Jag skulle verkligen vilja fotografera på OS. Att krama ut vad jag kan bildmässigt. Och för att döda min egen myt om OS.

Jag tror nämligen att en del av entusiasmen hos de bloggande yrkesfotograferna beror på att OS ett sällsynt avbrott i deras vardag. I Sverige bevakas främst fotboll och ishockey av tidningar och bildbyråer. Handboll kommer långt efter på en tredje plats misstänker jag. De flesta andra sporter bevakas möjligen av någon enstaka lokaltidning där den enskilda sporten är stor. Fotograferna på Länstidningen i Södertälje plåtar basket så ofta att det blir en veckorutin.

(Vardagen för svenska sportfotografer)

Även om jag är yrkesfotograf sedan 1994 så har jag gjort få sportuppdrag. Det finns inte mycket pengar i bra sportbilder. Med andra ord så är jag hobbyfotograf när det kommer till sport. Jag ser det som en kul hobby, som ett kul avbräck när jag behöver en paus i mitt andra fotograferande (reportage och porträtt på uppdrag och gatufoto som eget projekt).

Som hobbyfotograf kan jag välja och vraka bland alla sporter som existerar. Det kan en professionell sportfotograf nästan bara göra på OS. Annars är det mest  ishockey och fotboll som gäller.

Få av fotograferna på OS springer runt omkring på OS och fotograferar vad de vill (Lars Dareberg på Sydsvenskan är till viss del ett undantag när han tar Dagens OS-bild). Det är nyhetsvärderingen som styr. Men, på OS blir sporter som annars aldrig är i nyhetsflödet plötsligt stora nyheter. När hårdbevakas annars lerduveskytte? Det är medaljchanserna som styr nyhetsvärderingen och det tar fotograferna till en del udda sporter.

Det är inte bara att åka till OS för att få bra bilder. Visserligen är det bara ett fåtal fotografer som letar efter de udda bilderna. Men det kräver ofta förberedelser och hårt jobb för att ha en chans att ta bilder. Det går inte att släntra in och knäppa några bilder på 100 metersfinalen. Det finns en hierarki där killar som Bill Frakes på Sports Illustrated har första tjing på den bästa platsen under 100 metersfinalen och får sätta upp 9 fjärrstyrda kameror. Inte för att han är en bättre fotograf, utan för att han kommer från en större tidning. Bildbyrån i Hässleholm lyckades däremot få utmärkta bilder på när Bolt vann genom hårt arbete. Det funkar inte att släntra in en stund före finalen bara. Även en udda sport som Triathlon kräver att fotografen stiger upp i svinottan.

Nä. Här på hemmaplan är det nog roligare att vara amatör eller fota som en amatör. Jonas Lindkvist på DN har insett detta sedan länge och lyckas titt som tätt söka sig till de udda sporterna. Jag säger bara konstsim. Få tidningar erbjuder den friheten.

Som amatör har jag den friheten och kan jag välja den sport som intresserar mig mest som fotograf.

Behöver man inte presskort?
– Nä. Det är främst på ishockey som det krävs att man är på uppdrag för en tidning. Det är ju trångt kring sargen och ishockey är en populär sport. I Elitserien och på stora internationella tävlingar räcker det inte med presskort. De vill de veta vem som skickat dig.
Fotboll är lite enklare. Som amatör utan presskort får man jobba sig in. Plåta för någon nättidning eller helt enkelt förklara sina ambitioner för presschefen. Det brukar finnas gott om plats runt plan.

Det är störst intresse att fotografera ishockey, fotboll och banracing eftersom de är de populäraste sporterna. Många vill fotografera den sport de gillar. Jag skulle säga att hockey och fotboll är bland de minst intressanta rent fotografiskt. Du får sitta eller stå där du får tillåtelse och det blir mest en fråga om att fånga ögonblicket. Det är inte särskilt kreativt.

(Enduro)
(Hillclimb)

För mig som är rätt ointresserad av sport finns utmaningarna i andra sporter. Enduro, dans, vattenpolo, dragkamp, rugby med mera bjuder på helt andra upplevelser och större fotografiska möjligheter. Tar vi enduro som exempel så får man välja plats själv så att man kan få kontroll över ljus och bakgrund. Det får att jobba med vidvinkel eller tele som man vill. Korta eller långa slutartiden. Blixt eller inte. Hög eller låg vinkel. Och så vidare.
Det är sällsynt med fotografer på de flesta idrottstävlingar jag besöker. Att gå in med kameran till en allsvensk match i vattenpolo innebär ett stort välkomnande. De blir sedda.

I längden tröttnar jag lite på att bara jaga pangbilder. Det är få av pangbilderna som verkligen engagerar i längden. Jag ser visserligen mest mitt sportfotograferande som en kul och skön avkoppling, som att åka och fiska. Det är sällan sportfiskare mäter lycka i antal fiskar, antar jag.

Jag vill lite mer än att bara komma hem med några bildtroféer. Det finns en berättare inom mig som vill ut. Jag vill följa idrottare och berätta en historia om dem. Det kräver mer kraft och tid av mig. Jag är övertygad om att den insatsen kommer att ge mer tillbaka i längden.

Men, jag vill ändå åka till OS och försöka vattna ut det bildmässigt. Var hålls OS 2020?

(Hästpolo)