Redaktör'n

Tankar om fotografi från Fotosidans redaktör Magnus Fröderberg.

Ett riktigt svettigt fotouppdrag

Jag fotograferar regelbundet åt Stockholm Marathon Gruppen som arrangerar flera olika löptävlingar varje år, bland annat Tjejmilen och Tjurruset. Bilderna används till reklam- och informationsmaterial.

Den 10 september gick Stockholm Halvmarathon av stapeln och vi var tre fotografer på plats för att täcka loppet. Mitt område blev Södermalm och Gamla stan. En annan fotograf tog Kungsholmen och den tredje start- och  målområdet.

Eftersom ska springa runt Kungsholmen innan de kommer till Södermalm så hann jag gå in i tunnelöppningen vid Tegelbacken för att möta löparna. Det är sällan man får ha en tunnel i centrala Stockholm för sig själv. Nystädad dessutom.

Polisen åker före för att kontrollera att vägen är fri. Sen kommer fler poliser tillsammans med tävlingsledningen. 

Mycket glad elitlöpare.

Mitt uppdrag är inte att följa loppet nyhetsmässigt, så jag behöver egentligen inte fota eliten. Uppdraget är istället att ta snygga bilder som fångar glädjen och som lockar fler deltagare kommande år.

Den här gången hade jag lånat ett Canon EF 100-400/4,5-5,6L IS II USM. Eftersom jag ska röra mig längs banan så är det bra med ett objektiv som är relativt för lätt och ändå ger lång räckvidd. I tunneln var dock objektivet lite i ljussvagaste laget, så jag fick vrida upp min 1D X Mark II till ISO 25 600.

På Vasagatan utanför Centralen är benen fortfarande pigga.

Entusiastisk hejarklack.

För att ha en chans att genskjuta eliten som springer en halvmara på en dryg timme så tog jag tunnelbanan till Hornstull och gick ner till bron mot Långholmen. Jag anade att det skulle vara fint ljus där.

Efter ett tag började de bli riktigt trångt att få plats att fota.

Förutom telezoomen på ena kamerahuset så använde jag även ett EF 16-35/4L IS USM och en blixt på ett annat kamerahus, en Eos-1D X. Det visade sig vara en dum kombination. Jag borde ha använt den nyare kameran till blixtfotograferingen eftersom jag då använder mycket liten bländare som avslöjar allt skräp på sensor. Vid sportfoto används oftast stora bländaröppningar, och då syns inte damm och annat skräp. Misstaget kostade mig en hel del extra tid i Photoshop för att klona bort allt damm. Nu vet jag i alla fall att kameran måste städas.

För att få variation i bilderna gäller det att röra sig längs banan. Därför knallade jag med raska steg över till andra Tanto på andra sidan Södermalm.

Här fanns en vätskekontroll som gav svalka och lindrade törsten.

Väl framme vid Slussen ligger kvällssolen lågt.

Efter en mil travande med tung fotoutrustning i stekande sol var det dags att hämta sonen, laga mat, välja ut bilder de bästa bilderna bland cirka 4000 exponeringar och till slut göra klart närmare två hundra bilder. Klockan 4 på natten är bilderna skickade så att deltagarna kan kolla ett bildspel på hemsidan när de vaknar. 

Postat 2016-10-12 20:58 | Läst 10765 ggr. | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Nya telet fick bekänna färg på Finnkampen

Varning: Det här är ett långt prylpornografisk inlägg :)

Jag tycker det är både underhållande och avkopplande att fotografera sport, ungefär som att ägna sig åt sportfiske.  Det är kul att åka iväg och släppa tankarna på allt annat, och har man tur får man en fin fångst. En annan likhet är att det krävs lite prylar.

Helst ska man ha ett supertele. Jag har successivt bytt upp mig. Det började med ett Sigma EX 120-300/2,8 för 10 år sedan. Det är svårt att inte lockas av det perfekta, det kompromisslösa. Dit kommer jag nog aldrig. Då skulle jag behöva alla supertelen och välja objektiv utifrån tillfälle.

Nationalsång. 400/2,8 med 2x-telekonverter.

Under några år har jag främst använt 300/2,8L IS och 500/4L IS. Båda är bra, men med tiden har jag förstått att en 400/2,8 vore mer perfekt för mig. Den förra IS-versionen är ur-tung och lockade mig inte. Den nya versionen är 1,5 kilo lättare och ännu skarpare. Tyvärr medförde den en saftig prislapp på närmare ett hundra tusen.

Som en gåva från ovan hittade jag en annons med en begagnad 400/2,8L IS II. Jag slog givetvis till och sålde min 300:a och 500:a.

I torsdags anlände objektivet från Mattssons Foto & Video i Lund och jag började skanna av kommande sportevenemang. Jag fastnade för Finnkampen och SM-final i Amerikansk fotboll. Jag fotograferade SM-finalen förra året, men friidrott har jag inte fotat tidigare.

10 000 meter. 560mm

Eftersom jag inte hade någon stor uppdragsgivare i ryggen fick jag inte ackreditering för att komma in på innerplan. Istället fick jag hålla mig i en halvbåge på respektive kortsida. Det är verkligheten för de flesta som plåtar på större friidrotts-evenemang, så jag misströstade inte. Dessutom skulle jag ju som sagt testa mitt nya 400:a. Men jag borde insett att det innebär att jag hade kunna ta med mig färre prylar. Vidvinkel, normalzoom, blixt, remote-prylar och ljusstark normal låg oanvända i väskan.


Peter Holgersson. Blå väst betyder att man får gå på innerplan. Taget med 200/2L IS.

