Hur tänkte ni nu Panasonic?

Idag presenterades nya Panasonic GF3 som jag har haft möjlighet att prova under några timmar förra veckan. Efter jag provat kameran fick jag en CD med bilder och teknisk info så att jag i lugn och ro skulle kunna förbereda dagens nyhetsartikel.

När jag kollade på produktbilderna i Bridge syntes exifdata i en flik. Det visade sig att visade sig att en del av bilderna var tagna med den 6 år gamla 12-megapixelkameran Canon Eos 5D. Ingen dålig kamera i och för sig. Jag har själv en sliten som backup. Men Panasonic har ju sin GH2 med en 16 megapixel-sensor. Hade inte fotografen kunnat använda den?

Produktbilderna från kameratillverkarna brukar vara väldigt välgjorda, och det är också de rena produktbilderna på GF3. Men utomhusbilderna med modell är faktiskt lite slarvigt tagna med ett upplättningsljus som ger en hård markerad skugga.

Så Panasonic, hur tänkte ni?

Jag gillar Canons och Nikons remmar

Under 20 år har jag letat efter den perfekta kameraväskan och kameraremmen. Jag kommer nog aldrig bli nöjd. Dessa remmar är de bästa jag hittat hittills.

Nyligen köpte jag en Leica M6 som det satt en originalrem på. Remmen är oskön för nacken och när jag två gånger upptäckt att remmen hakat av sig så var måttet rågat. Jag grävde mig in i mitt kameraskafferi och hittade påsen med remmar. Jag var lite sugen att sätta på en Canon F-1N-rem som är grå och inte så bred. Canon T90-remmen är samma sorts rem, men snyggare med mörkare grå toner. Tyvärr har min T90-rem försvunnit.

Canon F1-remmen kändes lite för ljus så jag tog fram en helsvart Nikon-rem som jag köpte på Kameradoktorn för några år sedan. Den är väl tänkt att sitta på en FM2:a eller liknande men passar fint till Leica M6 också. Remmen är kort och smal, men fransar sig tyvärr. Den sitter bättre kvar på min axel än originalremmen, men kunde ändå ha bättre friktion. Å andra sidan är den väldigt skön för nacken.

Till mina canonkameror vill ha en bredare rem som sitter som limmad på axel. Jag brukar bära en kamera på vardera axel.  Canons originalremmar är bra med sin breda gummiyta. Efter ett tag blir gummit mjukare och fäster bättre tills det slits sönder. Tyvärr är canonremmarna alltför iögonfallande.

När jag köpte mitt 300/2,8 IS följde det med en utmärkt rem. Jag skaffade en till och satte på min Eos 1D Mark IV och förutom Canon-loggorna är väldigt bra och diskret. Remmen andas kvalitet och sitter bra på axeln.

Nyligen beställde jag fler för att fästa på min 500/4 och min 5D Mark II. För att få i remmen i öglorna på Mark II:an krävdes hjälp av tången på min Letherman. Jag upptäckte att de nya remmarna inte är identiska med de gamla. Istället för en slags filtmatta som friktionsyta sitter det nu gummi. Det känns inte lika lyxigt, men är fäster antagligen bättre när gummit mjuknat efter lite användning.

Remmen heter Canon Lens Wide Strap och jag borde ha beställt fler. Min 200:a får nöja sig med en rejäl, men indiskret, nikonrem.

Sol på Söder med Anders Petersen

Ledig, sol och nyinköpt Leica M6. Då kan man inte sitta hemma. Istället åkte jag in till Södermalm och fick mig till livs foto i en mängd olika former.

Min maxade fotodag började med en tur till Johanneshov för att lösa ut ett riktigt fotofynd, men den historian tänker jag spara till nästa blogginlägg.

Eftersom min nya M6:a laddas med engångsminnen med begränsad ljuskänslighet så valde jag att gå solsidan från Skanstull till Slussen och vidare till Galleri Kontrast. Jag börjar få ont om 400-film i frysen, men det ligger kvar några rullar 100-film från min pre-digitala yrkestid. Så jag höll mig i solen. Dessutom värmde solen en stund mellan vindbyarna.

På Galleri Kontrast var det vernissage för polske Tomasz Gudzowaty som fotograferar mycket sport. Då är det inte stora supertelen som gäller utan Leica M, Speed Graphic med polaroidbackstycken och liknande som gäller. På utställningen visades såväl enorma förstoringar som de små 9x12 och 6x9 polaroiderna. Du måste bara kolla in hans hemsida.

Där mötte jag också DN-fotografen Jonas Lindkvist som har sport som specialitet. Han berättade att Tomasz var en av hans förebilder. Tyvärr var Tomasz inte där själv, berättade hans researcher(!). Anledningen är att fotografen ska bli pappa vilken dag som helst.

