Fullt upp med Nikon D800, Canon 5D Mark III och Fujifilm X-Pro1

Ta det inte som att jag klagar på mitt jobb som kameratestare när jag säger att testerna ibland styr mitt liv. Testtiden för dyra och/eller populära kameror är  tyvärr ofta kort. Det går att testa en kamera på en vecka, men det kräver att mycket annat läggs åt sidan.

De senaste veckorna har jag testat Nikon D800, Nikon D4 och Canon Eos 5D Mark III. Imorgon ska jag lämna tillbaka Fujifilm X-Pro1. Nikonkamerorna testade jag tillsammans med Martin Agfors som är teknikredaktör på tidningen Proffsfoto. Vi gick bland annat och fotograferade en handbollsmatch.

Under påsken brukar jag möta våren i Skåne eller ta den sista skidturen i fjällen. Som tur var hade jag hunnit med två skåneresor i mars och kunde ägna påsken åt Canon Eos 5D Mark III och Fujifilm X-Pro1. Det blev flera långa rundor på stan med gatufoto och lite allsvensk fotboll.

X-Pro1:an kände sig lite liten på Stadion

X-Pro1:an fungerade bäst som flanörkamera före och efter matchen.

Det stora dynamiska omfånget hos X-Pro1 underlättar när ljuset är hårt på gatan.

Fujifilm X-Pro1 väcker en del uppmärksamhet bland fotointresserade.

I jobbet ingår också att ta produktbilder på testkamerorna.

Jag gick naturligtvis inte på matchen mellan Djurgården och Sundsvall för att fotografera med Fujifilm X-Pro1 utan för att testa autofokusen hos 5D Mark III. Den har fått samma nya och avancerade autofokus som 1D X, eller nästan i alla fall.

Autofokusmodulen är den identisk men kameran kan inte leverera lika mycket ström till objektivets fokusmotor. 5D Mark III har också en enklare ljusmätare som inte kan hjälpa till lika mycket med att automatiskt byta fokuspunkt.

EOS-1D X klarar att ta bildserier på 12 bilder per sekund och mest lämpad för sport av de två. Men 5D Mark III kommer att bli väldigt vanlig bland hobby- och pressfotografer som då och då fotograferar sport.

För en pressfotograf är det frågan om det är värt att släpa på några extra hekton på vardera kamerahus var dag för att få den extra hastigheten? Med 6 bilder per sekund hos Mark III kommer säkert många välja bort de tunga 1D-husen.

Under matchen överraskades jag av hur snabb och exakt autofokusen hos 5D Mark III. Jag upplevde att den snabbade upp autofokusen i mitt 500/4 jämfört med 1D Mark IV. Jag har aldrig fått med mig hem så många "keepers" från en fotbollsmatch tidigare trots att 5D Mark III  har långsammare serietagning än min 1D Mark IV.

Här är en liten bildserie tagen med Mark III:an. Jag har fått dra ner hastigheten för att man ska hinna se vad som händer. I verkligheten går det lite drygt dubbelt så fort. (klicka ur "HD" om det går segt att ladda filmen).

På måndag ska jag tillbaka till Stockholm Stadion för att  fotografera. Då ska jag inte testa någon kamera (såvida inte EOS-1D X kommit) utan ta bilder åt Malmö FF. Di blåe möter Djurgården.

Blöt action! Kanske något för TV?

Jag har plåtat vattenpolo vid tre tillfällen tidigare. Det har uppmärksammats av den lilla vattenpolovärlden i Sverige och därför inbjöds jag och min kollega Martin Agfors att fotografera på semifinalen i elitserien i vattenpolo. Vattenpolo är ingen stor sport i Sverige, så på läktaren satt främst flickvänner och spelare i andra lag. Vattenpolo är en underhållande sport som är värd en större publik. Kanske kan vattenpolo få samma genombrott i TV som curling fått?

Som fotograf är vattenpolo väldigt bildmässigt. Det skvätter hela tiden och det råder ständigt någon närkamp. När tränaren ropar "Saccosäck, saccosäck" ska en spelare försöka tynga ner sin motståndare under ytan, tror jag. I denna sport är det okej att trycka ner motståndaren under ytan i några sekunder.

