Försökte fotobutiken blåsa mig?

Som kameratestare ska jag inte bli lurad. Ändå är jag nära att köpa ett 146 procent dyrare minneskort. Väl hemma uppäcker jag att Sandisk också har en räv bakom örat.

Sandisk har kommit med en ny serie SD-kort som är snabbare än tidigare. De nya Sandisk Extreme Pro SDHC-korten kan skriva och läsa i 45 MB/s mot tidigare maximalt 30 MB/s. En 50 procentig ökning, åtminstone på pappret.

Jag tänker testa de nya korten och har fått låna ett av Sandisk. För att se om de är snabbare än de befintliga och gick därför förbi Rajala på vägen hem. Som god konsument borde jag ha kollat upp vilka sorter som fanns i förväg och också kollat pris, men inte. En 4GB-kort kan ju inte vara så dyrt tänkte jag.

Det visade sig att Sandisk Extreme-korten finns i två hastigheter 20 och 30 MB/s. Säljaren på Rajala förklarade att 20 MB/s-kortet är för videofilmning och 30 MB/s-kortet är för systemkameror.
Jag blir lite nyfiken och frågar om de flesta köper 30 MB/s-kortet?
"Jo, det är ju för systemkameror" säger säljaren.
Den långsammare kortet går loss på 199 kronor. Rajala vill ha 146 procent mer för det på pappret 50 procent snabbare 30 MB/s-kortet, alltså 490 kronor.

Jag blir paff och tvekar. Kan det verkligen vara så här stor prisskillnad?
Att de flesta köper det snabbare kortet förvånar mig inte alls. Har du precis gjort av med en massa tusenlappar på en ny systemkamera vill du inte riskera att begränsa kameran med ett långsamt minneskort. Även om du frågar efter priset så är några hundringar rätt lite i sammanhanget. Och vem har kollat upp priserna på minneskort i förväg när all uppmärksamhet riktats mot att välja rätt kamera på rätt ställe?

På nätet är folk noga med att jämföra pris, men i butik är det inte lika lätt. Här får känslorna lätt styra. Inte vill jag väl ha annat än det bästa minneskortet till min nya systemkamera?
Att Rajala inte bemödat sig om att lägga in en bild på 30 MB/s-minneskortet på sin sajt säger nog en del om skillnaden i köpmönster mellan webb och butik.

Jag känner mig förvirrad framför disken och låter känslan att priset för det snabbare kortet är allt för högt fälla avgörandet. Väl hemma bekräftas också mina farhågor och jag ser att om jag gått några kvarter ytterligare hade jag kunnat handla kortet för 299 istället för 490 på Kjell & co.
På Cyberphoto hade jag fått ge 229 kronor...

Sandisk laborerar med klassningen
När jag läser på lite mer om olika standarder för SD-kort upptäcker jag att Sandisk verkar köra ett trick för att motivera varför man ska köpa ett dyrare kort.
För videofilmning finns en klassning. Idag finns främst klass 6 och 10. Båda ska klara full HD-filmning enligt SD Association. Tar vi Canons systemkameror som exempel så har de en filstorlek på 330 MB/min i de flesta modeller vid HD och full-HD-filmning. Det är 5,5 MB/s. God marginal upp till 20 MB/s.

Kollar vi på SD-standarden krävs 6 MB/s för att få klass 6. För att få klass 10 krävs 10 MB/s. Ändå har Sandisk valt att skriva klass 6 på 20 MB/s-kortet och klass 10 på 30 MB/s. Det verkar som de behöver ett sätt att motivera det dyrare kortet.

En snabb koll ger i handen att Lexar, Transcend och Panasonic anger klass 6 för sina 20 MB/s-kort.

Säljaren på Rajala sa mycket riktigt att det långsammare kortet dög för filmning. Att det snabbare kortet krävs för en systemkamera är däremot en sanning med kraftig modifikation.

