Blött och tufft i årets endurotävling

Det har blivit en tradition för mig och mina fotokompisar att fotografera klubbtävlingen Luciaracet på Högstabanan i Haninge. Det har aldrig varit så blött i markerna som i år – bra för oss fotografer men väldigt jobbigt för förarna. Det var halt hela tiden och många bröt.

För oss fotografer innebär de skiftande förhållandena att det blir variation mellan åren. Men det gäller ändå variera sig under de två timmar loppet pågår. Tyvärr hinner man inte runt till så många platser under loppet. Vi höll oss i stort sett inom samma område hela tiden, men där fanns det flera olika möjliga fotopositioner som gav variation.

I de flesta fallen valde jag en lite längre slutartid för att få fartkänsla genom rörelseoskärpa. Och i några fall kombinerade jag det med blixt för att få delvis frysta rörelser.

Vilken bild tycker du blev bäst?

Skitigt värre = perfekt för fotografen

Det finns flera anledningar till att jag sällan fotograferar ishockey, trots att det är en actionfylld sport. Enduro har det som ishockey saknar: skitiga utövare och kreativa möjligheter.

Vid hockeyrinken tvingas man stå på förutbestämda ställen och bakgrunden är lika ful vart man än vänder sig. I skogen kan stå nästan var man vill, i vilken vinkel man vill och kan på så sätt kontrollera förgrund, huvudmotiv och bakgrund. Det går att jobba med långa eller korta slutartider, blixt, motljus, solstrimmor, långa eller korta brännvidder och så vidare. Det ger kreativ frihet och en stor möjlighet att variera sig.

Jag och min kompis "Surhåls-Hoke" försöker lösa ett kameraproblem. Den gula varselvästen har jag använt för att förarna ska se min utställda blixt. Foto: Martin Agfors

Det har blivit tradition för mig och några fotokompisar att åka till den lokala tävlingen Luciaracet som Haninge MK anordnar varje år. Med åren har det blivit en utmaning att komma hem med bilder som skiljer sig från tidigare års. Därför jobbade jag mer med teleobjektiv i år. Förra gången blev det mer vidvinkel.

Den här bilden bygger på förgrund på ett sätt som jag inte gjort tidigare:

Jag har också försökt kopiera en del av bilderna lite dovt för att fånga skogskänslan. Annars är jag rätt glad för kontrast och klatschiga färger.

Att göra om till svartvitt är en annan metod för att förstärka känslan i bilden.

Även om det blev mycket telefoto (70-200/2,8 och 200-400/4) så är några bilder tagna med vidvinkel. Det finns en praktisk nackdel med vidvinkel: fotograf och utrustning blir rätt lätt nedsmutsade.

Jag har fått många bevis under åren på att det är uppskattat att vi kommer och fotograferar. En del förare showar lite extra när de ser en fotograf.

Här har jag använt en radiostyrd Canon-blixt för att lysa upp lersprutet. Tyvärr glömde jag att ta med en fryspåse att trä över blixten, så det blev till att spola av den när jag kom hem.

Som synas blir det bäst bilder när det inte är blött och ingen snö. Jag längtar redan till nästa år.

Foto: Martin Agfors

Det är INTE bilderna som räknas!

För mig är sportfoto som sportfiske – en chans att komma ut lite och göra något kul med kompisarna. Lyckade bilder blir som en trofé, men jag har ingen egentlig nytta av bilderna. Ungefär som en sportfiskare som slänger tillbaka fisken i vattnet efter att ha visat den för kompisarna.

En annan likhet är att det är lite grabbigt och lätt utvecklar sig till en materialsport. Jag har en svåger som är djupt nere i sportfototräsket och kan ge många av tusenlappar för ett par vattentäta byxor, så jag vet. :) Vi sportfotografer vill gärna ha långa telen och snabba kameror.

Hammarby – Sirius på Zinkensdamm i Stockholm

Under vintern har jag plåtat en del sport. Två endurotävlingar, tre bandymatcher samt en handbollsmatch. Jag har inte riktigt haft lust med gatufoto den senaste tiden. Då är det skönt att bryta av med lite sportfoto.

Lugi - Sävehof i Lund

En del av tjusningen är jakten på bilden. Att vara på spänn under matchen/racet för att få bilden som sitter. Jag kan tänka mig att det är samma för en sportfiskare eller jägare med koncentrationen och målmedvetenheten.