För den som inte har långa telen är det enklast att fotografera i mindre 25-meters bassänger. I stora 50-meters bassänger kommer spelarna längre ifrån en. Jag hade både ett 300/2,8 och ett 500/4 med mig, men jag hade klarat mig med bara 300:at. Det blev inte så många bilder med långtelet. Martin hade två Nikon D3 med nya 70-200/2,8 på ena och ett AF-S 300/2,8 II på andra.

Under den första matchen lyste solen och gav ett spännande motljus. Jag provade att exponera snålt så att vattenstänket skulle framträda bättre.

I övrigt försökte jag fånga ögonblick och ansiktsuttryck. Det är alltid en utmaning att variera sig.

Jag ska inte säga att jag lagt ner min själv i bildbehandlingen. Har lite dåligt med tid just nu. Det viktigaste är att bilderna kommer iväg till spelarna.

Avslutar med  bilder på Martin Agfors:

Kalla sportbilder

Att göra tre fototidningar inom drygt en månads tid gör en gravt osocial och obloggig. Idag gick ett nytt nummer av Proffsfoto till tryck. Om drygt en vecka ska nytt nummer av Fotosidan Magasin till tryck.

Så här kommer ett blogginlägg två veckor sent. Häromveckan var jag och min kollega Martin Agfors på Zinkensdamm i Stockholm för att fotografera bandy. Hammarby mot Vänersborg.

Martin hade med sig nya Sony A77 som tar 12 bilder per sekund med följande autofokus, till en bråkdel av priset för nya Canon Eos-1D X som också ska klara samma hastighet. Martin hade också med sin Nikon D3 med 300/2,8 som referens. Jag fotograferade med min Canon Eos-1D Mark IV med 300/2,8 och 500/4.

Som alla vet går det väldigt fort i bandy. Att följa spelet är svårare än i fotboll. I fotboll kan man lätt förutse många situationer, som att två personer hoppar upp efter bollen efter en utspark. I bandy flyger bollen och spelarna blixtsnabbt över plan. Men det som är svårt är också utmanande.

Jag tror att det går att träna upp sin förmåga att förutse spelet. Det tog en stund att komma in i spelet och med tanke på att detta bara är tredje gången jag provar att fotografera bandy så har jag säkert en viss förbättringspotential.

De flesta bilder tog jag på 1/1000 sekund. Jag experimenterade också med att bilder på 1/125 sekund för att få lite mer rörelse i bilderna. Helt frysta bilder kan bli lite döda i känslan.

Jag skulle kanske ha provat ännu längre slutartider?

Snart är bandysäsongen över. Jag har aldrig varit på finalen i Uppsala, men det vore kul och exotiskt för mig som lundensare.

Allsvenskan i fotboll nalkas. I år ska jag bevaka MFF:s matcher i Stockholm åt MFF. Det blir tyvärr inte så många eftersom fler stockholmslag står utanför Allsvenskan i år.

Hur gick det då för Martin Agfors och Sony A77? Det får du läsa om i nästa nummer av Proffsfoto som gick i tryck idag. Tidningen kommer ut i butik den 22 mars.

Äntligen fick mitt Canon 200/1,8L jobba hårt

Supertelen väcker ofta uppmärksamhet och känslor. Det är inte konstigt att det alltid är folk vid Canons och Nikons supertelen på fotomässorna. De väcker ha-begär och det är inte alla förunnat att äga ett.

Jag äger tre stycken och kan säga att det inte alls är så märkvärdigt att ha ett som man kan tro. Det finns lite olika personligheter och en del kan vara lyckliga resten av livet om rätt pryl lyckats landa i deras byrålåda. Det stör mig om jag har prylar som jag inte använder. Då känns det som en felinvestering. Av den anledning har mitt Canon EF 200/1,8L USM blivit ett bekymmer.

Canon EF 200/1,8L USM är ett legendariskt objektiv som fick betyget 5,1 av 5 möjliga när Lars Kjellberg på tidningen Fotografi testade det. Objektivet var bättre än man trodde var praktiskt möjligt. Kombinationen av detta och att det faktiskt inte såldes så många gör att begagnat priset legat runt 25.000 kronor i många år. Systerobjektivet 300/2,8L är också bra (betyg 4,9) men fick inte samma status. Det såldes i betydligt större volym och kostar idag runt 10.000 kronor.

