Äntligen fick mitt Canon 200/1,8L jobba hårt

Supertelen väcker ofta uppmärksamhet och känslor. Det är inte konstigt att det alltid är folk vid Canons och Nikons supertelen på fotomässorna. De väcker ha-begär och det är inte alla förunnat att äga ett.

Jag äger tre stycken och kan säga att det inte alls är så märkvärdigt att ha ett som man kan tro. Det finns lite olika personligheter och en del kan vara lyckliga resten av livet om rätt pryl lyckats landa i deras byrålåda. Det stör mig om jag har prylar som jag inte använder. Då känns det som en felinvestering. Av den anledning har mitt Canon EF 200/1,8L USM blivit ett bekymmer.

Canon EF 200/1,8L USM är ett legendariskt objektiv som fick betyget 5,1 av 5 möjliga när Lars Kjellberg på tidningen Fotografi testade det. Objektivet var bättre än man trodde var praktiskt möjligt. Kombinationen av detta och att det faktiskt inte såldes så många gör att begagnat priset legat runt 25.000 kronor i många år. Systerobjektivet 300/2,8L är också bra (betyg 4,9) men fick inte samma status. Det såldes i betydligt större volym och kostar idag runt 10.000 kronor.

Kort skärpedjup med 200/1,8

Jag köpte mitt exemplar 2006 och lät det ersätta ett Sigma 120-300/2,8 som jag aldrig fick att fokusera rätt trots besök på verkstad. Jag använde 200:at för en del fotouppdrag och det var även perfekt när jag följde min frus syster framgångar som tävlande i discodans. Då var max-ISO 3.200 eller 1.600 på kamerorna och sport inomhus krävde ljusstyrka.

2008 köpte jag ett EF 300/2,8L IS USM som är lättare och har inbyggd bildstabilisering. Det objektivet är smidigare att ha med sig och oftast använder jag det med 1,4x-telekonverter i kombinationen med  70-200/2,8 IS (I och sedan II) på ett annat kamerahus. Att använda telekonverter på 200:at blir inte så bra.

En tjusning med 200/1,8 är att det ger en väldigt snygg bakgrundsoskärpa (liksom 85/1,2). Jag kan fotografera en person i halv eller helfigur och ändå få bakgrunden helt utsuddad. Problemet är att det inte går att släpa med ett 200/1,8 på 3 kilo vaje dag, vad du tror.

Canons nya EF 70-200/2,8L IS II USM är så skarpt och har så bra bildstabilisering att behovet av 200/1,8 och efterträdaren 200/2 blir att mindre. Detta i kombination med att ISO ökas och brusprestandan förbättras för varje kamerageneration. Jag är inne på att sälja mitt 200/1,8 och mitt 500/4 för att skaffa ett EF 200-400/4L IS USM när det kommer ut. En zoom har många fördelar när man fotograferar sport.

En kul detalj om 200/1,8 är att de professionella modefotograferna protesterade när det kom. De körde fortfarande Canon F-1 new och ville också ha ett 200/1,8. Canon fick helt enkelt bygga en FD-version. FDn 200/1,8L är naturligtvis väldigt sällsynt.

I fredags fick jag äntligen ett tillfälle att använda mitt 200/1,8. Det var vattenpolomatch i Järfälla simhall. En mörk och sunkig simhall byggd 1971 med illgul gatubelysning. Brr. Efter ett tag växlade jag till mitt 70-200/2,8 för att lättare kunna följa spelet till priset av högre brus.

Foto: Martin Agfors

Jag var där tillsammans med tidningen Proffsfotos tekniske redaktör Martin Agfors som fotograferar mycket sport i Stockholm för olika lokaltidningar runt om i landet. Han fotograferar med 2 st Nikon D3 men hade hade också med sig nya Sony A77 med en 70-200/2,8 som vi testar till nästa nummer av Proffsfoto. Sony A77 tar 12 bilder per sekund och är intressant för sportfoto.

Martin Agfors

Foto: Martin Agfors

Vattenpolo är en kul sport. Det är mycket närkamp och vattenstänk. Ett problem är att spelarna aldrig kommer upp högre än en halvmeter över vattenytan.

Den största svårigheten denna gång var den flimmrande belysningen. Två bilder tagna en tiondels sekund efter varandra kunde ha olika exponering och vitbalans. Dessutom varierade ljuset på olika stället i bassängen. Då blir det mycket pillande i råkonverteraren för att få bilderna hyfsat lika.

Plåta sport är också ett sätt att umgås

Gemensamma fotopromenader har aldrig riktigt funkat för mig. Visst är det trevligt att vara ute och gå med likasinnade, men ja brukar inte ta så bra bilder då. Antingen tar jag rätt innehållslösa bilder eller så fotograferar jag de andra fotografer.

Jag älskar att promenera och gör det ofta. Men ska jag fotografera så går jag ensam. Då kan jag gå helt in i vad jag gör. Det extra många ensampromenader just nu eftersom jag är inne på ett nytt fotografiskt spår.