Hammarby - Sandviken

Luciaracet i Haninge

I lördags var jag ute igen med grabbarna för att plåta enduro norr om Uppsala. Upp 06.15 för att hinna till start. Racet hade gärna fått starta ännu tidigare eftersom ljuset var som mest spännande när vi kom dit.

En del av banan gick inne på Rörkens motorstation så jag och grabbade passade på att ställa vid oss det hindret där förarna hoppade som mest. Vanligtvis går jag längs spåret i skogen och försöker hitta något ställe där det kan bli dramatik. Men jag visste sedan tidigare att det skulle bli mest dramatiskt inne på stadion.

Det är stor skillnad mellan att fotografera enduro och bandy. Vid endurotävlingar kan man vara väldigt kreativ och använda vilken utrustning som helt. Det går att välja plats, bakgrund, ögonblick och vinkel i det oändliga. För lagsporter krävs det ofta dyra prylar för att få bilder som är lika snygga som proffsets.

I bandy, fotboll och handboll och andra lagsporter gäller det mer att jaga ögonblicket. Utrymmet för att vara kreativ är inte särskilt stort. Det går att leka med långa slutartider och att gå upp på läktaren, men annars är det inte så mycket mer att göra än att lära sig att läsa spelet.

1/60s med 500mm f/4

Om man inte kan variera sig kreativt går det att variera motiv. Istället för att jaga bollen kan man istället koncentrera sig på en spelare, exempelvis målvakten.

För den som vill börja fotografera sport rekommenderar jag en sport där man kan få komma nära och röra sig relativt fritt. Då spelar det inte så stor roll vad man har för prylar. Enduro är inte fel ... det är dessutom en sport där förarna skitar ner sig väldigt bildmässigt.

Jag kan inte påstå att jag har någon större nytta av mina bilder i efterhand. Det är sällan de blir så bra att de får något längre liv. Det här är ett undantag:

Den här bilden hänger hemma i köket.

För att få någon nytta av bilderna brukar jag mejla arrangörerna en länk till ett webbalbum som tack och i förhoppning att idrottsmännen ska kunna få bilder på sig själva om de vill. Och så kan jag ju använda bilderna i sportfotogruppens månadstävling här på Fotosidan. Och till bloggen förstås.

Hellre två jack i kameran än ett i pannan

Min Canon EOS-1D X har fått två rejäla jack i prismat. 70-200-zoomen har också fått ett. Men hellre det än att få en sten i pannan. Då hade den lindrigaste utkomsten varit att behöva åka och sy ett sår i pannan.

Jag vet inte om det var någon av de här förarna som lyckades sprätta iväg en sten som slog ner i kameran. I fortsättningen ska jag vara mer försiktig med att fotografera rakt i linje bakom enduro-hojjarna.

Detta hände sig förra helgen då jag åkte ut till Kungsängens övningsområde för att fotografera en endurotävling med två fotokompisar, Jan Rönnlund (ovan) och Hoke.

Så här såg det ut framifrån.

Min 1D Mark IV råkade ut för en rejäl lerkoka när den hängde på axeln.

Jag har plåtat ett flertal endurotävlingarna och var inte helt taggad på att få maximalt med bilder med mig hem. Det var mer för att komma ut i luften och vara lite social som jag åkte. Dessutom tänkte jag testa lite olika bildlösningar.

Eftersom skymningen kommer tidigt så här års tog jag med mig två extra ljusstarka objektiv, 85/1,2L II och 200/2L IS. Det var egentligen onödigt, det behövs bara en vidvinkelzoom och en telezoom för att täcka det mesta inom Enduro. Men det är kul att leka lite med prylarna.

Jag brukar kalla min 200:a för mitt mest onödiga objektiv – jag har ju en 70-200/2,8. Med en ljuskänslig kamera som 1D X är behovet för extra hög ljusstyrka väldigt litet. Men jag hade redan en 200/1,8L och behövde inte lägga mer än fem tusen emellan för att uppgradera. Och har man ett objektiv vill man ju använda det.

Nåväl. Jag tog och experimenterade en del med längre slutartider tillsammans med 200:ans effektiva bildstabilisering. Vid 1/40s blev det fortfarande skarpt på ett flertal exponeringar.