Kort skärpedjup med 200/1,8

Jag köpte mitt exemplar 2006 och lät det ersätta ett Sigma 120-300/2,8 som jag aldrig fick att fokusera rätt trots besök på verkstad. Jag använde 200:at för en del fotouppdrag och det var även perfekt när jag följde min frus syster framgångar som tävlande i discodans. Då var max-ISO 3.200 eller 1.600 på kamerorna och sport inomhus krävde ljusstyrka.

2008 köpte jag ett EF 300/2,8L IS USM som är lättare och har inbyggd bildstabilisering. Det objektivet är smidigare att ha med sig och oftast använder jag det med 1,4x-telekonverter i kombinationen med  70-200/2,8 IS (I och sedan II) på ett annat kamerahus. Att använda telekonverter på 200:at blir inte så bra.

En tjusning med 200/1,8 är att det ger en väldigt snygg bakgrundsoskärpa (liksom 85/1,2). Jag kan fotografera en person i halv eller helfigur och ändå få bakgrunden helt utsuddad. Problemet är att det inte går att släpa med ett 200/1,8 på 3 kilo vaje dag, vad du tror.

Canons nya EF 70-200/2,8L IS II USM är så skarpt och har så bra bildstabilisering att behovet av 200/1,8 och efterträdaren 200/2 blir att mindre. Detta i kombination med att ISO ökas och brusprestandan förbättras för varje kamerageneration. Jag är inne på att sälja mitt 200/1,8 och mitt 500/4 för att skaffa ett EF 200-400/4L IS USM när det kommer ut. En zoom har många fördelar när man fotograferar sport.

En kul detalj om 200/1,8 är att de professionella modefotograferna protesterade när det kom. De körde fortfarande Canon F-1 new och ville också ha ett 200/1,8. Canon fick helt enkelt bygga en FD-version. FDn 200/1,8L är naturligtvis väldigt sällsynt.

I fredags fick jag äntligen ett tillfälle att använda mitt 200/1,8. Det var vattenpolomatch i Järfälla simhall. En mörk och sunkig simhall byggd 1971 med illgul gatubelysning. Brr. Efter ett tag växlade jag till mitt 70-200/2,8 för att lättare kunna följa spelet till priset av högre brus.

Foto: Martin Agfors

Jag var där tillsammans med tidningen Proffsfotos tekniske redaktör Martin Agfors som fotograferar mycket sport i Stockholm för olika lokaltidningar runt om i landet. Han fotograferar med 2 st Nikon D3 men hade hade också med sig nya Sony A77 med en 70-200/2,8 som vi testar till nästa nummer av Proffsfoto. Sony A77 tar 12 bilder per sekund och är intressant för sportfoto.

Martin Agfors

Foto: Martin Agfors

Vattenpolo är en kul sport. Det är mycket närkamp och vattenstänk. Ett problem är att spelarna aldrig kommer upp högre än en halvmeter över vattenytan.

Den största svårigheten denna gång var den flimmrande belysningen. Två bilder tagna en tiondels sekund efter varandra kunde ha olika exponering och vitbalans. Dessutom varierade ljuset på olika stället i bassängen. Då blir det mycket pillande i råkonverteraren för att få bilderna hyfsat lika.

Årets sportbild?

Johan Persson på Helsingborgs Dagblad kan ha tagit årets bästa sportbild, eller åtminstone den roligaste. 

Johans bild från landskampen i fotboll snurrar runt i bloggosfären som en kandidat till Årets sportbild.Jagi fångade upp saken i sportfotografen Daniel Nilssons aktiva blogg.

Bilden, och många andra bra bilder, finns att beskåda i Helsingborgs Dagblads fotografblogg Gluggen.

Daniel Nilsson skriver att Johan Perssons fotbollsbild påminner om en annan uppmärksammad sportbild, nämligen den här!

Årets nyhetsbild har jag tidigare spekulerat om. Anders Bardell på Aftonbladet ligger bra till med en bild från början av året då en kvinna eftersöktes i skogarna utanför Örebro.

Fast sedan dess har flera stora händelse inträffat med större nyhetsvärde. En bild från massakern i Norge eller från naturkatastrofen i Japan ligger nära till hands. Den 18 mars vet vi.