Nya telet fick bekänna färg på Finnkampen

Varning: Det här är ett långt prylpornografisk inlägg :)

Jag tycker det är både underhållande och avkopplande att fotografera sport, ungefär som att ägna sig åt sportfiske.  Det är kul att åka iväg och släppa tankarna på allt annat, och har man tur får man en fin fångst. En annan likhet är att det krävs lite prylar.

Helst ska man ha ett supertele. Jag har successivt bytt upp mig. Det började med ett Sigma EX 120-300/2,8 för 10 år sedan. Det är svårt att inte lockas av det perfekta, det kompromisslösa. Dit kommer jag nog aldrig. Då skulle jag behöva alla supertelen och välja objektiv utifrån tillfälle.

Nationalsång. 400/2,8 med 2x-telekonverter.

Under några år har jag främst använt 300/2,8L IS och 500/4L IS. Båda är bra, men med tiden har jag förstått att en 400/2,8 vore mer perfekt för mig. Den förra IS-versionen är ur-tung och lockade mig inte. Den nya versionen är 1,5 kilo lättare och ännu skarpare. Tyvärr medförde den en saftig prislapp på närmare ett hundra tusen.

Som en gåva från ovan hittade jag en annons med en begagnad 400/2,8L IS II. Jag slog givetvis till och sålde min 300:a och 500:a.

I torsdags anlände objektivet från Mattssons Foto & Video i Lund och jag började skanna av kommande sportevenemang. Jag fastnade för Finnkampen och SM-final i Amerikansk fotboll. Jag fotograferade SM-finalen förra året, men friidrott har jag inte fotat tidigare.

10 000 meter. 560mm

Eftersom jag inte hade någon stor uppdragsgivare i ryggen fick jag inte ackreditering för att komma in på innerplan. Istället fick jag hålla mig i en halvbåge på respektive kortsida. Det är verkligheten för de flesta som plåtar på större friidrotts-evenemang, så jag misströstade inte. Dessutom skulle jag ju som sagt testa mitt nya 400:a. Men jag borde insett att det innebär att jag hade kunna ta med mig färre prylar. Vidvinkel, normalzoom, blixt, remote-prylar och ljusstark normal låg oanvända i väskan.

Peter Holgersson. Blå väst betyder att man får gå på innerplan. Taget med 200/2L IS.

Här kan du se lite bilder från den ambitiöse fotografen Peter Holgersson som fotograferade på innerplan.

Johan Wissmans start på 400 meter. En av få bilder som inte är tagna med 400/2,8. Taget med 200/2L IS.

Även med 2x-telekonverter klarade autofokusen att följa löparna med skärpan.

Det gäller att vara vig som höjdhoppare. 560 mm f/4.

En av få bilder som inte är tagna på full glugg. Panoreringen sitter inte helt hundra på ögonen tyvärr. Bara på spjutet. 800mm  f/18  1/125sek.

Solkatter ger ett fint ljus.

Koncentration inför släggkast. 800 mm.

Koncentration inför höjdhoppet. 400 mm.

Irene Ekelund vinner (så klart). 560 mm.

560 mm

800 mm

800 mm beskuren till stående.

560 mm.

Steadycam-fotograf

Sverige vann både herr- och damkampen.

Efter lördagens finnkamp på Stockholms Stadion åkte jag vidare till SM-finalen i Amerikansk fotboll på Tele2 Arena. Här varierade jag mellan 400 och 560 mm.

Joel Marklund från Bildbyrån hade monterat två fjärrstyrda kameror i taket som han utlöste simultant med sina kameror i handen. Scanpix var också på plats och använde 600 mm/4.

Trött fotograf.

Många bilder blev det igår. Jag kände att objektivet helt motsvarade mina förväntningar. Jag har testat 400/2,8 tidigare, så jag var helt säker på mitt köp, men det är ändå en skönt att få bekräftelsen efter att bytet är gjort. Min kollega Jan summerade det bra:

– Det där objektivet säljer du aldrig. Åtminstone inte på 10 år.

Det är i alla fall vad jag hoppas på. Nu behöver jag bara ha ett stort tele med mig och spar på så sätt vikt och utrymme trots att objektivet i sig är jättestort. För vissa fotouppdrag är det dock smidigare med en zoom. Någon gång i framtiden, då tillfället uppenbarar sig och pengarna finns, så kompletterar jag nog med en 200-400/4L IS. Men det kan ta många år.

Vad göra när fotoassistenten går och gömmer sig?

Som frilansfotograf får man vänja sig vid knäppa situationer (ursäkta oavsiklig ordvits) och märkliga önskemål. Ett vanligt önskemål från kunderna är att byta årstid. "Tänk på att tidningen kommer ut i sommar" kan man få höra innan snön smält. Då gäller det att hitta något grönt i bakgrunden och en vinkel som döljer snödrivorna.

