Kameran SKA vara skjutklar

Jag har alltid en kamera eller två i ryggsäcken på väg till och från jobbet. Som regel en privat och en testkamera.

Men, att bara ha kameran i väskan är nästan lika ineffektivt som att ha kameran hemma. Det blir nästan aldrig några bilder om jag inte bestämt mig för att ta upp en kamera och ha den skjutklar.

Håller man på med gatufoto är det egentligen en självklarhet. "Ögonblicket kommer som en snigel – men försvinner som en blixt", myntade en pressfotograf för många år sedan. Oftast kommer ögonblicken snabbare än så.

Visst finns det situationer där man hinner ta en kameran ut en väska. Som när man stöter på ett pågående evenemang eller överraskas av ett häftigt snöfall. Men oftast innebär väskförvaringen också att ens uppmärksamhet sjunker.

Ta fram kameran, ta av objektivlock och sätt på motljusskyddet. Ställ in kameran och behåll den påslagen.

Idag var jag inne i stan med sonen för att besöka en optiker. I de situationerna är det lätt hänt att kameran förblir i väskan. Jag har funderat på att skaffa en mindre kamera som Sony Nex-6 för att ha när jag reser eller är runt med familjen. Med små objektiv med fast brännvidd så behövs inte det.

Det krävdes rätt väska för att familjefotograferingen att fungera. En Billingham Hadley Pro har visat sig helt perfekt för mig. Den rymmer kamera, extra objektiv, dator, ipad och hörlurar utan blir för tung och klumpig. Det ska dock sägas att det inte går att vara lika effektiv gatufotograf som vanligt när man går i stan med barn, men hellre några färre bilder än vanligt än inga alls.

Alla bilderna i inlägget är tagna under dagens korta tur med sonen till stan.

Konsten att hitta den röda tråden i bilderna

Har du funderat på om det finns en röd tråd i ditt fotograferande? Finns det ett återkommande ämne?

För ett drygt år sedan hade jag satt ihop en bok med gatubilder från Stockholm, många med mer eller mindre tydlig humor. Jag visade bilden för många som gav tummen upp. Tryck den!

Men jag ville inte skicka iväg bilden till Blurb förrän min kloke vän Göran Segeholm tittat på den. Han bläddrade långsamt igenom pdf:en och ställde lite frågor. Enkla frågor som ändå var svåra att svara på. Är du intresserad av folk som klär ut sig eller förställer sig? Vad säger den här bilden?

Vad Göran försökte göra var att hitta den röda tråden i bilderna. Jag hade satt upp de yttre ramarna för boken, men jag hade inte funderar så mycket på vilken röd tråd som skulle löpa genom urvalet. Det går många gånger bra att bara begränsa sig geografiskt eller tematiskt, som om man gör en bok om skärgården i Bohuslän. Det säljer.

Vill man ge en djupare upplevelse är det bra att hitta en röd tråd. Dessutom är det bra att förstå vad man har att säga som fotograf. I mitt fall var det inget fel på de enstaka bilderna, det var urvalet som inte var tillräckligt starkt eftersom det saknades en röd tråd.

Det är mycket enklare att hitta en röd tråd om man fotograferar konceptuellt. Då utgår man från en röd tråd. I gatufoto spretar det lätt åt alla håll och kanter. Det kan kännas som en krystad efterkonstruktion när man ska försöka förstå vad ens bilder har gemensamt. Men om man hittar sin röda tråd kan det också bli lättare att hitta motiven.

Under året har jag tänkt mycket på den röda tråden. Jag har kollat på många gatufotografer och försökt hitta deras röda tråd. Ibland har det funnits och då har också bildupplevelsen blivit starkare.

Det åtta bilderna i det här blogginlägget har jag skickat in till en internationell gatufototävling. Temat var My hometown. Jag ville göra en kollektion där det fanns fler saker som höll ihop än bara att de var tagna i Stockholm. För mig som alltid bara jagat enskilda pangbilder är det ett ovant sätt att tänka. Jag tycker att serien håller ihop rätt bra, men om det finns någon djupare röd tråd vete katten. Jag har en del tänkande kvar att göra.

Den röda tråden måste inte vara röd.

Ha med kameran till och från jobbet!

Jag brukar försöka ha kameran med mig när jag går till jobbet. Dessutom försöker jag gå lite längre än kortast möjliga väg. Det är både bra för hälsan och bilderna.

Det är inte alltid jag har orken att ta upp kameran och dra igång det fotografiska seendet eftersom jag är rätt morgontrött.

Här är några bilder från den gångna arbetsveckan.

Urbant naturfoto med vidvinkel.

Påpälsad turist

Morgonljuset är något speciellt snöiga dagar. Jag borde göra något mer av det.

Snöröjarna stänger av gatorna

Han förstörde bilden genom att le mot fotografen ...

Varför har alla mörka jackor i det här landet?

