Plåta sport är också ett sätt att umgås

Gemensamma fotopromenader har aldrig riktigt funkat för mig. Visst är det trevligt att vara ute och gå med likasinnade, men ja brukar inte ta så bra bilder då. Antingen tar jag rätt innehållslösa bilder eller så fotograferar jag de andra fotografer.

Jag älskar att promenera och gör det ofta. Men ska jag fotografera så går jag ensam. Då kan jag gå helt in i vad jag gör. Det extra många ensampromenader just nu eftersom jag är inne på ett nytt fotografiskt spår.

Nåväl. Vad gör man då när halva kompisskaran är fotografer i någon form? Jo, vi plåtar sport tillsammans. Då kan man koncentrera sig helt på fotograferandet när spelet pågår och vara social i pauserna. Det finns alltid publik och funktionärer som också vill snacka i anslutning till tävlingen.

Igår åkte jag med tidningen Proffsfotos tekniske redaktör Martin Agfors till Jäfällas sunkiga simhalla från 1971 för att att fotografer en match i elitserien i vattenpolo. Mer om det i nästa blogginlägg. Idag åkte jag med en annan kompis till en folkracetävling strax norr om Arlanda flygplats.

När det inte bilarna flög fram på den spolade sträckan var jag social med andra. Att dra fram ett långt vitt supertele är alltid ett bra partytrick om man vill få någon att snacka med. Sen får man bjuda på trevliga svar på de uttjatade frågorna "hur långt kan du fota med den där?" och "hur många bilder tar du på en dag?".

Jag funderade på att åka in till Fotografiska idag och träffa lite andra medlemmar på Fotosidan, men när jag såg att det var tävling så var valet självklart. Dessutom bjöd upplandsslätten på en underbar naturupplevelese.

Jag har aldrig fotograferat folkrace tidigare och visste inte att man körde en och en på tid. Jag trodde bara att det handlade om att trängas med andra på en tajt bana.

En utmaning vid sport är alltid att variera sig. Jag vill inte bara variera plats utan även känsla och uttryck.

Jag brukar fråga efter bästa stället att så när jag kommer ut på en tävling, men man ska alltid vara lite kritisk till de råd man får. Idag pratade alla om hoppet, men jag tyckte det fanns annat som kändes mer spännande på bild. Frågar men även om något specifikt får man mer precis information. Det kan vara "brukar de åka av någonstans", "finns det några stora surhål" och så vidare.

Efter två och en halvt timme kände jag att jag upprepade mig för mycket och åkte hem.

Lerigt värre - men kamerorna höll!

Ibland skiter det sig - bokstavligt talat. I helgen skulle jag plåta Enduro. Jag visste att det milda vädret skulle göra det lerigt, men klantigt nog glömde jag allt som skulle skydda kamerorna hemma.

Jag har visserligen hamnat i skiten förr. En gång gled jag ner för en klippa ner i vattnet när jag skulle fotografera några galningar. Jag fick simma i land med min Eos 1V HS över huvudet och köra hem dyblöt. Jag har överraskats av kraftiga skyfall och blivit översköljd av vatten och lera. Tack och lov har prylarna alltid hållt.

Man kan inte alltid lita på turen och även de bästa kameror kan få för mycket. I somras var det bland annat en fotografs Nikon D3s som gav upp efter för mycket regn på världsscoutlägret i Skåne i somras (läs här).

Jag har funderat på att bygga en kameralåda för att kunna plåta Endurohojjar med nära håll med vidvinkel utan att behöva rengöra kamera och objektiv i någon timme efteråt. Det finns ju också Ewa-Marine-påsar. Eftersom man blir nedskvätt gång på gång gäller det att snabbt få ren glaset/plasten framför frontlinsen.

Denna gång tänkte jag nöja mig med ett provisoriskt skydd bestående av persedelpåse i nylon med uppklippt botten, gladpack för blixten och eltejp som försegling. Allt detta glömde jag hemma på körksbordet. Min gamla 5D kom i alla fall med så att min 5D Mark II skulle kunna vila i väskan om det blev för skitigt, men även den planen sket sig.

Min kompis Hoke fick inte ordning på sina kameror. Hans 1D hängde sig så jag lånade ut min gamla 5D. Här är hans film från tävlingen. Jag dyker upp 3:45 in i filmen och i slutet då jag ligger i leran och fotograferar.

Det är tredje året jag fotograferar Luciaracet på Högstabanan i Huddinge. Enduro är en väldigt bildmässig sport. Som fotograf kan man utnyttja hela sitt register och leta vinklar, ljus och bakgrund nästan helt fritt. Det går att använda allt från fiskeye till långa telen. Mitt 300/2,8 blev dock liggande i väskan hela tiden.

Blixten blev lite för kraftig i TTL-läge

Blixt med manuell effekt, 1/128-dels effekt och vidvinkelskiva.

Jag körde hela tiden manuell effekt när blixten satt på kameran för att få precis rätt mängd ljus. Eftersom hojarna oftast kommer på samma avstånd fanns det inga nackdelar med manuell effekt.