Jag mötte också min vän från Enskede Fotoklubb Svante Warping. Han gör fina poetiska bilder med allehanda analoga kameror och varje jul får jag svartvita julkort som han gjort i mörkrummet – tack! Vi fortsatte längs Hornsgatan till Galleri Konstochfolk där Johan Rheborg ställer ut gatufoto.

Utsällningen kändes lite ojämn, men de bästa bilderna var verkligen riktigt bra. Och dessutom hade Johan haft vett att göra några av dem riktigt stora.

Nyligen intervjuades jag av min kollega Jessica Silversaga och hon undrade hur många gånger jag ställt ut. "Inga" sa jag till hennes förvåning. När jag såg Johans utställningen fick jag återigen tanken att jag kanske borde ta och gå igenom mina bilder och se om jag kan få ihop en utställning. Helst skulle jag vilja ha hjälp av någon som kan fungera som curator. Jag är övertygad om att det blir bättre då.

Svante och jag fortsatte vidare förbi Gert på den excentriska fotobutiken Svenska kort. Jag klämde på en Canon F-1 med motor och blev nostalgist. Där köpte jag också en present till pappa och gick vidare till Stockholm Fotoantikvariat.

Jag har en särskild svaghet för fotoböcker och att gå in på antikvariatet kunde bara sluta på ett sätt, trots att min fotoboksbudget redan är övertrasserad. Efter ett långt besök kom jag därifrån kom jag ut med Anders Petersens bok "Rågång till kärleken" som jag saknat länge. Svante köpte inte nått men visade en massa fina böcker som han redan hade, eller som han till och med varit med och gjort.

Därefter fortsatte jag mitt gatufotograferande genom Södermalm. Jag tog flera bilder som jag är väldigt sugen på att skanna snarast möjligt. På måndag får jag ta och springa upp till Fotokungen och lämna in rullarna. Tyvärr hade de stängt idag. Jag såg expediten fotografera på Hornsgatan istället. Det var väl sunt.

Eftersom jag inte har några bilder från dagen får det bli lite analoga bilder från arkivet.

Den här bilden kanske passar den här helgen. Den nyvalde ordföranden för Socialdemokraterna Göran Persson håller tal på första maj i Folkets Park i Malmö 1996. Kodak Ektapress 400 (usel film).

Och den här kanske passar inför fotbollssäsongen. Här har jag plåtat AIK:s Martin Kayongo-Mutumba 2002. Då var han yngst i laget, nu är han veteran. (Plåtat på Fuji Press 400 - min standardfilm under många år tillsammans med 800-versionen.)

– – –

FS-bloggaren Bengt Björkbom hävdar att det är något speciellt med att gå runt med en Leica M-kamera på magen. Och visst är det där. Idag var det många som kollade på min mage och jag blev även stoppad av en man som berättade att han gått Christer Strömholms fotoskola och att han var sugen på en Fujifilm X100 - "fattigmans-M9".

Visst är det något speciellt med en Leica på magen? Eller är det pappas pilotglasögon från tiden som FN-officer som gör honom cool? ;) (Lübeck 1990) Eller ska man addera några Nikon F3:or och en Minolta 9000 för att se bra ut? (undertecknad 1989 hos min släktning som var DN-fotograf under fyra decennier).

Bengt säger också att bilderna blir bättre för att de tas med en Leica. I mitt förra blogginlägg skrev jag att jag hoppas att M6:an skulle kunna ge annorlunda bilder för att den har en mätsökare och laddas med film som man inte kan spruta iväg likt digitala filer i min Canon Eos 1D Mark IV. Men att det just är en Leica skulle påverka bilderna har jag svårt att förstå. Men Bengt har lovat att återkomma i ämnet.

Till fjälls med testkameran Canon Eos 600D

Vi har fått in Canon Eos 600D till test. Jag tog med Canons nya familjekamera på min mini-fjällsemester med familjen.

 Sonen Ossian var exalterad över att få åka flygplan till Östersund. Fastspänd i flygstolen hade det inte varit så lätt att fotografera honom om kameran inte en vridbar skärm.

 Jag har använt den vridbara skärmen en hel del. Skärmen är visserligen nyhetens behag, men jag kan ändå inte låta bli att tycka att den är väldigt behändig att ha. Även när jag testade Canon Eos 60D använde jag den vridbara skärmen en hel del.

Skärmen är en stor del av grejen med 600D, annars är kameran i stort sett identisk med 550D. Greppet ska vara aningen större och kameran har fått mer gummiklädsel. Den metallinfattade vridbara skärmen gör tillsammans med greppet att kameran känns lite rejälare än 550D, men det är en illusion. 

En ny kul finess är den digitala zoomen vid filmning. Eftersom sensorn har 18 miljoner pixlar och en full-HD-bild bara består av 2 miljoner pixlar kan man göra en digital zooma som ger samma bildstorlek mellan 3 och 10 gångers förstoring. 

