Kriget kom till Öfre Östermalm

Fotoskribenten Göran Segeholm skrev nyligen en text om att vi borde, och oftast kan, lägga mer tid på vårt fotograferande. Den texten ska du läsa!

Just nu lägger jag ner rätt mycket tid på ta egna bilder. Jag ägnar också mitt fotograferade en hel del tankemöda. Det senare har jag svårare för. Jag blir lätt trött och yr när jag försöker reflektera över mitt fotograferande. Men ibland klarnar det.

Idag sträckte sig hjärnaktiviteten till att reagera när det kom en trafikvarning på Radio Stockholm. "Militärövning under dagen på Östermalmsgatan, mellan Sturegatan och Skeppargatan". Jag såg direkt  dramatiska och roliga bilder i min inre syn. Det fick bli snabbmatslunch på Östermalm.

I mitten av bilden ovan ser du en fotograf från SVT:s ABC. Det visades några korta klipp från övningen i kvällens sändning.

Jag åkte till tunnelbanan Stadion och gick mor Östermalmsgatan. Lång bort fick jag se något grönt i en korsning och anade att det var militären. Redan på tunnelbanan hade jag osäkrat mina kameror (en Canon EOS 5D Mark III med 24-105/4L och en EOS-1D X med 70-200/2,8L IS II). När jag möte soldaterna var jag redo att ge moteld med 12 pangbilder i sekunden.

Skämt å sidan, som svensk är det svårt att bli rädd för soldater som uppträder i stadsmiljö. Hur svartmålade de än är. Folks reaktioner förbyttes snabbt från förvåning till leende.

För den som ville gick det att ta tuffa actionbilder ...

... men jag såg mest kontrasterna mellan vanligt folk och militärerna. Stundtals komiska kontraster.

Jag hann plåta i en kvart innan soldaterna försvann in på Östra Real för att äta lunch.

Jag ska villigt erkänna att jag tyckte det var barnsligt kul att springa och jaga militärer med kameran. Sämre lunchpromenad kan man ha.

Redaktör'n testar Canon EOS 6D och Nikon D5200

Jag tänkte först skriva rubriken "Experimenterar med gatufoto och testar kameror", men ordet gatufoto skulle kanske begränsa läsekretsen. Fast i och för sig kommer det här mest handla om gatufoto. Hrmm.

Lördagen ägnade jag bland annat åt att gå runt i stan (Stockholm) med en Canon EOS 6D med 35/2 och en Nikon D5200 med en DX 35/1,8. Även om det är samma brännvidd på kamerorna har de kompletterat varandra bra eftersom D5200 har en mindre sensor som ger ett snävare utsnitt.

Nikon D5200, DX 35/1,8

Jag fann att det går rätt smidigt att använda två små relativt lätta och små spegelreflexkameror, om man nu vill ha dubbla hus. Istället för som vanligt ha en om nacken och en över axeln, så hade jag 6D runt nacken och D5200 i vänster hand. Då kunde jag blixtsnabbt växla kamera med höger hand.

Jag har haft med kamerorna under lite olika förhållanden (det är svårt att bara testa på kontorstid på redaktionen). Kamerorna har bland annat fått plåta action och vanliga familjebilder. Och nu testade jag gatufoto.

Det blev testning på flera plan, för jag lekte också med lite olika stilgrepp. Varför? Jo, för jag var på det humöret. Jag tror att det är bra att prova lite nya grepp ibland.

Här är den mest lekfulla. Inspirerad av färgpionjärer som William Eggleston och Saul Leiter.

Att jämföra sig med mästarna känns lite överkaxigt, men jag tror ni förstår.

På senare tid har jag plöjt igenom ett antal intervjuer med duktiga gatufotografer och det är tydligt att man inte ska visa för mycket bilder. Det är inte bara gatufotografer som säger det är en spridd uppfattning.

Samtidigt tycker jag att det är trevligt att kunna föra en dialog genom fotobloggar. Nyligen skrev den karlskronitiske gatufotografen Joakim KE Johansson om hur svårt det är för honom att ta bra bilder i Stockholm. För mig som just plåtar i Stockholm blir det extra intressant. Precis som Joakim tycker att det är enklast att få bra bilder på sin hemort Karlskrona, så tycker jag att det enklast att få till bra bilder i min hemort Stockholm. Vad kan det bero på? Vad tro du?

Jag har gjort två resor till andra storstäder för att ta gatufoton, till Aten och Berlin. Även om jag var ki Aten i januari så såg jag mest turister. Få bilder därifrån känns äkta. Det hade behövts mer tid och arbete för att lära känna stan och få bättre bilder.

Som turistgatufotograf blir det lätt mycket bilder av folk som går fram och tillbaka och ser lite kul ut. Kul glasögon hade det paret ovan i alla fall. Och oj vad hon gapar nedan:

Och så lite juxtaposition, såklart:

Jag tror att det är farligt att begränsa sig för mycket vid fotograferingen. Det viktiga är att koncentrera sig på  vad man vill, inte på vad man ska låta bli att göra. Med rätt fokus blir det fler bra bilder, om den sedan blir lite skräpbilder på vägen gör ju inget. Ibland måste man hålla igång fotograferandet för att vara redo när de rätt ögonblicken dyker upp.

