Antastad av Leica-gubbar

Idag var jag inne i stan för att luncha med en gammal kollega. Passade på att handla två böcker på Galleri Kontrast och kolla in Pieter ten Hoopens utställning.

Sen blev det kaffe på kafé. Men bäst som jag satt och läppjade på en balja java och läste en tjock GW-bok, så kom den ena fotosidankändisen efter den andra och ville göra mig sällskap. Det blev dryga dussinet till slut och borden svämmade över av kameror, bilder och fotoböcker.

Den här vänlige herren satte sig ned vid mitt bord.

Och det kom fler till bords.

En del fotoböcker var egenhändigt gjorda. Andra var halv-rariteter.

Bengan tyckte att hans Fuji blivit väldigt gammal och räckte den åt mig. Nya X100s har ju kommit.

Mycket glas i en Noctilux.

Så mysigt så ;)

Nedslag i kameragemytet

I går kom jag äntligen iväg på en Ellens-träff på Café Puck i Stockholm där jag träffade ett tjugotal andra medlemmar på Fotosidan.

Att sätta sig ner bland herrarna och se alla kameror blev som en flashback. Som fotointresserad 13-åring tog min pappa med mig till Leicaklubben i Malmö där ett antal äldre herrar visade sina senaste kamerafynd. Oftast hittade på loppis. Pappa var ofta yngst förutom jag. Ibland  var vi på något kafé och andra gånger i en föreningslokal. På bordet fanns fika och sedan dukades den ena kameran upp efter den andra.

Där var, liksom här är, Leica den mest gemensamma nämnaren. En central person vid Ellens-träffarna  och Leica-entusiast är Bengt Björkbom. Innan träffen gjorde jag en intervju med honom om hans omfattande bloggande. Se här.
Bengts stora intresse för objektiv i allmänhet och Zeiss i synnerhet gör att han på träffen får syna en gammal Contax från 50-talet med Zeiss-objektiv på i skenet av en mobiltelefons lampa. Snacka om att nytt och gammalt möts.

Och det är genom det nya (internet, Fotosidan och blogg) som dessa äldre herrarna håller samman socialt. Träffarna på Café Puck  blir som grädde på Ellens-tårtan.

Jag gillar den öppna atmosfären. Många känner varandra,  men alla nya är lika välkomna. Denna gång samlades något fler än vanligt och några fick stå runt bordet. Men vad gör det när gemenskapen är så öppen och hjärtlig.

Jag hamnade bredvid Mattias Leppäniemi som var där för första gången, ditlockad för hämta ut Bernt Carlzons egenproducerade bok som delades ut på träffen till dem som beställt. Mattias sitter mest tyst och tar in vad de äldre herrarna har att berätta. Om problem med imma om man ska använda en Leica M3 med en 35:a eller hur ett DDR-märkt objektiv fungerar på modern digitalkamera. Vid fötterna har Mattias en diskret svart Billingham-vöska med en Leica M9 i.
– Jag vågar knappt ta upp den, då dör väl en del av gubbarna, säger Mattias skämtsamt. Men det ligger nog något i det. Leica M9 är drömmen för många här.

Sålt jättebild + bakom kulisserna på Fotosidan

Häromdagen fick jag ett kul samtal. "Hej, vi har sett en av dina bilder och vill ha den som väggtapet i vår nya matsal. Får vi köpa bilden?".

Bilden är tagen på ett bygge på Kungsholmen i Stockholm hösten 2005 när jag precis köpt min Canon Eos 5D. Det var så häftigt att leka med 16-35-zoomen efter några år med digitalkameror som hade mindre sensorer. Äntligen fanns ingen nackdel mot en analog kamera och den nya femman kändes bekant lik min gamla Canon Eos 1V med motorn avskruvad.

Även om jag mest fotograferar människor i situationer eller när de ställer upp för porträtt så är ändå bilden rätt typisk för mig. Jag gillar komplexa kompositioner och kan ibland känna att komponerandet tar överhand för känsla. En redigerare sa till mig en gång att mina bilder var så svåra att lägga in på sidorna för att kompositionerna gjorde det svårt att beskära bilderna. "Prova med att skära i texten istället" tänkte jag tyst för mig själv.

Det är himla kul att en industri i Dalarna vill att bilden ska pryda deras nyrenoverade matsal. När jag kollade på deras hemsida förstod jag att den passade dem. De tillverkar trappkonstruktioner i metall.

Jag tog hyfsat betalt för bilden utan att de känner sig skinnade. Jag är inte med i någon bildbyrå, men ändå får jag sålt några bilder per år. Tanken på att försöka gå med i en bildbyrå har funnits, men jag har alltid undrat om det är lönt mödan.

Nyligen pratade jag med en fotograf som är med i en av landets största bildbyråer. Han lägger inte bara in gamla bilder utan arrangerar situationer och fotograferar med mellanformatare för att det passa krävande bildköpare. När han sa vad han fakturerade på ett år hajjade jag till. Jag säljer mer än honom på ett år.

Han är naturligtvis inte nöjd och ska byta bildbyrå. För den som har känsla för vilka bilder reklamkunderna söker finns det en del pengar att tjäna. Jag var med på en arrangerad fotografering med Johnér-fotografen Ulf Huett Nilsson där han arrangerade ett fejkat somrigt födelsekalas hemma i sin villa. Hans fru och barn var modeller tillsammans med en inhyrd modellfamilj inklusive en mormor. Ulf hade också sin assistent och en make-up-artist på plats.

Ett halvår senare såg jag en bild från fotograferingen på stortavlor i tunnelbanan. Fotograferingen hade lönat sig.

*  *  *

En del har önskat fler inblickar bakom kulisserna på Fotosidan. Det ska bli. Igår hade jag tyvärr inte kameran med mig när jag var på chefredaktörskonferens inom tidningsförlaget IDG som är med och ger ut Fotosidan Magasin. Vi hade en del erfarenhetsutbyten och övningar i tidningsanalys. 

Som alla vet blir man lätt lite mosig i skallen av att sitta på konferens. Så mitt på eftermiddagen bröt vi av med kaffeprovning. Nu vet jag hur ett kaffe som kostar 2.700 kronor kilot och som gått igenom tarmen på en vildkatt i Indonesien smakar.

Idag ska jag iväg på den kända Ellen-träffen på Café Puck på Hornsgatan i Stockholm. Det ska bli ett litet reportage därifrån. Jag antar att kaffet är något billigare där.