I början av sommaren fick jag i uppdrag att fotografera två åkare i längdskidlandslaget för en tidning som kommer ut i vinter. Utomhus var det verkligen full sommar. Det hade gått att hitta olika lösningar för att skapa vinter eller göra bilden tidlös om vi bara fått tid (plåta på gym, kylrum, ishall, himmel som bakgrund osv). Nu fick jag bara 10 minuter för att ta omslagsbild, helsidesbild samt småbilder. Att bara lyckas med det blev ett tillräckligt stort mål. Dessutom var "modellerna" sommarklädda.

Jag bestämde mig för en skogsdunge 50 meter från landslagets träningsanläggning där jag kunde få till några olika bildlösningar med skogskänsla. När det väl var dag att plåta tog jag 700 bilder på 10 minuter. Till och med landslagets mest explosive åkare Emil Jönsson tyckte jag brände på mer än fotografer han var van vid - 12 bilder per sekund smäller på rätt bra. Men i efterhand kan jag säga att det inte var slöseri med exponeringar. Att få två personer som klampar genom lingonris att se snygga ut samtidigt kräver en massa klick.

Igår var jag ute på att annat udda uppdrag. Jag skulle plåta en pulkabacke mitt i sommaren. Pulkabacken ska bebyggas med radhus och nu är folket i grannskapet upprörda över att deras samlingspunkt om vintern är hotad. Bilden ska publiceras i tidningen Villaägaren.

Med mig hade jag min trogne fotoassistent Ossian. Han är visserligen bara 7 år, men han är van att följa med pappa på olika uppdrag. Igår fick han uppgiften att hålla en reflexskärm. Det var för mycket spring i benen och det visade sig roligare att krypa mellan fotografens ben. Jag fick leta fram ett kamerastativ istället för att fästa reflexskärmen.

För att få lite "tittvärde" på bilden av en upprörd granne i pulkbacken tog jag med en grön pulka som jag lånat in. Det kan kanske tyckas lite fjantigt. Men ibland får man ta till lite olika tricks för att inte bilden, och därmed artikeln, ska gå obemärkt förbi.

I morse fick fotoassistenten bli fotomodell istället. Jag försöker dokumentera min sons liv, så jag tog med kameran till simskolan.

Fotosidan/Proffsfoto testar Canon EF 200-400/4L IS USM Extender 1,4x

Det första serieproducerade exemplaret som nått Sverige.

En av de mer betungande arbetsuppgifterna som journalist inom fotoområdet är att testa värstingmodellerna från Canon och Nikon – de väger ju en del. Just nu släpar jag runt på en fotoväska med 2 st Canon EOS-1D X med objektiven 200-400/4L IS USM Extender 1,4 och EF 400/2,8L IS II USM med Extender EF 1,4x III. Det är precis lika tungt som det är långt att skriva.

Men ur ett annat perspektiv är det inte särskilt betungande – det är ju kul prylar. Vi har även en del nya leksaker från Nikon inne för test, förutom en del smaskens från andra märken.

För att utröna när den nya supertelezoomen kommer bäst till rätt, eller när ett annat objektiv passar bättre, har jag testfotograferat med min kollega Martin Agfors. Vi är båda vana sportfotografer, men han har mer erfarenhet av fågelfoto och jag av pressfoto. 

Foto: Anders L Eriksson

En fråga som många sportfotografer frågar sig är om de ska satsa på EF 400/2,8L IS II  eller EF 200-400/4L IS. Därför har vi fotograferat med objektiven parallellt under en allsvensk fotbollsmatch och under en tävling i baseball hittills. Vi sitter eller står bredvid varandra och fotograferar samma motiv. Då kan vi jämföra bakgrundoskärpa och hur smidigt objektiven fungerar.

Jag har även fotograferat gallop och vi får se om Martin inte kan fotografera lite fågel också.

Så är långt i testandet så har vi döpt den nya zoomen till "Allsång på Skansen-objektivet" eftersom det är perfekt om man ska fotografera en scenföreställning och inte får röra på sig, alltså som där är för en pressfotograf som fotograferar Allsång på Skansen.

Jag kan också avslöja att just nu har Martin och jag olika favoriter bland de två objektiven.

Baseball (Sundbyberg–Stockholm) med 200-400/4L IS vid 400 mm, f/4 och 1/3200s

Allsvensk fotboll (Tyresö–Kristianstad) med 200-400/4L IS vid 560 mm, f/5,6 och 1/2000s

Nationaldagsgallopen på Gärdet i Stockholm. EF 200-400/4L IS vid 560mm, f/5,6

Fotografera Slottssprinten med Fotosidan

Slottssprinten 2010

I morse fick min kollega David Elmfeldt en idé – nämligen att vi skulle tävla om vem som kan ta bäst bilder på skidsprinttävlingen som hålls på Kungliga Slottet den 20 mars. Det är en öppen tävling, så det gäller bara att vara i tid för att komma nära.