En utmaning vid sport är att variera sig. Det är lätt att hänga kvar på ett ställe och hela tiden vilja vänta in en bättre bild. Nu har jag rätt bra koll på tävlingarna och vet att vattenhindren är bäst att ta på de två första varven då förarna kommer samlat och någon kanske tvingas ut i djupt vatten eller kör galet.

Genom att fråga mig runt bland funktionärerna före loppet fick jag reda på var de mest dramatiska ställena runt banan låg. Sen hittar en fotografs öga alltid andra bra ställen däremellen.

Rätt snabbt var jag lika lerig som kamerorna. Det är svårt att inte bli kladdig om händerna därmed kladda runt på kameror och objektiv. Jag funderar på om man skulle ha med ett gäng gummihandskar och byta när det blir kladdigt, men det fungerar ju inte när det är ordentligt kallt.

Du har kanske några bra tips för att skydda utrustningen?

Jag ska också säga att en bra försäkring gör att man vågar lite mer. Men naturligtvis finns det ingen anledning att inte skydda sina prylar om man kan det.

I bland är inte räcker inte min kraftigaste vidvinkel till (16mm). Funderar på att skaffa Sigmas 12-24-zoom för småbildssensorer. Jag har ett ryskt fisköga också, men jag har svårt med förvrängningen. Hojjarna ser så fula ut då.

Kopplar av med action

Det har blivit lite mycket jobbande på sistone. Vi på Fotosidan jobbar med fyra tidningar just nu varav tre produceras helt parallellt. Och sen ska nyhetsbevakningen på webben skötas. Den senaste dagarna har det verkligen varit orkan på sajten.

Lördagen var kaotisk med tidningar som ringde och fullt upp med att hänga med i alla svängarna på nätet. Men mitt i Terjegate tog jag en ledig söndag. David och Christer skötte modererandet på forumet så jag kunde ägna mig åt, nä inte lugnare, men något annat.

Genom gruppen 100 sporter på Fotosidan hade jag fått tips på att det hölls EM för svävare i Flottsbro söder om Stockholm.

Jag gillar udda sporter där man kan röra sig fritt och hitta sina egna bildlösningar. På fotboll och hockey får man stå där man står. Då blir det bara en fråga om att fånga ögonblicket och väldigt lite kreativa bildlösningar.

Problemet med båtsport är att avstånden är stora. Så jag tog tack och lov mitt 500/4 som jag dessutom använde med telekonverter på vissa bilder. Först när svävarna kom upp på land var mitt 300/2,8 lagom. (Med en kamera med mindre sensor hade det naturligtvis funkat med kortare brännvidder.)

Det gick visserligen att fotografera med 70-200 om man stod ute på en av de två bryggorna, men då fick man bara när de körde förbi och inte med så mycket av vad som hände på banan i övrigt.

Just nu jobbar jag med att hitta de rätta vinklarna, bakgrunderna och slutartiderna som ger mest känsla. Under loppet tog jag antingen med 1/2000s för att frysa vattensprutet eller med 1/125 sekund för att få snygga panoreringar efter lite experimenterande. Rätt slutartid för panorering får man ofta experimentera fram.

Jag hann inte fixa några bilder på söndagskvällen efterom Terjegate fortsatte. Ikväll har jag tagit en jobbpaus och kopplar av med att fixa mina svävarbilder. Jag har lättare att koppla av när jag fixar bilder i datorn än om jag sätter mig framför tv:n.

Actionfoto - Gladpack räddade kameran

Vad kan vara härligare en solig vårvinterlördag än att tillbringa dagen på en sjöis och ta häftiga bilder av motorcyklar och fyrhjulingar. Det är annat än att pimpla det.

Motorcyklarna ska spruta upp så mycket vatten som möjligt för att det ska bli dramatiska bilder. Vatten och kamror är dock ingen bra kombination.

Fotograferar man på håll med ett tele på håll undviker man vattnet. Jag ville ha lite mer variation i bilderna. Den rena kontrasten mot telebilder är att vara riktigt nära med en vidvinkel. Men att ligga i en ytterkurva på en gropig is är livsfarligt.

Jag kom på att jag hade en 10 meter lång trådutlösarkabel i mitt kameraskåp. Jag bytte till mig den och en oanvänd 50/1,8 mark I mot en 35/2 någongång på 90-talet av en fotohandlare. Kabeln har legat oanvänd fram till nu.

Nu skulle jag äntligen få nytta av kabeln och kunna hålla den i vänster hand och plåta med mitt 300/2,8 samtidigt med höger hand. Men hur skulle jag lösa vattenproblemet?

Foto: Hoke

Jag har länge gått och tänkt på att bygga ett skydd mot vatten och stenskott att ha när jag fotograferar enduro, men det har inte blivit av. Någon risk för stenskott kunde jag inte se och helt dränkt skulle inte kameran heller bli. Jag bedömde att det skulle räcka med att vira gladpack runt kameran och objektivet efter att jag gjort alla inställningar som ett stänkskydd.