Bland bilderna ovan är det två-tre som jag är helt nöjd med. Det helt okej för en vecka. Om jag inte orkat ta upp kameran så hade det inte blivit några alls.

6D eller 5D Mark III för gatufoto?

Vilken är den bästa kameran för gatufoto? Det är ett kärt diskussionsämne som kan locka till stora diskussioner. Ändå brukar jag säga att det finns få fotogenrer som kräver mindre av en kamera än gatufoto. Men givetvis är vissa kameror bättre än andra.

För två år sedan skaffade jag en Leica M6 för att ta reda på om Leica M-systemet skulle passa mig för gatufoto. Jag har även testar M9:an en del och visst är det bra kameror för gatufoto, men jag har inte tyckt att det varit värt att investera i en M9:a. Jag har kört på med min Canon EOS 5D Mark II istället.

Jag har även provat Fujifilm X100 och X-Pro1 liksom olika Sony Nex-modeller. Sony Nex-6 har lockat mig mest, men samtidigt har det känts dumt att ha dubbla digitala kamerasystem.

Så istället har jag tagit mina frilanspengar och uppgraderat min 5D Mark II till en 5D Mark III. Just nu testar jag nya EOS 6D för Fotosidan Magasin och kan konstatera att den faktiskt är aningen bättre för gatufoto än 5D Mark III. 6D är mindre, har aningen bättre hög-ISO-egenskaper och är försedd med inbyggd gps och wifi. Att jag ändå valt Mark III:an beror på att den passar bättre för mitt övriga fotograferande.

Jag gillar att båda modellerna har tyst seriebildstagning och kan användas med mycket höga ISO-lägen. Med små objektiv som gamla 35/2 och nya 40/2,8 STE så frågar jag inte efter mindre kameror.

Idag tog jag de första bilderna med min nya 5D Mark III och EF 50/1,4 på väg hem från jobbet:

Ser du vad jag ser i bilden ovan?

Den sista är konverterad till svartvitt med hjälp av Silver Efex Pro

Solen lockade fram Stockholms gatufotografer

Sol och fotosug gjorde gatufoto till dagens givna aktivitet. Jag tog tunnelbanan till Skanstull på södra Södermalm och gick sedan norrut för att få en skön promenad i solen och kanske lyckas ta några intressanta bilder.

Jag gillar att promenera, så bilderna blir bara ett plus. Som väntat var gatorna fyllda av sollapande stockholmare.

Det finns olika tekniker vid gatufoto. En del går runt och andra står stilla på en plats och väntar in motiven. Jag vet inte vad som är effektivast, men min otåliga nyfiken gör att jag har svårt att stå stilla och vänta på att rätt personer ska dyka upp. Det känns naturligare för mig att gå runt och upptäcka händelser.

I bilden ovan har jag dock frångått min metod. Jag var lite trött i kroppen och fann samtidigt att den platsen vid Segels torg intressant. Så jag pausade i några minuter och kollade vilka som skulle dyka upp. Sedan tidigare har jag noterat att man nästan blir osynlig när man står stilla på en gata med mycket rörelse. Det var ingen som tog notis om mig fast att jag stod helt öppet och fotograferade i en trång passage.

Jag gick ned för Hamngatan där solen ofta letar sig ned. Jag fastnade för ett stort tomt skyltfönster hos butiken Zara.

Jag är lite fascinerade över svenskarnas benägenhet att klä sig i mörka kläder. Jag tyckte att det här var en bra plats för att fånga ett gäng svartklädda svenskar. Jag fick inte någon bra bilder på en större mängd personer (dåligt tålamod kanske) och fortsatte mot Östermalmstorg. Där var det dött så jag vände tillbaka samma soliga väg.

I Zara-korsningen stod nu en hel drös gatufotografer och sa hej. Sen frågade jag varför de stod där.
– Det är här det sista ljuset finns, blev svaret.

Marcus Johansson, Jimmy Dovholt, Joel Brogmar och Martin Gunnarsson.

Ola Billmont med mellanformatare och kraftig vidvinkel.

Jag kom i slang med grabbarna (såklart) och när vi stod där dök det upp en pappa med barn som lekte med en ballong tillsammans. Det blev rena pressuppbådet i gatuhörnet.

Det passar inte mig att fotografera i grupp, men eftersom jag var nöjd med dagens bildskörd och solen ändå var på väg ner, så följde jag med gruppen i jakt på solen.

Jag fick en trevlig pratstund om gatufoto med Jimmy Dovhult medan de andra fotografera. På Västerlånggatan kom en gyllene solstrimma genom en gränd. Det fick även Jimmy och mig att höja kameran till ögat.

Korseld mellan fem gatufotografer.

Plötsligt stannade en man upp mitt i ljuset, slöt ögonen och tog av sig glasögonen. I några sekunder njöt han av solen, precis framför mig och min kamera.