David har en bakgrund som professionell actionfotograf, så jag känner att det här kan bli svettigt. Därför bjuder jag in alla Fotosidans medlemmar i utmaningen. Vem tar bäst bilder från slottssprinten?!

Jag har startat en utmaning i Sportfoto-poolen för alla som vill vara med. Och i vilket fall kan det bli kul att träffa andra FS-medlemmar i vårsolen. Uppladdning till och med den 24 mars.

Vilken utrustning behövs? Ett teleobjektiv kan säkert komma till nytta, men all typ av utrustning kan användas. Ett år skildrade DN-fotografen Jonas Lindkvist sprinten med endast en Leica M6 med 35 mm vidvinkel.

Vilka bilder får vara med? Alla som handlar som tävlingen på något sätt. Det är inte är att en ren actionbild blir bäst. Varför inte söka en mer kreativ bildlösning.

Bekant ansikte i publiken 2010

Här hittar mer info om Slottssprinten– Royal Palace Sprint

Vi hoppas på många fotografer från Fotosidan!

Det är INTE bilderna som räknas!

För mig är sportfoto som sportfiske – en chans att komma ut lite och göra något kul med kompisarna. Lyckade bilder blir som en trofé, men jag har ingen egentlig nytta av bilderna. Ungefär som en sportfiskare som slänger tillbaka fisken i vattnet efter att ha visat den för kompisarna.

En annan likhet är att det är lite grabbigt och lätt utvecklar sig till en materialsport. Jag har en svåger som är djupt nere i sportfototräsket och kan ge många av tusenlappar för ett par vattentäta byxor, så jag vet. :) Vi sportfotografer vill gärna ha långa telen och snabba kameror.

Hammarby – Sirius på Zinkensdamm i Stockholm

Under vintern har jag plåtat en del sport. Två endurotävlingar, tre bandymatcher samt en handbollsmatch. Jag har inte riktigt haft lust med gatufoto den senaste tiden. Då är det skönt att bryta av med lite sportfoto.

Lugi - Sävehof i Lund

En del av tjusningen är jakten på bilden. Att vara på spänn under matchen/racet för att få bilden som sitter. Jag kan tänka mig att det är samma för en sportfiskare eller jägare med koncentrationen och målmedvetenheten.

Hammarby - Sandviken

Luciaracet i Haninge

I lördags var jag ute igen med grabbarna för att plåta enduro norr om Uppsala. Upp 06.15 för att hinna till start. Racet hade gärna fått starta ännu tidigare eftersom ljuset var som mest spännande när vi kom dit.

En del av banan gick inne på Rörkens motorstation så jag och grabbade passade på att ställa vid oss det hindret där förarna hoppade som mest. Vanligtvis går jag längs spåret i skogen och försöker hitta något ställe där det kan bli dramatik. Men jag visste sedan tidigare att det skulle bli mest dramatiskt inne på stadion.

Det är stor skillnad mellan att fotografera enduro och bandy. Vid endurotävlingar kan man vara väldigt kreativ och använda vilken utrustning som helt. Det går att välja plats, bakgrund, ögonblick och vinkel i det oändliga. För lagsporter krävs det ofta dyra prylar för att få bilder som är lika snygga som proffsets.

I bandy, fotboll och handboll och andra lagsporter gäller det mer att jaga ögonblicket. Utrymmet för att vara kreativ är inte särskilt stort. Det går att leka med långa slutartider och att gå upp på läktaren, men annars är det inte så mycket mer att göra än att lära sig att läsa spelet.

1/60s med 500mm f/4

Om man inte kan variera sig kreativt går det att variera motiv. Istället för att jaga bollen kan man istället koncentrera sig på en spelare, exempelvis målvakten.

För den som vill börja fotografera sport rekommenderar jag en sport där man kan få komma nära och röra sig relativt fritt. Då spelar det inte så stor roll vad man har för prylar. Enduro är inte fel ... det är dessutom en sport där förarna skitar ner sig väldigt bildmässigt.

Jag kan inte påstå att jag har någon större nytta av mina bilder i efterhand. Det är sällan de blir så bra att de får något längre liv. Det här är ett undantag:

Den här bilden hänger hemma i köket.

För att få någon nytta av bilderna brukar jag mejla arrangörerna en länk till ett webbalbum som tack och i förhoppning att idrottsmännen ska kunna få bilder på sig själva om de vill. Och så kan jag ju använda bilderna i sportfotogruppens månadstävling här på Fotosidan. Och till bloggen förstås.