Nåväl. Vad gör man då när halva kompisskaran är fotografer i någon form? Jo, vi plåtar sport tillsammans. Då kan man koncentrera sig helt på fotograferandet när spelet pågår och vara social i pauserna. Det finns alltid publik och funktionärer som också vill snacka i anslutning till tävlingen.

Igår åkte jag med tidningen Proffsfotos tekniske redaktör Martin Agfors till Jäfällas sunkiga simhalla från 1971 för att att fotografer en match i elitserien i vattenpolo. Mer om det i nästa blogginlägg. Idag åkte jag med en annan kompis till en folkracetävling strax norr om Arlanda flygplats.

När det inte bilarna flög fram på den spolade sträckan var jag social med andra. Att dra fram ett långt vitt supertele är alltid ett bra partytrick om man vill få någon att snacka med. Sen får man bjuda på trevliga svar på de uttjatade frågorna "hur långt kan du fota med den där?" och "hur många bilder tar du på en dag?".

Jag funderade på att åka in till Fotografiska idag och träffa lite andra medlemmar på Fotosidan, men när jag såg att det var tävling så var valet självklart. Dessutom bjöd upplandsslätten på en underbar naturupplevelese.

Jag har aldrig fotograferat folkrace tidigare och visste inte att man körde en och en på tid. Jag trodde bara att det handlade om att trängas med andra på en tajt bana.

En utmaning vid sport är alltid att variera sig. Jag vill inte bara variera plats utan även känsla och uttryck.

Jag brukar fråga efter bästa stället att så när jag kommer ut på en tävling, men man ska alltid vara lite kritisk till de råd man får. Idag pratade alla om hoppet, men jag tyckte det fanns annat som kändes mer spännande på bild. Frågar men även om något specifikt får man mer precis information. Det kan vara "brukar de åka av någonstans", "finns det några stora surhål" och så vidare.

Efter två och en halvt timme kände jag att jag upprepade mig för mycket och åkte hem.

Befriande med sportfotografering

Sportfotografering är en ventil för mig. Det är få av mina sportbilder som jag får något ut av i efterhand, men det är jäkligt kul att plåta sport och därför kan jag inte låta bli. Att göra något kul är befriande och jag glömmer allt annat runt omkring för en stund.

Idag kom jag äntligen ut igen. Efter en vecka i sjuksängen var det extra skönt att komma ut i naturen och inspupa tvåtaktsavgaser. Det nog vara skönt med en vanlig skogspromenad och frisk luft, men jag får sällan en kick av plåta då.

Igår hade jag inte varit i skick att fotografera så jag lovade mig att ta det lungt denna gång. Därför tog jag "bara" med med mig två kamerahus och fyra objektiv... Jag glömde till och med blixt men fick låna en.

Förra gången gick jag hårdare in för fotograferingen med fjärrstyrda blixtar (som krånglade), tre kamerahus och fisheyeobjektiv. Jag jobbade också hårdare för mina bilder.

Förutsättningarna var också bättre för fotografering förra gången med blöta och leriga banor. Uppsala MK sköt på den här tävlingen en dag för att marken skulle frysa till och för att kunna dra om banan förbi de värsta vattenhålen. Det är mycket lättare att köra när marken är frusen. Då fastnar cyklarna inte i lera och dubben får rejält med grepp så att farten blir hög.

Jag tog inte upp min 300:a vid förra tävlingen. Nu var min tanke att fotografera med mycket med tele, att panorera och fånga förarnas blickar. Det är mer ansträngande än att kravla runt på marken med en supervidvinkel. Jag tycker också att det är skönt att variera mig. Ibland kan jag hitta nya bildlösningar bara för att jag tvingar mig att använda en viss utrustning. Jag valde också att inte fotografera inne i skogen.

Det blev en del vidvinkelbilder i det här urvalet trots allt. Det blir ju mer dramatiskt på nära håll...

Det här är FÖR nära.

Variation kan vara mer än skillnad i bildvinkel och plats. Det kan också handla om tonläge. Vissa bilder skriker ACTION! medan andra får lov att vara mer lågmälda. Det är lätt att fastna i att bara ta bilder som skriker.

För att få mina sportbilder ska få en större betydelse för mig är jag inne  på att göra sportreportage – att fokusera på personen innanför hjälmen. Inspirationen har jag fått från DN-fotografen Jonas Lindkvist som bland annat följt brottaren Ara Abrahamian. Jag vill gärna följa en enduroförare eller ett team, men jag är rädd att jag kommer att knäcka mig med för mycket jobb. Jag har nämligen redan andra projekt som jag jobbar med.

Tyvärr tvingades ambulanshelikoptern komma när en förare stöp framlänges efter att ha missat ett hinder. Det tycks ha slutat väl.

PS. På tävlingen träffade jag också en annan FS-medlen. Lena Pesula var där med man och barn. Trots det fick hon fler fina bilder. Se här!