För att minnekortet ska vara en flaskhals krävs en snabb kamera med hög upplösning samt att man fotograferar långa serier med råformat. Den mest krävande kameran är Canon Eos 1D Mark IV som tar 10 bilder per sekund med 16 megapixel i 14 bitar. Internminnet rymmer 28 bilder á 19,4 MB med högsta hastighet innan det tar stopp. Skillnaden mellan minneskorten är hur snabbt internminnet kan tömmas till minneskortet så att man kan fortsätta fotografera.

Det är alltså under rätt extrema förhållanden som skillnadena mellan dagens minneskort märks. Detta är ett bekymmer för tillverkarna av minneskort. Vad gör man när alla uppfattar alla kort som likvärdiga?
Idag klarar sig nästan alla stillbildsfotografer med de kort som redan finns. Däremot kan de ju blir billigare. Det är främst professionella videofotografer som lagrar okomprimerad videodata som frågar efter stora och snabba kort.

Jag återkommer när jag testat korten ordentligt.

Miss igen - och jag ska vara proffsfotograf?

Efter gårdagens blogg om mitt senaste inredningsuppdrag fick jag frågan från en kompis på fotoklubben om jag inte kunde skriva om när jag misslyckas med bilderna istället. Tack för den Peter! ;)

Problemet är att jag inte misslyckats med en fotografering sedan 1995 då en grupp konfirmander i Veberöd råkade få lite väl stora skuggor på sina vita kåpor. Med lite erfarenhet blir det aldrig totalhaveri, men jag blir missnöjd med mina bilder lite då och då.

För en yrkesfotograf är det viktigt att ha en hög lägsta nivå. Uppdragsgivarna vill kunna lita på en, men givetvis vill de också bli positivt överraskade. Jobbar man på en tidning kan det vara många uppdrag på en dag och då är det ännu viktigare att alltid ta bilder med det lilla extra. Magnus Hallgren på DN tycker jag är en sådan fotograf som sällan utmärker sig i fotovärlden, men som oftast kommer hem med en knorrig bild från de mest svårjobbade fotojobben.

Det har hänt mig flera gånger att jag och reportern varit överlyckliga med bilder som jag inte skulle vilja visa på fotoklubben. De kan vara toppen för att de fungerar bra tillsammans med texten eller för att omständigheterna var svåra. Det känns i magen när bilderna inte är tillräckligt bra, då gäller det att vara där en kvart längre om det går. Väldigt kommer bilden med stort B under den extra kvarten.

I lördags var jag inte på något uppdrag utan iväglurad av Tage Olsin till en mesigt gul och grön idrottshall i Sollentuna för att plåta Volleyboll. Tage förklarade vänligt hur han brukar göra och jag tänkte kaxigt att jag ska minsann visa honom och göra på mitt sätt. Glöm det.

Volleyboll är en hysteriskt snabb sport. Det gäller att läsa spelet för att hinna rikta kameran mot den som kommer att skjuta. Kan man inte hinner man inte med och missar.
Dessutom ska man hinna komponera och sätta skärpan.

Jag ställde mig lite längre bort än Tage eftersom jag hade ett 200/1,8 med telekonverter mot tages 70-200/2,8. Efter ett tag ställde sig Tage bakom domaren, men jag valde att stå kvar tills jag var nöjd med en, två bilder från min position. Det visade sig ta tre perioder. Sen var det bara en kvar.

Hela tiden missade jag skotten eller så missade jag skärpan. Jag provade att köra med manuell fokus för att inte riskera att fokusera på bakgrunden och för att hålla uppe bildfrekvensen. Det gick sådär eftersom det är svårt att ställa skärpan i förväg på ett tomt utrymme i luften.

Efter ett tag började jag se spelet bättre och kunde räkna ut vad som skulle hände. Plötsligt blev det fler bilder som satt och jag kunde byta position.

Med bara en period nere på plan blev det inte så många bilder därifrån eftersom jag återigen fick börja med att försöka lära mig vem som skulle ta bollen vid den här positionen. Dessutom gjorde jag det svårt för mig med valet av utrustning.

Tage kör fisheye + 24-70/2,8 + 70-200/2,8. Jag tycker sporthallar är fula så jag ville prova kortare skärpedjup. Därför körde jag på bländare 1,2-1,4 med mitt 85/1,2 och på på bländare 1,8 med mitt tvåhundra. Nästa gång ska jag börja med telezoomen till jag hänger med bättre i spelet.

