Gatufoto Paris: I Tunbjörks fotspår

1989 fyllde den franska revolutionen 200 år och i det moderna kontorsområdet La Défense invigdes en ny stor triumfbåge på initiativ av den franske presidenten Mitterrand. Vid den tiden läste jag franska i skolan och på fritiden plöjde jag igenom så många fototidningar och nummer av National Geographic som jag kunde komma över.

Triumfbågen La Grand Arche är byggd i ljus betong och italiensk marmor. 

National Geographic gjorde naturligtvis ett gigantiskt reportage från 200-årsfirandet och de svenska fototidningarna uppmärksammade ett bokprojekt av historikern Herman Lindqvist och fotografen Lars Tunbjörk där de i text och bild skildrade Paris 200 år efter revolutionen. Lars Tunbjörks bilder är gatufotografi av högsta klass och en stor del av bilderna i boken är tagna i det moderna området La Défense.

Trots att jag föll pladask för Tunbjörk bilder från Paris och är lite frankofil så har jag inte fotograferat i La Défense tidigare. Två korta besök under veckans Paris-resa gav några bilder och en rejäl mersmak.

Arkitekturen i La Défense väcker olika känslor och reaktioner. Jag är kanske präglad av en uppväxt med en pappa som var arkitekt, och fängslas av alla linjer, material och former. Samtidigt är La Défense ett extremt sterilt område där små planeringar blir ironiska med sin pyttighet i den stora stenöknen.

Jag försöker ibland tänka på vad jag vill säga med mina bilder, vad som är den röda tråden. Om jag återvände till La Défense några gånger så kanske det skulle kunna blir ett projekt eller reportage om området. Men jag tänker också att de bilder som är mer grafiska och där människorna mest är en del av kompositionen skulle kunna fungera ihop med andra liknande bilder tagna på andra platser. Det skulle då bli ett annat sammanhang som inte är beroende av plats.

Nu är jag nyfiken på vilken av bilderna ovan som du tycker är bäst?

Gatufoto i Paris - klichébilden är sann

På omslaget av en av mina skolböcker i franska fanns en bild tagen av Magnum-fotografen Elliot Erwitt som föreställer en pojke i basker som åker bak på morfar/farfars cykel och med en baguett på pakethållaren. Du kan se bilden här. Jag trodde att både baskrar och baguetter tillhörde det förflutna, men efter några dagar i Paris kan jag konstatera att många faktiskt går runt med baguetter här.

Jag har varit i Paris i tre dagar med Joakim K E Johansson, vilket han redan bloggat om. Nu har han dragit vidare med tåg till Amsterdam och jag ska ge mig ut på Paris gator igen innan det är dags att flyga hem till Stockholm ikväll.

Joakim K E Johansson på Boulevard Poissonnière i Paris en kväll i april 2017.

Förutom att fotografera och äta gott så har vi som vanligt passat på att kolla på bättre fotografi än vad vi själva producerar. Just nu visas en samling av Josef Koudelkas bilder på Centre Georges Pompidou. Det är klassiska gatu- och reportagebilder av högsta klass som präglas av perfekt tajming, utsökt komposition och maximalt utnyttjade av materialet. Han vet hur man exponerar och kopierar för att få fram den rätta känslan.

Under hela sommaren, från 26 april till 14 augusti, visas en utställning av Walker Evans.

Uj,uj. Över 450 likes!

Jag kan inte förneka att jag blir glad av att den här bilden fått drygt 450 likes på Flickr under en vecka. Det vore ju löjligt att låtsas som annat. Bilden har även fått ett antal trevliga kommentarer här på Fotosidan.

Bilden har legat på min hårddisk en tid eftersom bilden är tagen med nya Fujifilm X-T2 innan den blev officiell. Det gör mig inget att jag inte kunde publicera bilden direkt (med exif-data) eftersom jag numer tar det ganska lugnt med att publicera nya bilder. Jag vill gärna "klämma och känna" på dem ett tag innan jag slänger ut dem på nätet.

Jag brukar bara lyckas ta en handfull bilder per år som blir populära på Flickr, men det är jag helt nöjd med. En förutsättning är att jag fortsätter fotografera i samma utsträckning. Så nu är kameran nedpackad i portföljen. Jag tänkte ta en fotorunda på stan efter dagen möte i Stockholm.

Power Meet bjuder på bilder

Hur tänkte jag egentligen? Eller rättare sagt: varför gör jag inte som jag egentligen tänkt?

Precis som förra året och förrförra året så plåtade jag cruisingen på Power Big Meet i Västerås. Inför årets upplaga av raggarträffen så hade jag bestämt mig för att besöka utställningen och campingen där jag aldrig varit.

