Lerigt värre - men kamerorna höll!

Ibland skiter det sig - bokstavligt talat. I helgen skulle jag plåta Enduro. Jag visste att det milda vädret skulle göra det lerigt, men klantigt nog glömde jag allt som skulle skydda kamerorna hemma.

Jag har visserligen hamnat i skiten förr. En gång gled jag ner för en klippa ner i vattnet när jag skulle fotografera några galningar. Jag fick simma i land med min Eos 1V HS över huvudet och köra hem dyblöt. Jag har överraskats av kraftiga skyfall och blivit översköljd av vatten och lera. Tack och lov har prylarna alltid hållt.

Man kan inte alltid lita på turen och även de bästa kameror kan få för mycket. I somras var det bland annat en fotografs Nikon D3s som gav upp efter för mycket regn på världsscoutlägret i Skåne i somras (läs här).

Jag har funderat på att bygga en kameralåda för att kunna plåta Endurohojjar med nära håll med vidvinkel utan att behöva rengöra kamera och objektiv i någon timme efteråt. Det finns ju också Ewa-Marine-påsar. Eftersom man blir nedskvätt gång på gång gäller det att snabbt få ren glaset/plasten framför frontlinsen.

Denna gång tänkte jag nöja mig med ett provisoriskt skydd bestående av persedelpåse i nylon med uppklippt botten, gladpack för blixten och eltejp som försegling. Allt detta glömde jag hemma på körksbordet. Min gamla 5D kom i alla fall med så att min 5D Mark II skulle kunna vila i väskan om det blev för skitigt, men även den planen sket sig.

Min kompis Hoke fick inte ordning på sina kameror. Hans 1D hängde sig så jag lånade ut min gamla 5D. Här är hans film från tävlingen. Jag dyker upp 3:45 in i filmen och i slutet då jag ligger i leran och fotograferar.

Det är tredje året jag fotograferar Luciaracet på Högstabanan i Huddinge. Enduro är en väldigt bildmässig sport. Som fotograf kan man utnyttja hela sitt register och leta vinklar, ljus och bakgrund nästan helt fritt. Det går att använda allt från fiskeye till långa telen. Mitt 300/2,8 blev dock liggande i väskan hela tiden.

Blixten blev lite för kraftig i TTL-läge

Blixt med manuell effekt, 1/128-dels effekt och vidvinkelskiva.

Jag körde hela tiden manuell effekt när blixten satt på kameran för att få precis rätt mängd ljus. Eftersom hojarna oftast kommer på samma avstånd fanns det inga nackdelar med manuell effekt.

En utmaning vid sport är att variera sig. Det är lätt att hänga kvar på ett ställe och hela tiden vilja vänta in en bättre bild. Nu har jag rätt bra koll på tävlingarna och vet att vattenhindren är bäst att ta på de två första varven då förarna kommer samlat och någon kanske tvingas ut i djupt vatten eller kör galet.

Genom att fråga mig runt bland funktionärerna före loppet fick jag reda på var de mest dramatiska ställena runt banan låg. Sen hittar en fotografs öga alltid andra bra ställen däremellen.

Rätt snabbt var jag lika lerig som kamerorna. Det är svårt att inte bli kladdig om händerna därmed kladda runt på kameror och objektiv. Jag funderar på om man skulle ha med ett gäng gummihandskar och byta när det blir kladdigt, men det fungerar ju inte när det är ordentligt kallt.

Du har kanske några bra tips för att skydda utrustningen?

Jag ska också säga att en bra försäkring gör att man vågar lite mer. Men naturligtvis finns det ingen anledning att inte skydda sina prylar om man kan det.

I bland är inte räcker inte min kraftigaste vidvinkel till (16mm). Funderar på att skaffa Sigmas 12-24-zoom för småbildssensorer. Jag har ett ryskt fisköga också, men jag har svårt med förvrängningen. Hojjarna ser så fula ut då.

Actionfoto - Gladpack räddade kameran

Vad kan vara härligare en solig vårvinterlördag än att tillbringa dagen på en sjöis och ta häftiga bilder av motorcyklar och fyrhjulingar. Det är annat än att pimpla det.

Motorcyklarna ska spruta upp så mycket vatten som möjligt för att det ska bli dramatiska bilder. Vatten och kamror är dock ingen bra kombination.