Lerigt värre - men kamerorna höll!

Ibland skiter det sig - bokstavligt talat. I helgen skulle jag plåta Enduro. Jag visste att det milda vädret skulle göra det lerigt, men klantigt nog glömde jag allt som skulle skydda kamerorna hemma.

Jag har visserligen hamnat i skiten förr. En gång gled jag ner för en klippa ner i vattnet när jag skulle fotografera några galningar. Jag fick simma i land med min Eos 1V HS över huvudet och köra hem dyblöt. Jag har överraskats av kraftiga skyfall och blivit översköljd av vatten och lera. Tack och lov har prylarna alltid hållt.

Man kan inte alltid lita på turen och även de bästa kameror kan få för mycket. I somras var det bland annat en fotografs Nikon D3s som gav upp efter för mycket regn på världsscoutlägret i Skåne i somras (läs här).

Jag har funderat på att bygga en kameralåda för att kunna plåta Endurohojjar med nära håll med vidvinkel utan att behöva rengöra kamera och objektiv i någon timme efteråt. Det finns ju också Ewa-Marine-påsar. Eftersom man blir nedskvätt gång på gång gäller det att snabbt få ren glaset/plasten framför frontlinsen.

Denna gång tänkte jag nöja mig med ett provisoriskt skydd bestående av persedelpåse i nylon med uppklippt botten, gladpack för blixten och eltejp som försegling. Allt detta glömde jag hemma på körksbordet. Min gamla 5D kom i alla fall med så att min 5D Mark II skulle kunna vila i väskan om det blev för skitigt, men även den planen sket sig.

Min kompis Hoke fick inte ordning på sina kameror. Hans 1D hängde sig så jag lånade ut min gamla 5D. Här är hans film från tävlingen. Jag dyker upp 3:45 in i filmen och i slutet då jag ligger i leran och fotograferar.

Det är tredje året jag fotograferar Luciaracet på Högstabanan i Huddinge. Enduro är en väldigt bildmässig sport. Som fotograf kan man utnyttja hela sitt register och leta vinklar, ljus och bakgrund nästan helt fritt. Det går att använda allt från fiskeye till långa telen. Mitt 300/2,8 blev dock liggande i väskan hela tiden.

Blixten blev lite för kraftig i TTL-läge

Blixt med manuell effekt, 1/128-dels effekt och vidvinkelskiva.

Jag körde hela tiden manuell effekt när blixten satt på kameran för att få precis rätt mängd ljus. Eftersom hojarna oftast kommer på samma avstånd fanns det inga nackdelar med manuell effekt.

En utmaning vid sport är att variera sig. Det är lätt att hänga kvar på ett ställe och hela tiden vilja vänta in en bättre bild. Nu har jag rätt bra koll på tävlingarna och vet att vattenhindren är bäst att ta på de två första varven då förarna kommer samlat och någon kanske tvingas ut i djupt vatten eller kör galet.

Genom att fråga mig runt bland funktionärerna före loppet fick jag reda på var de mest dramatiska ställena runt banan låg. Sen hittar en fotografs öga alltid andra bra ställen däremellen.

Rätt snabbt var jag lika lerig som kamerorna. Det är svårt att inte bli kladdig om händerna därmed kladda runt på kameror och objektiv. Jag funderar på om man skulle ha med ett gäng gummihandskar och byta när det blir kladdigt, men det fungerar ju inte när det är ordentligt kallt.

Du har kanske några bra tips för att skydda utrustningen?

Jag ska också säga att en bra försäkring gör att man vågar lite mer. Men naturligtvis finns det ingen anledning att inte skydda sina prylar om man kan det.

I bland är inte räcker inte min kraftigaste vidvinkel till (16mm). Funderar på att skaffa Sigmas 12-24-zoom för småbildssensorer. Jag har ett ryskt fisköga också, men jag har svårt med förvrängningen. Hojjarna ser så fula ut då.

Årets sportbild?

Johan Persson på Helsingborgs Dagblad kan ha tagit årets bästa sportbild, eller åtminstone den roligaste. 

Johans bild från landskampen i fotboll snurrar runt i bloggosfären som en kandidat till Årets sportbild.Jagi fångade upp saken i sportfotografen Daniel Nilssons aktiva blogg.

Bilden, och många andra bra bilder, finns att beskåda i Helsingborgs Dagblads fotografblogg Gluggen.

Daniel Nilsson skriver att Johan Perssons fotbollsbild påminner om en annan uppmärksammad sportbild, nämligen den här!

Årets nyhetsbild har jag tidigare spekulerat om. Anders Bardell på Aftonbladet ligger bra till med en bild från början av året då en kvinna eftersöktes i skogarna utanför Örebro.

Fast sedan dess har flera stora händelse inträffat med större nyhetsvärde. En bild från massakern i Norge eller från naturkatastrofen i Japan ligger nära till hands. Den 18 mars vet vi.