Men en kombination av jobb och tillfällig tankeförlamning gjorde att jag gick i de gamla kända fotspåren och styrde kosan mot cruisingen. Det var först när jag fick höra att mina fotokompisar Malin Jochumsen, Ola Billmont, Jimmy Dovholt och Knut Koivisto åkt till campingen som jag kom ihåg mitt löfte till mig själv.

På cruisingen finns det alltid något utöver det vanliga att fotografera. Höjer du kameran så poseras det villigt.

I vardagen kan det vara ett problem att folk inte vill bli fotograferade. På Power Meet är det ett problem att nästan alla vill bli fotograferade. Så fort jag höjer kameran mot något så höjer denne handen till en hälsning. Oftast med en bira i näven.

Och vad är problemet med det då? Jo, det blir lite enahanda till slut. Visst är det kul på några bilder men inte på alla. Jag vill gärna ta mer dokumentära bilder där min närvaro inte påverkar vad som händer.

Min metod för att ta opåverkade ögonblicksbilder är att vara snabb så att jag hinner ta bilder innan jag blir upptäckt. Det lyckas naturligtvis inte alltid.

Eller så passar jag på när folk tror att jag fotat klart deras poserande. Det går också att säga till en del "låtsas som att jag inte finns och gör som du brukar". Den senare metoden fungerar bara med en del.

Det här paret kan knappast ha missat mitt blixtrande, men de brydde sig inte utan fortsatte dansa.
Tack för det.

Med teleobjektiv blir det naturligtvis lättare att ta bilder utan att påverka det som sker. Jag håller på att testa nya Tamron SP 85/1,8 VC USD, så det fick sitta på ena kameran under dagen. På kvällen bytte jag till ett Sigma 50/1,4 Art.

Här är tre bilder tagna med Tamron Sp 85/1,8 VC:

Om jag ska ge ett tips så är det att identifiera händelsecentrum. Alltså platser där det händer lite mer. Under cruisingen blir det ofta köer vid bensinmackerna. Jag är lite dålig på att hänga kvar på en plats, men det kan vara lönande. Jag stannade i alla fall några minuter vid både Preem och OKQ8.

T-korsningen vid Preem längs kortegevägen.

OKQ8

OKQ8

OKQ8

Ett annat tips är att våga snacka med raggare och åskådare. Alla som jag mött är väldigt trevliga. En sann folkfest.

Avslutar detta maratoninlägg med några blandade bilder:

Jag vet att det är många bilder, men jag undrar ändå vilken du tycker bäst om?

Ljuset i New York - hårt, svårt och alldeles underbart

Att fotografera på gatorna i New York innebär att man måste tacklas med flera ljusproblem, men man kan också bli rikligt belönad.

Det är lätt att bli hemmablind. Att fotografera en klar sommarkväll i Sverige innebär flera timmar av underbart varmt ljus. På de flesta resmål går övergången från tråkigt dagsljus till natt betydligt snabbare än här hemma.

New York ligger på sydligare breddgrad än Sverige och det innebär att ljuset kommer mer uppifrån mitt på dagen. Skuggorna blir korta och ansikten hamnar lätt i skugga.

De höga skyskraporna skapar stora djupa skuggor. Skillnaderna i ljusmängd mellan motiv i ljus eller i skugga är enorm. Det ger extrema kontraster och gör det svårt att exponera rätt. Men är man lite uppmärksam och har ställt in kameran rätt så löser det sig.

Nästa problem är hur motiven ser ut i det här hårda ljuset. De extrema kontrasterna kan förstöra bilden. Håller man sig bara i skuggan är det inga större problem förutom att man får använda högt ISO eller blixt a la Bruce Gilden. Det kan dock bli lite tråkigt ljus i skuggan, som en mulen dag hemma.

Har man tur så uppstår det reflexer från glasytor i byggnader i närheten som man kan använda kreativt.

Jag tycker att det är roligast att försöka utnyttja det hårda ljuset kreativt istället för att försöka undvika det. Tråkiga delar av bilden kan komma i skugga och huvudmotivet kan lyftas fram extra tydligt

På kvällen kommer sedan belöningen allt hårt slit med det hårda dagsljuset. När det varma låga kvällsljuset letar sig fram mellan de raka gatorna går det att få spännande bilder.

Eftersom ljuset bara hittar fram på vissa ställen är det bättre att hålla sig på ett ställe med bra ljus än att jaga runt och riskera att möta en intressant person där det är hopplöst ljus.

Min resekamrat Joakim KE Johansson och jag åkte till Times Square när det var snyggt kvällsljus. Där rör det sig massor av folk på kvällarna. Vi tog post vid olika korsningar där ljuset var det rätta.

Joakim fotograferar i en gatukorsning vid Times Square.

När solen väl gått ner går det att utnyttja alla neonskyltar och ljuset från olika skyltfönster.

Kort sagt: Observera ljuset och utnyttja det till din fördel.

PS. Jag har redan bokat en resa tillbaka till staden som aldrig sover.