– Det är inte lätt för en pressfotograf som aldrig fotograferat volleyboll tidigare att komma hit, tröstade Tage mig.
– Det var en fotograf här från DN som hade problem och till slut lånade jag ut mitt fisheye. Det var en bild med det objektivet som kom med i tidningen.

DN-fotografen kan inte ha varit Magnus Hallgren. Han skulle säkert inte misslyckats på en hel volleybollmatch. Han skulle satt en dragarbild.

Behöver jag säga att Tage fick betydligt fler keepers än jag.

De här bildera är okej, men jag är inte helt nöjd:

Tage Olsin i samspråk med en annan plåtis.

Plåtat, photoshoppat, fakturerat och klart

Man hamnar lätt i genre som yrkesfotograf, särskilt i storstan. Det gäller att vara specialiserad på något för sticka ut.

Jag säljer mig som en jävel på ögonblicksbilder till tidningar eller informationsavdelningar som vill fylla sitt bildarkiv. Eller rättare sagt, jag säljer mig inte alls utan det är vad jag kommunicerar passivt. Jag har inte så mycket tid för nya kunder. Lagom mycket jobb flyter in ändå.

En av mina uppdragsgivare skiter fullt i vad jag tror mig vara bra på.
– Kan du plåta drinkar på Grand Hotell?, frågade han en gång?
– Ehhh, jo, det ska väl gå.
Han verkar lita på mig som fotograf och gillar att få annorlunda bildlösningar. Som när en pressfotograf plåtar drinkar i befintlig belysning.

På senare tid har det blivit lite jobb åt inredningstidningar. Känns inte helt som jag, men det har varit kul uppdrag.
Idag åkte jag till andra sidan stan och plåtade ett nyrenoverat kök som nästan var klart. Själva fotograferingen tog 45 minuter och bilkörningen det dubbla. Sen hem för två timmars bildbehandling och lyssnande på P3 Dokumentär via Itunes.

Vissa jobb med kan bli sega att bildbehandla om jag inte får ur mig dem direkt. För att undvika den jobbiga känslan planerar jag numer alltid in bildbehandlingstid direkt i anslutning till fotograferingen. I höstas plåtade jag två bröllop med festligheter, båda på en lördag och dagen efter var bilderna klara till parens förvåning.

Blir bilderna klara snabbt kommer också pengarna in snabbare. Inte dumt alls. :)

Drinkbilder på Grand Hotell och East på Stureplan.

Ett av höstens bröllop

Fotosidan Magasin: Renovering pågår

Erik Leonsson och Andres Leijon diskuterar innehållet i Fotosidan Magasin.

I torsdags satte jag, Erik och David oss ned med två trevliga snubbar från IDG för att diskutera hur Fotosidan Magasin ska utvecklas.

Vi vill göra Fotosidan Magasin ännu bättre och mer komplett. Därför är planen att göra om den första delen av tidningen som nu består av lite lösryckt statistik, citat från bloggar med mera och istället fylla denna framvagn med aktuellt material som nya böcker, utställningar, fotomässor och utrustning. Det enda vi behåller är åsiktspanelen eftersom den är väldigt uppskattad.

I övrigt kommer tidningen vara sig lik. Vi kommer att utöka fotografreportagen något så att fotografens egna bilder får plats. Lite småsaker ska finputsas och så funderar vi på att lägga på några sidor på slutet med praktisk relaterad teknik.

Därmed måste antalet sidor utökas och detta ledde till en diskussion om alla läsare skulle uppleva detta som positivt, eller om vissa kan få en negativ känsla då de kanske känner att de inte hinner läsa allt i tidningen. Vi tror ändå att de flesta uppskattar att få mer läsning för sina pengar.

Nu ska Erik börja designa de nya delarna i tidningen och jag ska göra klart sidplanen och lägga ut uppdragen på alla frilansarna.

Avbrott för lunch

Vems slitna fotoväska?

Sitter just nu och redigerar en webb-tv-intervju med fotografen som bär runt på denna slitna Domke.

Gissa vem?