För säkerhets skull grävde jag fram min gamla 5D ur kameraskåpet ifall olyckan skulle vara framme. Den största risken är en påkörning. Egentligen hade jag kunnat sätta ditt min 5D Mark II eftersom det ändå hade blivit ett försäkringsärende, men det kändes inte rätt. Bara att tanken på att vara utan en 5D Mark II ett tag förskräcker.

Vad jag inte tänkte på var att issprutet var väldigt kallt och orsakade imma på skyddsfiltret på min 16-35/2,8. Det var ingen katastrof utan gjorde bara bilderna ruffigare. Värre var det med snökristallerna som blev lysande i motljuset. De är lite för iögonfallande och trots att jag regelbundet torkade av filtret med en mikrofibertrasa. Jag borde ha stått i medljus och lyst upp vattenkaskaderna med en blixt istället.

Nåväl. Jag blev nöjd med en hel del bilder trots problemen med snöreflexerna och att de snygga vattenkaskaderna först kom efter att motorcykeln passerat. Samtidigt har jag kvar nöjet att fila på tekniken.

Miss igen - och jag ska vara proffsfotograf?

Efter gårdagens blogg om mitt senaste inredningsuppdrag fick jag frågan från en kompis på fotoklubben om jag inte kunde skriva om när jag misslyckas med bilderna istället. Tack för den Peter! ;)

Problemet är att jag inte misslyckats med en fotografering sedan 1995 då en grupp konfirmander i Veberöd råkade få lite väl stora skuggor på sina vita kåpor. Med lite erfarenhet blir det aldrig totalhaveri, men jag blir missnöjd med mina bilder lite då och då.

För en yrkesfotograf är det viktigt att ha en hög lägsta nivå. Uppdragsgivarna vill kunna lita på en, men givetvis vill de också bli positivt överraskade. Jobbar man på en tidning kan det vara många uppdrag på en dag och då är det ännu viktigare att alltid ta bilder med det lilla extra. Magnus Hallgren på DN tycker jag är en sådan fotograf som sällan utmärker sig i fotovärlden, men som oftast kommer hem med en knorrig bild från de mest svårjobbade fotojobben.

Det har hänt mig flera gånger att jag och reportern varit överlyckliga med bilder som jag inte skulle vilja visa på fotoklubben. De kan vara toppen för att de fungerar bra tillsammans med texten eller för att omständigheterna var svåra. Det känns i magen när bilderna inte är tillräckligt bra, då gäller det att vara där en kvart längre om det går. Väldigt kommer bilden med stort B under den extra kvarten.

I lördags var jag inte på något uppdrag utan iväglurad av Tage Olsin till en mesigt gul och grön idrottshall i Sollentuna för att plåta Volleyboll. Tage förklarade vänligt hur han brukar göra och jag tänkte kaxigt att jag ska minsann visa honom och göra på mitt sätt. Glöm det.

Volleyboll är en hysteriskt snabb sport. Det gäller att läsa spelet för att hinna rikta kameran mot den som kommer att skjuta. Kan man inte hinner man inte med och missar.
Dessutom ska man hinna komponera och sätta skärpan.

Jag ställde mig lite längre bort än Tage eftersom jag hade ett 200/1,8 med telekonverter mot tages 70-200/2,8. Efter ett tag ställde sig Tage bakom domaren, men jag valde att stå kvar tills jag var nöjd med en, två bilder från min position. Det visade sig ta tre perioder. Sen var det bara en kvar.

Hela tiden missade jag skotten eller så missade jag skärpan. Jag provade att köra med manuell fokus för att inte riskera att fokusera på bakgrunden och för att hålla uppe bildfrekvensen. Det gick sådär eftersom det är svårt att ställa skärpan i förväg på ett tomt utrymme i luften.

Efter ett tag började jag se spelet bättre och kunde räkna ut vad som skulle hände. Plötsligt blev det fler bilder som satt och jag kunde byta position.

Med bara en period nere på plan blev det inte så många bilder därifrån eftersom jag återigen fick börja med att försöka lära mig vem som skulle ta bollen vid den här positionen. Dessutom gjorde jag det svårt för mig med valet av utrustning.

Tage kör fisheye + 24-70/2,8 + 70-200/2,8. Jag tycker sporthallar är fula så jag ville prova kortare skärpedjup. Därför körde jag på bländare 1,2-1,4 med mitt 85/1,2 och på på bländare 1,8 med mitt tvåhundra. Nästa gång ska jag börja med telezoomen till jag hänger med bättre i spelet.

– Det är inte lätt för en pressfotograf som aldrig fotograferat volleyboll tidigare att komma hit, tröstade Tage mig.
– Det var en fotograf här från DN som hade problem och till slut lånade jag ut mitt fisheye. Det var en bild med det objektivet som kom med i tidningen.

DN-fotografen kan inte ha varit Magnus Hallgren. Han skulle säkert inte misslyckats på en hel volleybollmatch. Han skulle satt en dragarbild.

Behöver jag säga att Tage fick betydligt fler keepers än jag.

De här bildera är okej, men jag är inte helt nöjd:

Tage Olsin i samspråk med en annan plåtis.