Tyvärr krävs det ett specialläge och zoomen utgår från 3 gångers förstoring. Hade man kameran gått från att använda hela sensorn till en tiondel så hade funktionen alltid gått att använda och varit mer användbar. Det ska bli kul att testa 10 gångersläget med mitt 500mm/4.

Med 600D har jag fått låna den nya 18-55 IS-zoomen som har fått lite bättre kvalitetskänsla i zoomringen, men den manuella fokuseringen är fortfarande racklig. Optiskt är det ingen skillnad mot föregångaren.

En annan observation är att Canon verkar ha fått bra kontroll sitt blixtsystem. Jag tycker att den här kameran och några andra av Canons senaste systemkameror blandar blixt och befintligt ljus snyggt.

Den andra stora nyheten med Canon Eos 600D är att man inte behöver en separat sändare för att använda trådlös blixt med kameran. Funktionen är bekant sedan 7D och 60D och med de kamerorna har jag använt funktionen en hel del. Givetvis ska jag testa att fota med lös blixt med 600D också. 

Så här långt känns 600D mest som en finputsning av 550D, och inget fel i det eftersom 550D är en bra kamera. Canon prissänkte 550D en vecka efter introduktionen av 600D så 550D kommer säkert att fortsätta vara populär.

Jag kan inte låta bli över att fundera över vad Canon ska göra med nästa modell. 650D kommer att kunna bli en jubileumsmodell - 25 år efter Eos 650 som var den första Eos:en. Tänk om den får 25 megapixel?

Gatufoto med Panasonic GF2 + fotokungarna

I onsdags sken solen och jag fick spritt i benen. Istället för att mögla bakom skrivbordet tog jag nya Panasonic GF2 på en rejäl promenad i ljuset.

Ibland kan jag vara lite besatt av att vara effektiv. Jag funderar alltid på hur saker och ting kan göras mer optimalt, allt från att fylla diskmaskinen till hur jag disponerar min tid. Nöjt kom jag på att jag kunde kombinera lunch med motion, testfotograferande och ett ärende till Fotokungen på Söder.

Med solsken i blicken gick jag från redaktionen i Gamla stan upp mot Slussen och Södermalm. Den krispiga vinterluften och klara himmlen skapade ett ljus som jag brukade älska när jag fotograferade med diafilm.

"Pannan" fick hänga på magen. I centrala Stockholm, och i Gamla stan i synnerhet, är det ingen som reagerar på att man ser ut som en turist. Med den nya 14 millimeters pannkakan känns GF2 verkligen inte som en systemkamera. Den andra pannkakan 20/1,7 hade inte varit fel att ha i en ficka som komplement. Tjugan känns betydligt rejälare än 14/2,5 som är extremt lätt, men sånt bryr jag mig inte så mycket om. Det viktigaste är att prylarna funkar.

14/2,5 ger lagom mycket vidvinkel för att vara ett allroundobjektiv, men många gatufotoentusiasterna väljer säkert hellre 20/1,7 som ligger nära de klassiska gatufotobrännvidderna 35 och 50 mm i småbildsformatet.

Att jämföra brännvidder mellan olika sensorformat är onödigt krångligt. Tänk om alla kunde lära sig att prata om bildvinklar istället?

Efter att jag fått i mig lite föda styrde jag mina steg mot Fotokungen för att köpa en ögonmussla till min Canon Eos 1D Mark IV. Dom ryker lätt av i stridens hetta och jag skulle gärna se att de var av metall och skruvades fast.

När musslan väl är av ändras diopterjusteringen hela tiden eftersom det är musslan som ska skydda inställningen. Jag hade hellre sett att Canon kopierade Nikons lösning med att man drar ut ratten innan man kan ändra inställningen.

Canon har faktiskt skickat vidare min synpunkt. Jag har tidigare bett om att kunna fotografera i liveview med skärmen släkt. En analytiker på Canon frågade hur katten jag då skulle kunna komponera bilden. Med en genomsiktssökare i blixtskon eller bara genom att sikta från höften svarade jag och skickade med länkar till fotografer som jobbar så. Jag hoppas att Canon även lyssnar denna gång.

När jag steg in på Fotokungen stod en av säljaren i en stor låda och lastade ur kartonger med nikonväskor. Säljarna suckade lite över att någon kommit på att packa små väskor i stora kartonger. Den som varit inne på Fotokungen vet att det är en väldigt liten butik. Ändå har de det mesta.

Tyvärr hade de ingen ögonmussla till min kamera inne. Canon hade bara en i lager och den beställdes. För att jag inte skulle gå tomhänt hem fick jag köpa den som satt på deras demokamera istället. Det är bra service.