Prideparaden är rena fotofesten för oss gatufotografer

Jag var verkligen inte ensam om att fotografera prideparaden i Stockholm. Vid startplatsen för paradtåget vimlade det som vanligt av män med systemkameror. Och av mitt facebookflöde att döma stod det även många och fotograferade längs vägen.

Om man är nyfiken att prova på gatufoto är prideparaden en bra tillfälle eftersom ingen tycker att det är konstigt att man går runt med en stor systemkamera.

De flesta som fotograferar i samband med paraden väljer att fokusera på de deltagare som sticker ut mest – de som har mest extrem och vågad utstyrsel. 

För mig finns bilderna oftast i brytpunkten mellan festival och det mer vardagliga livet. Jag tycker att de bilderna kan bli mer berättande än att fotografera själva paradtåget som mer känns som passerande teater.

Även publiken och annat som händer runt omkring paraden kan vara intressant att fånga på bild. Här är en bild på en ambulanssjuksköterska och en cyklande polis som pussas. Ett härligt blåljuspar.

I publiken såg jag en kvinna med en papegoja på axeln och papegojmönster på kläder och väska.

Jag var inte på årets prideparad bara som gatufotograf utan även i egenskap av frilansfotograf. Jag är nämligen husfotograf för Liberalerna och har en del yrkeskontakter i andra partier. Det är valår och alla partiledare utom Jimmy Åkesson och Annie Lööf var på plats.

Ringrostig gatufotograf

Det har tyvärr inte blivit så mycket fotograferande på gatorna för min del i år. Livet kom emellan. Gatufoto hamnar inte alltid överst på listan över viktiga och kul saker att göra.

Förra helgen tog min kompis Joakim K E Johansson mig i kragen och fick mig ut på en tur på stan. Det märktes att jag inte gatufotat så mycket i år – jag kände mig ringrostig. Här kommer några bilder från den rundan.

Just nu känner jag mig jättetänd på att komma ut och fotografera de kommande månaderna. 

Gatufoto med mobilen – Tema: Rosa

Klockan halv sju på morgonen är jag ingen pigg fotograf, men alla år av fotograferande har skapat en viss ryggmärgsreflex som kan väcka min trötta hjärna. När jag såg familjen ovan på Arlanda ryckte jag upp mobilen och tog några bilder. Det fanns inte tid att plocka fram systemkameran ur ryggsäcken.

Familjens vurm för rosa påminde mig om en bild som jag tog för ett och ett halvt år sedan på Götgatan i Stockholm.

Kosläpp för gatufotografer

Löning, vårsol, slopade restriktioner och en vilja att demonstrera för Ukraina gjorde att det var mer folk på gatorna i Stockholm i går lördag än jag sett på flera år. Och det kryllade naturligtvis även av gatufotografer.

En lång period med hemarbete har gjort att jag nästan börjat klättra på väggarna. Lusten att komma ut på stan och röra på påkarna var intensiv. Och jag var knappast ensam om känslan. 

Stockholms gator kryllade med folk på ett sätt jag inte sett på flera år. Förutom folkvolymen tog det mig en stund att förstå vad som mer var nytt – att bara en av tusen bar munskydd.

Vårsol och blå himmel får en del att fram kameran. Men jag tror att flera av dem som hade kameran med sig på stan var ute för att dokumentera demonstrationerna för Ukraina eller för att fotografera folk på stan.

Den här mannen fotograferade med en demonstration sin Leica M5 med Voigtländer 35 mm f/2,5 och Ilford Delta 400. Leica M5 är en underskattat modell. Smart och praktiskt utformad, men illa omtyckt för att den inte ser ut som andra M-modeller. Leica gjorde aldrig om det misstaget.

Både på Sergels torg och Norrmalmstorg pågick demonstrationer för Ukraina. Det ryktas om att en del demonstranter sökte sig till den ryska ambassaden.

Efter demonstrationen på Norrmalmstorg stötte jag på dessa tre gatufotografer: David Schmidt som bland annat fotograferade med en Widelux F8 panoramakamera, Nils-Erik Larsson med sin nya Fujifilm X100V och Payman Hazheer som fotograferade i svartvitt med Leica M10 Monochrome och Leica Q2 Monochrome.

Jag hann inte med någon längre runda tyvärr, men här föjer några hyfsade skott.

Fotoåret 2021 – med tydliga spår av Corona

Dags att summera året 2021 som gatufotograf.

Precis som 2020 fick jag och Joakim K E Johansson stryka vår årliga gatufotoresa. Vi har pratat om att åka till Prag, Krakow och Rom, men vi får se vart vi åker och när det blir. 

I stället har det blivit mycket fotograferande på hemmaplan i Stockholm. Det är inte alls fel. Förr kände jag att utlandsresor gav bilder på en nivå som jag har haft svårt att fånga hemma, men på senare tid har känt att jag fått lättare att hitta bilder här. Antagligen beror det på en mix av erfarenhet och hängivenhet.

Det här har gett mig en nytändning. Jag är kanske i ett flow? I så fall gäller det verkligen att fortsätta hålla igång för att dra nytta av den positiva kraften.

Så löftet för det nya året får bli att fotografera mer. Spelar man inte så vinner man inte heller.

Men vad ska jag göra med alla bilder? En del sätter samman utställningar och fotoböcker. Jag känner inte att jag är redo för det – mitt fokus ligger på att ta nya bilder. Jag tänker att jag kan ägna mig åt att göra fotoböcker när jag blir gammal, ungefär som Elliot Erwitt.

Men visst, en dag är kanske högen med bilder från Stockholm så stor att jag kan göra en bok och hålla rätt hög genomgående kvalitet.

Jag har också en annan bildhög, men temat på den vill jag inte avslöja än.

Som gatufotograf går det inte bara att få en idé och sedan ta bilderna till projektet på några veckor. Det tar år och många tusen steg per bild att få ihop något vettigt.

Det tredje projektet, och det som antagligen först bär frukt, är ett samarbete med Joakim K E Johansson. Man kan säga att startskottet för projektet gick när vi gjorde en workshop i gatufoto på uppdrag av Fotografiska 2019. Jag räknar med att vi kan visa upp lite olika resultat av projektet om två-tre månader.

Som vanligt är jag nyfiken på vilken eller vilka av mina bilder du fastnar mest för. Det är väldigt lärorikt och intressant att höra.

Här kommer ytterligare bilder från året som gått.