Att fotografera från en hög vinkel brukar ge lite tråkiga bilder utan kontakt med utövarna, men med panorering ökar koncentrationen på utövaren.

Vilken tid som passar bäst får man prova sig fram till. Det beror på avstånd och motivets fart. Här körde jag 1/125 sekund:

Det går att fotografera på en sekunds exponeringstid också. Det blev dock en mängd dammplockande i Camera Raw eftersom jag använde bländare 22. Jag insåg att jag var tvungen att lämna in kameran för rengöring.

1/8 sekund och blixten på lägsta effekt:

Och så några bilder till:

Militärerna höll koll:

Tävlingen fortsatte sedan långt in på kvällen, men jag kunde tyvärr inte stanna.

Jag brukar lägga upp en rejäl drös exponeringar på nätet och skicka till arrangörerna som tack. Det brukar uppskattas vid mindre uppmärksammade sporter. Tidigare har jag lagt upp bilderna på Apples numer nedlagda molntjänst. Istället jag provat svenska Jalbum. Det skulle givetvis gå att använda Flickr eller Fotosidan också, men Fotosidan och Flickr använder jag för att mer begränsat urval bilder.  Här kan du se lite fler av mina bilder som jag lagt upp på Jalbum.

Befriande med sportfotografering

Sportfotografering är en ventil för mig. Det är få av mina sportbilder som jag får något ut av i efterhand, men det är jäkligt kul att plåta sport och därför kan jag inte låta bli. Att göra något kul är befriande och jag glömmer allt annat runt omkring för en stund.

Idag kom jag äntligen ut igen. Efter en vecka i sjuksängen var det extra skönt att komma ut i naturen och inspupa tvåtaktsavgaser. Det nog vara skönt med en vanlig skogspromenad och frisk luft, men jag får sällan en kick av plåta då.

Igår hade jag inte varit i skick att fotografera så jag lovade mig att ta det lungt denna gång. Därför tog jag "bara" med med mig två kamerahus och fyra objektiv... Jag glömde till och med blixt men fick låna en.

Förra gången gick jag hårdare in för fotograferingen med fjärrstyrda blixtar (som krånglade), tre kamerahus och fisheyeobjektiv. Jag jobbade också hårdare för mina bilder.

Förutsättningarna var också bättre för fotografering förra gången med blöta och leriga banor. Uppsala MK sköt på den här tävlingen en dag för att marken skulle frysa till och för att kunna dra om banan förbi de värsta vattenhålen. Det är mycket lättare att köra när marken är frusen. Då fastnar cyklarna inte i lera och dubben får rejält med grepp så att farten blir hög.

Jag tog inte upp min 300:a vid förra tävlingen. Nu var min tanke att fotografera med mycket med tele, att panorera och fånga förarnas blickar. Det är mer ansträngande än att kravla runt på marken med en supervidvinkel. Jag tycker också att det är skönt att variera mig. Ibland kan jag hitta nya bildlösningar bara för att jag tvingar mig att använda en viss utrustning. Jag valde också att inte fotografera inne i skogen.

Det blev en del vidvinkelbilder i det här urvalet trots allt. Det blir ju mer dramatiskt på nära håll...

Det här är FÖR nära.

Variation kan vara mer än skillnad i bildvinkel och plats. Det kan också handla om tonläge. Vissa bilder skriker ACTION! medan andra får lov att vara mer lågmälda. Det är lätt att fastna i att bara ta bilder som skriker.

För att få mina sportbilder ska få en större betydelse för mig är jag inne  på att göra sportreportage – att fokusera på personen innanför hjälmen. Inspirationen har jag fått från DN-fotografen Jonas Lindkvist som bland annat följt brottaren Ara Abrahamian. Jag vill gärna följa en enduroförare eller ett team, men jag är rädd att jag kommer att knäcka mig med för mycket jobb. Jag har nämligen redan andra projekt som jag jobbar med.

Tyvärr tvingades ambulanshelikoptern komma när en förare stöp framlänges efter att ha missat ett hinder. Det tycks ha slutat väl.

PS. På tävlingen träffade jag också en annan FS-medlen. Lena Pesula var där med man och barn. Trots det fick hon fler fina bilder. Se här!