Fotograferar man på håll med ett tele på håll undviker man vattnet. Jag ville ha lite mer variation i bilderna. Den rena kontrasten mot telebilder är att vara riktigt nära med en vidvinkel. Men att ligga i en ytterkurva på en gropig is är livsfarligt.

Jag kom på att jag hade en 10 meter lång trådutlösarkabel i mitt kameraskåp. Jag bytte till mig den och en oanvänd 50/1,8 mark I mot en 35/2 någongång på 90-talet av en fotohandlare. Kabeln har legat oanvänd fram till nu.

Nu skulle jag äntligen få nytta av kabeln och kunna hålla den i vänster hand och plåta med mitt 300/2,8 samtidigt med höger hand. Men hur skulle jag lösa vattenproblemet?

Foto: Hoke

Jag har länge gått och tänkt på att bygga ett skydd mot vatten och stenskott att ha när jag fotograferar enduro, men det har inte blivit av. Någon risk för stenskott kunde jag inte se och helt dränkt skulle inte kameran heller bli. Jag bedömde att det skulle räcka med att vira gladpack runt kameran och objektivet efter att jag gjort alla inställningar som ett stänkskydd.

För säkerhets skull grävde jag fram min gamla 5D ur kameraskåpet ifall olyckan skulle vara framme. Den största risken är en påkörning. Egentligen hade jag kunnat sätta ditt min 5D Mark II eftersom det ändå hade blivit ett försäkringsärende, men det kändes inte rätt. Bara att tanken på att vara utan en 5D Mark II ett tag förskräcker.

Vad jag inte tänkte på var att issprutet var väldigt kallt och orsakade imma på skyddsfiltret på min 16-35/2,8. Det var ingen katastrof utan gjorde bara bilderna ruffigare. Värre var det med snökristallerna som blev lysande i motljuset. De är lite för iögonfallande och trots att jag regelbundet torkade av filtret med en mikrofibertrasa. Jag borde ha stått i medljus och lyst upp vattenkaskaderna med en blixt istället.

Nåväl. Jag blev nöjd med en hel del bilder trots problemen med snöreflexerna och att de snygga vattenkaskaderna först kom efter att motorcykeln passerat. Samtidigt har jag kvar nöjet att fila på tekniken.

Nä, jag struntar i att plåta

Ibland är det bäst att inte fotografera. Jag hade tänkt att fotografera Bandy på Zinken igår kväll, men jag tror att jag gjorde rätt i att låta bli.

Som jag skrivit tidigare i bloggen fotograferade jag sport både i lördags och söndags. Och på dagarna har jag försökt ta gatubilder. Jag känner ett sug efter att ta bra sportbilder just nu så jag hade planerat in gårdagens bandymatch mellan Hammarby och Söderhamn i kalendern sedan en tid tillbaka.

Men ibland blir det bara för mycket. Jag har lärt mig att lyssna mer till min kropp och den visade tydliga signaler på att jag borde ta det lugnt. Plötsligt infann sig en tveksamhet inför kvällens match som fick mig att tänka och känna efter.

Jag tycker att det är så kul att fotografera att jag lätt bokar in lite för mycket. Då hinner jag inte med att fixa klart alla bilder och bokföra. På sommaren är det som värst, men då kan jag tycka att det är lite okej att ligga lite efter med bildfixandet inför höstmörkets intågande.

I december hann jag bara med en sportfotografering - Huddinge MK:s Luciarace i Enduro. Det är en sport som jag verkligen gillar att fotografera. Där kan man utnyttja hela sina fotografiska förmåga och kreativitet. Inte som isracing där man bara får stå på ett visst ställe eller som i fotboll där det mest handlar om att fånga ögonblicket. I enduro får man leta sina egna vinklar och kan använda en mängd olika tekniker. 

I går eftermiddag kom jag att tänka på att jag faktiskt inte gått igenom endurobilderna ordentligt. Och när jag tänkte på de bilderna kände jag en stor tveksamhet om det verkligen skulle kunna bli så spännande bilder i det taskiga konstljuset på Zinken. Kanske bättre att vänta ut en dag med ett mer spännande ett ljus och väder. Trots allt måste jag prioritera min tid och kraft.

Igår räckte inte kraften till att fixa så många endurobilder utan jag ville istället ifrån datorn. Det blev filmen Seven som jag köpt billigt på bluray.

Här är några av endurobilderna: