Redaktör'n

Tankar om fotografi från Fotosidans redaktör Magnus Fröderberg.

Äntligen fick mitt Canon 200/1,8L jobba hårt

Supertelen väcker ofta uppmärksamhet och känslor. Det är inte konstigt att det alltid är folk vid Canons och Nikons supertelen på fotomässorna. De väcker ha-begär och det är inte alla förunnat att äga ett.

Jag äger tre stycken och kan säga att det inte alls är så märkvärdigt att ha ett som man kan tro. Det finns lite olika personligheter och en del kan vara lyckliga resten av livet om rätt pryl lyckats landa i deras byrålåda. Det stör mig om jag har prylar som jag inte använder. Då känns det som en felinvestering. Av den anledning har mitt Canon EF 200/1,8L USM blivit ett bekymmer.

Canon EF 200/1,8L USM är ett legendariskt objektiv som fick betyget 5,1 av 5 möjliga när Lars Kjellberg på tidningen Fotografi testade det. Objektivet var bättre än man trodde var praktiskt möjligt. Kombinationen av detta och att det faktiskt inte såldes så många gör att begagnat priset legat runt 25.000 kronor i många år. Systerobjektivet 300/2,8L är också bra (betyg 4,9) men fick inte samma status. Det såldes i betydligt större volym och kostar idag runt 10.000 kronor.


Kort skärpedjup med 200/1,8

Jag köpte mitt exemplar 2006 och lät det ersätta ett Sigma 120-300/2,8 som jag aldrig fick att fokusera rätt trots besök på verkstad. Jag använde 200:at för en del fotouppdrag och det var även perfekt när jag följde min frus syster framgångar som tävlande i discodans. Då var max-ISO 3.200 eller 1.600 på kamerorna och sport inomhus krävde ljusstyrka.

2008 köpte jag ett EF 300/2,8L IS USM som är lättare och har inbyggd bildstabilisering. Det objektivet är smidigare att ha med sig och oftast använder jag det med 1,4x-telekonverter i kombinationen med  70-200/2,8 IS (I och sedan II) på ett annat kamerahus. Att använda telekonverter på 200:at blir inte så bra.

En tjusning med 200/1,8 är att det ger en väldigt snygg bakgrundsoskärpa (liksom 85/1,2). Jag kan fotografera en person i halv eller helfigur och ändå få bakgrunden helt utsuddad. Problemet är att det inte går att släpa med ett 200/1,8 på 3 kilo vaje dag, vad du tror.

Canons nya EF 70-200/2,8L IS II USM är så skarpt och har så bra bildstabilisering att behovet av 200/1,8 och efterträdaren 200/2 blir att mindre. Detta i kombination med att ISO ökas och brusprestandan förbättras för varje kamerageneration. Jag är inne på att sälja mitt 200/1,8 och mitt 500/4 för att skaffa ett EF 200-400/4L IS USM när det kommer ut. En zoom har många fördelar när man fotograferar sport.

En kul detalj om 200/1,8 är att de professionella modefotograferna protesterade när det kom. De körde fortfarande Canon F-1 new och ville också ha ett 200/1,8. Canon fick helt enkelt bygga en FD-version. FDn 200/1,8L är naturligtvis väldigt sällsynt.

I fredags fick jag äntligen ett tillfälle att använda mitt 200/1,8. Det var vattenpolomatch i Järfälla simhall. En mörk och sunkig simhall byggd 1971 med illgul gatubelysning. Brr. Efter ett tag växlade jag till mitt 70-200/2,8 för att lättare kunna följa spelet till priset av högre brus.


Foto: Martin Agfors

Jag var där tillsammans med tidningen Proffsfotos tekniske redaktör Martin Agfors som fotograferar mycket sport i Stockholm för olika lokaltidningar runt om i landet. Han fotograferar med 2 st Nikon D3 men hade hade också med sig nya Sony A77 med en 70-200/2,8 som vi testar till nästa nummer av Proffsfoto. Sony A77 tar 12 bilder per sekund och är intressant för sportfoto.


Martin Agfors


Foto: Martin Agfors

Vattenpolo är en kul sport. Det är mycket närkamp och vattenstänk. Ett problem är att spelarna aldrig kommer upp högre än en halvmeter över vattenytan.

Den största svårigheten denna gång var den flimmrande belysningen. Två bilder tagna en tiondels sekund efter varandra kunde ha olika exponering och vitbalans. Dessutom varierade ljuset på olika stället i bassängen. Då blir det mycket pillande i råkonverteraren för att få bilderna hyfsat lika.

Postat 2012-02-05 18:22 | Läst 16344 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Plåta sport är också ett sätt att umgås

Gemensamma fotopromenader har aldrig riktigt funkat för mig. Visst är det trevligt att vara ute och gå med likasinnade, men ja brukar inte ta så bra bilder då. Antingen tar jag rätt innehållslösa bilder eller så fotograferar jag de andra fotografer.

Jag älskar att promenera och gör det ofta. Men ska jag fotografera så går jag ensam. Då kan jag gå helt in i vad jag gör. Det extra många ensampromenader just nu eftersom jag är inne på ett nytt fotografiskt spår.

Nåväl. Vad gör man då när halva kompisskaran är fotografer i någon form? Jo, vi plåtar sport tillsammans. Då kan man koncentrera sig helt på fotograferandet när spelet pågår och vara social i pauserna. Det finns alltid publik och funktionärer som också vill snacka i anslutning till tävlingen.

Igår åkte jag med tidningen Proffsfotos tekniske redaktör Martin Agfors till Jäfällas sunkiga simhalla från 1971 för att att fotografer en match i elitserien i vattenpolo. Mer om det i nästa blogginlägg. Idag åkte jag med en annan kompis till en folkracetävling strax norr om Arlanda flygplats.

När det inte bilarna flög fram på den spolade sträckan var jag social med andra. Att dra fram ett långt vitt supertele är alltid ett bra partytrick om man vill få någon att snacka med. Sen får man bjuda på trevliga svar på de uttjatade frågorna "hur långt kan du fota med den där?" och "hur många bilder tar du på en dag?".

Jag funderade på att åka in till Fotografiska idag och träffa lite andra medlemmar på Fotosidan, men när jag såg att det var tävling så var valet självklart. Dessutom bjöd upplandsslätten på en underbar naturupplevelese.

Jag har aldrig fotograferat folkrace tidigare och visste inte att man körde en och en på tid. Jag trodde bara att det handlade om att trängas med andra på en tajt bana.

En utmaning vid sport är alltid att variera sig. Jag vill inte bara variera plats utan även känsla och uttryck.

Jag brukar fråga efter bästa stället att så när jag kommer ut på en tävling, men man ska alltid vara lite kritisk till de råd man får. Idag pratade alla om hoppet, men jag tyckte det fanns annat som kändes mer spännande på bild. Frågar men även om något specifikt får man mer precis information. Det kan vara "brukar de åka av någonstans", "finns det några stora surhål" och så vidare.

Efter två och en halvt timme kände jag att jag upprepade mig för mycket och åkte hem.

Postat 2012-02-04 19:57 | Läst 10407 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera