Sol på Söder med Anders Petersen

Ledig, sol och nyinköpt Leica M6. Då kan man inte sitta hemma. Istället åkte jag in till Södermalm och fick mig till livs foto i en mängd olika former.

Min maxade fotodag började med en tur till Johanneshov för att lösa ut ett riktigt fotofynd, men den historian tänker jag spara till nästa blogginlägg.

Eftersom min nya M6:a laddas med engångsminnen med begränsad ljuskänslighet så valde jag att gå solsidan från Skanstull till Slussen och vidare till Galleri Kontrast. Jag börjar få ont om 400-film i frysen, men det ligger kvar några rullar 100-film från min pre-digitala yrkestid. Så jag höll mig i solen. Dessutom värmde solen en stund mellan vindbyarna.

På Galleri Kontrast var det vernissage för polske Tomasz Gudzowaty som fotograferar mycket sport. Då är det inte stora supertelen som gäller utan Leica M, Speed Graphic med polaroidbackstycken och liknande som gäller. På utställningen visades såväl enorma förstoringar som de små 9x12 och 6x9 polaroiderna. Du måste bara kolla in hans hemsida.

Där mötte jag också DN-fotografen Jonas Lindkvist som har sport som specialitet. Han berättade att Tomasz var en av hans förebilder. Tyvärr var Tomasz inte där själv, berättade hans researcher(!). Anledningen är att fotografen ska bli pappa vilken dag som helst.

Jag mötte också min vän från Enskede Fotoklubb Svante Warping. Han gör fina poetiska bilder med allehanda analoga kameror och varje jul får jag svartvita julkort som han gjort i mörkrummet – tack! Vi fortsatte längs Hornsgatan till Galleri Konstochfolk där Johan Rheborg ställer ut gatufoto.

Utsällningen kändes lite ojämn, men de bästa bilderna var verkligen riktigt bra. Och dessutom hade Johan haft vett att göra några av dem riktigt stora.

Nyligen intervjuades jag av min kollega Jessica Silversaga och hon undrade hur många gånger jag ställt ut. "Inga" sa jag till hennes förvåning. När jag såg Johans utställningen fick jag återigen tanken att jag kanske borde ta och gå igenom mina bilder och se om jag kan få ihop en utställning. Helst skulle jag vilja ha hjälp av någon som kan fungera som curator. Jag är övertygad om att det blir bättre då.

Svante och jag fortsatte vidare förbi Gert på den excentriska fotobutiken Svenska kort. Jag klämde på en Canon F-1 med motor och blev nostalgist. Där köpte jag också en present till pappa och gick vidare till Stockholm Fotoantikvariat.

Jag har en särskild svaghet för fotoböcker och att gå in på antikvariatet kunde bara sluta på ett sätt, trots att min fotoboksbudget redan är övertrasserad. Efter ett långt besök kom jag därifrån kom jag ut med Anders Petersens bok "Rågång till kärleken" som jag saknat länge. Svante köpte inte nått men visade en massa fina böcker som han redan hade, eller som han till och med varit med och gjort.

Därefter fortsatte jag mitt gatufotograferande genom Södermalm. Jag tog flera bilder som jag är väldigt sugen på att skanna snarast möjligt. På måndag får jag ta och springa upp till Fotokungen och lämna in rullarna. Tyvärr hade de stängt idag. Jag såg expediten fotografera på Hornsgatan istället. Det var väl sunt.

Eftersom jag inte har några bilder från dagen får det bli lite analoga bilder från arkivet.

Den här bilden kanske passar den här helgen. Den nyvalde ordföranden för Socialdemokraterna Göran Persson håller tal på första maj i Folkets Park i Malmö 1996. Kodak Ektapress 400 (usel film).

Och den här kanske passar inför fotbollssäsongen. Här har jag plåtat AIK:s Martin Kayongo-Mutumba 2002. Då var han yngst i laget, nu är han veteran. (Plåtat på Fuji Press 400 - min standardfilm under många år tillsammans med 800-versionen.)

– – –

FS-bloggaren Bengt Björkbom hävdar att det är något speciellt med att gå runt med en Leica M-kamera på magen. Och visst är det där. Idag var det många som kollade på min mage och jag blev även stoppad av en man som berättade att han gått Christer Strömholms fotoskola och att han var sugen på en Fujifilm X100 - "fattigmans-M9".

Visst är det något speciellt med en Leica på magen? Eller är det pappas pilotglasögon från tiden som FN-officer som gör honom cool? ;) (Lübeck 1990) Eller ska man addera några Nikon F3:or och en Minolta 9000 för att se bra ut? (undertecknad 1989 hos min släktning som var DN-fotograf under fyra decennier).

Bengt säger också att bilderna blir bättre för att de tas med en Leica. I mitt förra blogginlägg skrev jag att jag hoppas att M6:an skulle kunna ge annorlunda bilder för att den har en mätsökare och laddas med film som man inte kan spruta iväg likt digitala filer i min Canon Eos 1D Mark IV. Men att det just är en Leica skulle påverka bilderna har jag svårt att förstå. Men Bengt har lovat att återkomma i ämnet.

Kärlek vid första ögonkastet

Min nya kärlek är italienska, har tre ben och är siamesisk tvilling på deltid.

Det är underbart när utvecklingen går framåt. Jag har hittills kört på med samma gamla Manfrotto 004 och 005 belysningsstativ som jag fick när jag började jobba som fotograf 1994. 

Efter gårdagens insikt kollade jag vad Scandinavian Photo hade på lager och fann att de hade två exemplar av Manfrottos 1051BAC. Det verkar vara en modern version av 052 som jag tidigare använt som bakgrundshållare.

Till vänster är dagens inköp. Två Manfrotto 1051BAC, två 175-klämmor för att hålla uppe lastolitereflektorer och ett Manfrotto Nano som är extra kompakt. Till höger mitt gamla Manfrotto 005B med Titelite-paraplyhållare och blixtsko från Hama.

Det fina med den nya versionen  är att de har en platt design som gör dem stapelbara. Det går till och med att festa ihop stativen till en smidig enhet. Jag förstod inte direkt hur snillrik mekanismen var, men till slut hittade jag låsknappen som du kan se i Davids film.

Sen är längden ihopfälld bara 67 centimeter jämfört med nästan 115 centimeter med 004/005-stativen inklusive paraplyhållare.

Stativen går att fästa ihop till en enhet.
Den röda loggan fungerar som frigöringsmekanism.

Jag köpte också ett ännu mindre blixtstativ - ett Manfrotto Nano som jag kan trycka ner i en fotoryggsäck eller i min rullväska.

För många frilansare är porträtt deras "bread and butter". Porträtt är det vanligaste uppdraget, så även för mig. Jag tycker det är meningslöst att köra runt i innerstan och därför har jag längre sagt att jag inte ska ha mer prylar med mig än jag smidigt kan ta med på tunnelbana och buss.

Jag ska också satsa på någon smidig softbox och radiosändare. Canon ljusstyrda system funkar tyvärr dåligt utomhus. Jag har funderat på att skaffa Elinchrom Ranger Quadra som är relativt smidiga blixtar.

Efter en del funderande har jag bestämt mig för att tills vidare köra på mina canonblixtar. Jag saknar egentligen bara en större softbox och jag kan placera två blixtar i en för att få extra styrka. I så fall ligger Pocketwizards nya TTL-sändare bra till. Då kan jag också komplettera med en Profoto Acute B2  med inbyggd radiostyrning om det behövs mer kraft. Men den kostar en slant...

Nedslag i kameragemytet

I går kom jag äntligen iväg på en Ellens-träff på Café Puck i Stockholm där jag träffade ett tjugotal andra medlemmar på Fotosidan.

Att sätta sig ner bland herrarna och se alla kameror blev som en flashback. Som fotointresserad 13-åring tog min pappa med mig till Leicaklubben i Malmö där ett antal äldre herrar visade sina senaste kamerafynd. Oftast hittade på loppis. Pappa var ofta yngst förutom jag. Ibland  var vi på något kafé och andra gånger i en föreningslokal. På bordet fanns fika och sedan dukades den ena kameran upp efter den andra.

Där var, liksom här är, Leica den mest gemensamma nämnaren. En central person vid Ellens-träffarna  och Leica-entusiast är Bengt Björkbom. Innan träffen gjorde jag en intervju med honom om hans omfattande bloggande. Se här.
Bengts stora intresse för objektiv i allmänhet och Zeiss i synnerhet gör att han på träffen får syna en gammal Contax från 50-talet med Zeiss-objektiv på i skenet av en mobiltelefons lampa. Snacka om att nytt och gammalt möts.

Och det är genom det nya (internet, Fotosidan och blogg) som dessa äldre herrarna håller samman socialt. Träffarna på Café Puck  blir som grädde på Ellens-tårtan.

Jag gillar den öppna atmosfären. Många känner varandra,  men alla nya är lika välkomna. Denna gång samlades något fler än vanligt och några fick stå runt bordet. Men vad gör det när gemenskapen är så öppen och hjärtlig.

Jag hamnade bredvid Mattias Leppäniemi som var där för första gången, ditlockad för hämta ut Bernt Carlzons egenproducerade bok som delades ut på träffen till dem som beställt. Mattias sitter mest tyst och tar in vad de äldre herrarna har att berätta. Om problem med imma om man ska använda en Leica M3 med en 35:a eller hur ett DDR-märkt objektiv fungerar på modern digitalkamera. Vid fötterna har Mattias en diskret svart Billingham-vöska med en Leica M9 i.
– Jag vågar knappt ta upp den, då dör väl en del av gubbarna, säger Mattias skämtsamt. Men det ligger nog något i det. Leica M9 är drömmen för många här.

Ett klassiskt kamerabekymmer

Min kompis Gustafsson ringde i veckan och undrade lite om Canon Eos 1D Mark III och andra canonmodeller. Det här kan vi inte reda ut på telefon, sa jag och istället lunchade vi i fredags.

Jag skulle tro att de flesta diskussionerna på Fotosidans forum handlar om utrustningsval i någon form. Så Gustafsson är knappast ensam om sin vånda. Men han är nog mer extrem än de flesta.

G är en notorisk kamerabytare. Han har haft äldre Leica M, analoga Hasselbladare, två Canon Eos 1Ds med massor av objektiv (som EF 50/1,0), bytt till Hasselblad H2, bytt till Nikon. Och inom varje system har det varit olika byten av olika anledningar. Det är inte alla som säljer en D700 för att senare köpa en igen.

På det privata kameraplanet verkar Gustafsson ha hittat hem. Han hade säkert Sveriges mest slitna Leica M8 och bytte sedan till M9. Efter en vurpa på isen är kameran nu hos doktorn, och tyskarna verkar inte ha någon snabb proffsservice direkt.

Gustafsson är deltidsfotograf, men står just nu utan både jobb- och privatkamera. Den senaste D700:an sålde han efter att ha tröttnat på det dåliga utbudet på roliga begagnade objektiv. Tillbaka till Canon alltså. Med vilken?

G är fullt medveten av vikten av rätt objektiv och därför kretsar diskussionen en hel del om vilka objektiv som passar till vilka kamerahus. Han har precis köpt en begagnad Canon Eos 1Ds Mark II men fick direkt tvivel på om det var rätt. Han gillar stora sökare och rejäla kameror, men en gammal kamera som 1Ds Mark II kan få problem livskraften hos batterierna och hur kul är det med 2 tums skärm?

Tanken som började gro är att söka en kamera som står i kontrast mot M9:an. Alltså en riktigt snabb kamera som Canon Eos 1D Mark III. Jag spädde på hans tankar med att prata om lägre vikt, särskilt tillsammans med en 16-35/2,8 som är utmärkt för reportage med en bildvinkel motsvarande ca 21-45 mm i småbildsformatet.

Men så var det sökaren. 5D mark II säljs billigt nu. G tog upp min femma och jämförde sökarbilden med 1Ds. "Mmm, nästan lika stora". Sen jämförde han med min 1D Mark IV. "Oj vad litet".

Jag svarade att jag faktiskt inte störs av sökarstorleken hos Mark IV:an, men inflikade att 7D är nästan lika snabb och har större sökarbild.

Vad har man då för objektiv till en 7D? Jag är inte så känslig för plastighet, men EF-S 17-55/2,8 IS är till och med för plastig för mig.

– En 24/1,4 skulle nog passa bra. En sådan har jag haft, sa G och tillade att han har kvar ett 16-85 VR som han haft till en D300s.

– För bra objektiv för att göra av med, sa G.

– Jo, och du lär ju komma tillbaka till Nikon förr eller senare, sa jag.

– Antagligen. Men D7000 är för liten. Går ju inte att hantera med handskar, svarade G.

Diskussionen flöt in på 5D Mark II igen och att fyra bilder per sekund inte alls är så långsamt innan lunchen var över och G skulle in till fotobutiken och bestämma sig för att behålla sin nya 1Ds Mark II eller inte.

Idag ringde jag och frågade om vad valet blev.

– En 1D Mark III i fint skick, svarade G.

– Det blir nog bra, svarade jag. Total kontrast mot din M9:a.

Undrar bara vilken kamera G har nästa gång vi ses?

Känner du någon som är lika ombytlig?

Sugen på tre nya fotoväskor

Jag har en stor svaghet för fotoväskor. Ärligt talat vet jag inte riktigt hur många jag har, men det är nog runt tjugo. Och ändå är jag sugen på att köpa tre till…

Det finns många killar som raljerar över tjejer som har många skor och handväskor, men nog kan vi killar vara likadana.

För mig handlar det om att ha den perfekta väskan för varje tillfälle. När man har mer fotoutrustning än man kan bära så väljer man sig olika utrustningskombinationer vid olika tillfällen, och då gäller det att ha rätt väska.

Efter att blivit sned i ryggen av min blå Domke F-4AF (450 kr på en fotomässa på 90-talet) som jag bar varje dag som pressfotograf så skaffade jag en rejäl Tamrac Expedition 7-ryggsäck som rymmer en hel del. Men det var jobbig att ha med på tunnelbanan eftersom avbärarbältet slår i huvudet på folk och väskan ryms inte stående under sätet.

Ryggsäckar är också störande eftersom man måste ta av sig väskan för att komma åt sina saker. Numer är jag inte ute hela dagarna så jag har återvänt till axelväskan igen via en stor Crumpler till en liten Domke F-3X och en stor Domke J-1.  

F-3X:en fungerar utmärkt privat med en lite utrustning men är för liten för uppdrag. J-1:an är gigantiskt och jag använder bara den för uppdrag då jag inte ska röra mig så mycket, men vill kunna plocka i och ur utrustning hela tiden. Det typiska uppdraget för den väskan är bröllop. 

Därför är jag nu sugen på en Domke J-3 eller F-2 som är mittemellan. Jag har en lite förkärlek för Domke, men samtidigt är deras väskor inte de mest flexibla. En del väskor är inte gjorde för moderna tjocka zoomar. Min F-4AF är egentligen väldigt lagom, men motljusskydden måste man förvara separat för att objektivfacken är för trånga. Den väskan har jag använt så mycket att jag nött av axelremmen.

När jag intervjuade den norska VG:s svenske fotograf i New York  Thomas Nilsson fick jag hans utslitna Lowepro-ryggsäck. Han var lyrisk över väskan och hade fått tag på ett av de sista exemplaren på BH-Photo. 

Thomas reser över den amerikanska kontinenten flera dagar i veckan. Den här ryggsäcken är väldigt lämplig för resor eftersom den är mjuk och ser ut som vilken ryggsäck som helt. Istället för fasta fack har den mjuka neoprenpåsar fästa på ryggplattan. Det gör att ryggsäcken blir ovanligt platt, och när man plockat ut utrustningen blir den ännu plattare. Det är lite bökigt med en konventionell rygga där man hela tiden måste bära runt på en massa tom volym på ryggen fast att man har plockat fram utrustningen.

Jag reser också en del och kan även se fördelarna med väskan på mina vanliga uppdrag då den är trevligare att ha på ryggen under fotograferingen. Nackdelen är att det är svårare att plocka i och ur utrustningen jämfört med en ryggsäck med fast fack som man ställer öppen nedanför fötterna. 

Jag har tänkt lämna in väskan på renovering hos en specialist, men efter att ha kollat lite på Think Tank Shape Shifter som bygger på samma princip överväger jag om det inte är bättre att ta merkostnaden för att få en fräsch väska som är ännu smartare. I Shape Shifter sitter utrustningspåsarna bättre placerade och det finns ett skyddande fack mot ryggen för datorn. Jag gillar också att man inte behöver ha avbärarbälte.

Min stora Tamrac, eller någon av mina andra tre fotoryggor, är inte skrotad. Tamrac:en behöver jag för att transportera mycket utrustning, som när jag vill ha med mitt 500:a.

Jag har noterat att Lowepro kommit med en ny intressant serie fullstora fotoryggsäckar (Pro Trekker) som har en massa smarta lösningar. Men så sällan som jag behöver ryggsäckar i den storleken duger min gamla Tamrac.

Den tredje väskan jag vill ha är inte funnen än. Jag söker en liten smidig axelremsväska som rymmer min lilla Macbook Air 13-tum och ett kamerahus med två-tre små objektiv och en datorladdare. Nya Domke F-832  är det närmsta jag hittat. Den är snygg, men aningen stor och dyr. Du har kanske något tips?