Det här tyckte jag var ett sött och talande ögonblick:

Jag söker innehåll i mina bilder, men ibland fastnar jag för formen:

Och ibland blir det lite flummigt.

Det går bara inte att låta bli vissa lustiga bilder:

Nå, vad är då slutsatsen i det här blogginlägget? Kanske att det går en del lustiga bilder på varje som känns äkta och talande? Åtminstone om man är trigger happy som jag. Och givetvis kan även lustiga bilder vara bra ibland.

Slutsatsen om kamerorna får du läsa i Fotosidan Magasin nr 2/2013 ;)

Kameran SKA vara skjutklar - del 2

Igår propagerade jag i ett bloginlägg för att en gatufotograf måste vara skjutklar för att inte missa bra bilder. Familjelivet igår medgav inte att jag fixade klart alla bilder jag tog, så här kommer några till:

Idag blir det tyvärr inget gatufotografering. Istället blir det vab och produktfotografering.

Kameran SKA vara skjutklar

Jag har alltid en kamera eller två i ryggsäcken på väg till och från jobbet. Som regel en privat och en testkamera.

Men, att bara ha kameran i väskan är nästan lika ineffektivt som att ha kameran hemma. Det blir nästan aldrig några bilder om jag inte bestämt mig för att ta upp en kamera och ha den skjutklar.

Håller man på med gatufoto är det egentligen en självklarhet. "Ögonblicket kommer som en snigel – men försvinner som en blixt", myntade en pressfotograf för många år sedan. Oftast kommer ögonblicken snabbare än så.

Visst finns det situationer där man hinner ta en kameran ut en väska. Som när man stöter på ett pågående evenemang eller överraskas av ett häftigt snöfall. Men oftast innebär väskförvaringen också att ens uppmärksamhet sjunker.

Ta fram kameran, ta av objektivlock och sätt på motljusskyddet. Ställ in kameran och behåll den påslagen.

Idag var jag inne i stan med sonen för att besöka en optiker. I de situationerna är det lätt hänt att kameran förblir i väskan. Jag har funderat på att skaffa en mindre kamera som Sony Nex-6 för att ha när jag reser eller är runt med familjen. Med små objektiv med fast brännvidd så behövs inte det.

Det krävdes rätt väska för att familjefotograferingen att fungera. En Billingham Hadley Pro har visat sig helt perfekt för mig. Den rymmer kamera, extra objektiv, dator, ipad och hörlurar utan blir för tung och klumpig. Det ska dock sägas att det inte går att vara lika effektiv gatufotograf som vanligt när man går i stan med barn, men hellre några färre bilder än vanligt än inga alls.

Alla bilderna i inlägget är tagna under dagens korta tur med sonen till stan.

Konsten att hitta den röda tråden i bilderna

Har du funderat på om det finns en röd tråd i ditt fotograferande? Finns det ett återkommande ämne?

För ett drygt år sedan hade jag satt ihop en bok med gatubilder från Stockholm, många med mer eller mindre tydlig humor. Jag visade bilden för många som gav tummen upp. Tryck den!

Men jag ville inte skicka iväg bilden till Blurb förrän min kloke vän Göran Segeholm tittat på den. Han bläddrade långsamt igenom pdf:en och ställde lite frågor. Enkla frågor som ändå var svåra att svara på. Är du intresserad av folk som klär ut sig eller förställer sig? Vad säger den här bilden?

Vad Göran försökte göra var att hitta den röda tråden i bilderna. Jag hade satt upp de yttre ramarna för boken, men jag hade inte funderar så mycket på vilken röd tråd som skulle löpa genom urvalet. Det går många gånger bra att bara begränsa sig geografiskt eller tematiskt, som om man gör en bok om skärgården i Bohuslän. Det säljer.

Vill man ge en djupare upplevelse är det bra att hitta en röd tråd. Dessutom är det bra att förstå vad man har att säga som fotograf. I mitt fall var det inget fel på de enstaka bilderna, det var urvalet som inte var tillräckligt starkt eftersom det saknades en röd tråd.

Det är mycket enklare att hitta en röd tråd om man fotograferar konceptuellt. Då utgår man från en röd tråd. I gatufoto spretar det lätt åt alla håll och kanter. Det kan kännas som en krystad efterkonstruktion när man ska försöka förstå vad ens bilder har gemensamt. Men om man hittar sin röda tråd kan det också bli lättare att hitta motiven.

Under året har jag tänkt mycket på den röda tråden. Jag har kollat på många gatufotografer och försökt hitta deras röda tråd. Ibland har det funnits och då har också bildupplevelsen blivit starkare.

Det åtta bilderna i det här blogginlägget har jag skickat in till en internationell gatufototävling. Temat var My hometown. Jag ville göra en kollektion där det fanns fler saker som höll ihop än bara att de var tagna i Stockholm. För mig som alltid bara jagat enskilda pangbilder är det ett ovant sätt att tänka. Jag tycker att serien håller ihop rätt bra, men om det finns någon djupare röd tråd vete katten. Jag har en del tänkande kvar att göra.

Den röda tråden måste inte vara röd.