Här kan du se lite bilder från den ambitiöse fotografen Peter Holgersson som fotograferade på innerplan.


Johan Wissmans start på 400 meter. En av få bilder som inte är tagna med 400/2,8. Taget med 200/2L IS.


Även med 2x-telekonverter klarade autofokusen att följa löparna med skärpan.


Det gäller att vara vig som höjdhoppare. 560 mm f/4.


En av få bilder som inte är tagna på full glugg. Panoreringen sitter inte helt hundra på ögonen tyvärr. Bara på spjutet. 800mm  f/18  1/125sek.


Solkatter ger ett fint ljus.


Koncentration inför släggkast. 800 mm.


Koncentration inför höjdhoppet. 400 mm.


Irene Ekelund vinner (så klart). 560 mm.


560 mm


800 mm


800 mm beskuren till stående.


560 mm.


Steadycam-fotograf


Sverige vann både herr- och damkampen.

Efter lördagens finnkamp på Stockholms Stadion åkte jag vidare till SM-finalen i Amerikansk fotboll på Tele2 Arena. Här varierade jag mellan 400 och 560 mm.


Joel Marklund från Bildbyrån hade monterat två fjärrstyrda kameror i taket som han utlöste simultant med sina kameror i handen. Scanpix var också på plats och använde 600 mm/4.


Trött fotograf.

Många bilder blev det igår. Jag kände att objektivet helt motsvarade mina förväntningar. Jag har testat 400/2,8 tidigare, så jag var helt säker på mitt köp, men det är ändå en skönt att få bekräftelsen efter att bytet är gjort. Min kollega Jan summerade det bra:

– Det där objektivet säljer du aldrig. Åtminstone inte på 10 år.

Det är i alla fall vad jag hoppas på. Nu behöver jag bara ha ett stort tele med mig och spar på så sätt vikt och utrymme trots att objektivet i sig är jättestort. För vissa fotouppdrag är det dock smidigare med en zoom. Någon gång i framtiden, då tillfället uppenbarar sig och pengarna finns, så kompletterar jag nog med en 200-400/4L IS. Men det kan ta många år.

Postat 2013-09-08 19:35 | Läst 12239 ggr. | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Hellre två jack i kameran än ett i pannan

Min Canon EOS-1D X har fått två rejäla jack i prismat. 70-200-zoomen har också fått ett. Men hellre det än att få en sten i pannan. Då hade den lindrigaste utkomsten varit att behöva åka och sy ett sår i pannan.

Jag vet inte om det var någon av de här förarna som lyckades sprätta iväg en sten som slog ner i kameran. I fortsättningen ska jag vara mer försiktig med att fotografera rakt i linje bakom enduro-hojjarna.

Detta hände sig förra helgen då jag åkte ut till Kungsängens övningsområde för att fotografera en endurotävling med två fotokompisar, Jan Rönnlund (ovan) och Hoke.


Så här såg det ut framifrån.

Min 1D Mark IV råkade ut för en rejäl lerkoka när den hängde på axeln.

Jag har plåtat ett flertal endurotävlingarna och var inte helt taggad på att få maximalt med bilder med mig hem. Det var mer för att komma ut i luften och vara lite social som jag åkte. Dessutom tänkte jag testa lite olika bildlösningar.

Eftersom skymningen kommer tidigt så här års tog jag med mig två extra ljusstarka objektiv, 85/1,2L II och 200/2L IS. Det var egentligen onödigt, det behövs bara en vidvinkelzoom och en telezoom för att täcka det mesta inom Enduro. Men det är kul att leka lite med prylarna.

Jag brukar kalla min 200:a för mitt mest onödiga objektiv – jag har ju en 70-200/2,8. Med en ljuskänslig kamera som 1D X är behovet för extra hög ljusstyrka väldigt litet. Men jag hade redan en 200/1,8L och behövde inte lägga mer än fem tusen emellan för att uppgradera. Och har man ett objektiv vill man ju använda det.

Nåväl. Jag tog och experimenterade en del med längre slutartider tillsammans med 200:ans effektiva bildstabilisering. Vid 1/40s blev det fortfarande skarpt på ett flertal exponeringar.

Att fotografera från en hög vinkel brukar ge lite tråkiga bilder utan kontakt med utövarna, men med panorering ökar koncentrationen på utövaren.

Vilken tid som passar bäst får man prova sig fram till. Det beror på avstånd och motivets fart. Här körde jag 1/125 sekund:

Det går att fotografera på en sekunds exponeringstid också. Det blev dock en mängd dammplockande i Camera Raw eftersom jag använde bländare 22. Jag insåg att jag var tvungen att lämna in kameran för rengöring.

1/8 sekund och blixten på lägsta effekt:

Och så några bilder till:

Militärerna höll koll:

Tävlingen fortsatte sedan långt in på kvällen, men jag kunde tyvärr inte stanna.

Jag brukar lägga upp en rejäl drös exponeringar på nätet och skicka till arrangörerna som tack. Det brukar uppskattas vid mindre uppmärksammade sporter. Tidigare har jag lagt upp bilderna på Apples numer nedlagda molntjänst. Istället jag provat svenska Jalbum. Det skulle givetvis gå att använda Flickr eller Fotosidan också, men Fotosidan och Flickr använder jag för att mer begränsat urval bilder.  Här kan du se lite fler av mina bilder som jag lagt upp på Jalbum.

Postat 2012-11-26 21:07 | Läst 11981 ggr. | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Äntligen fick mitt Canon 200/1,8L jobba hårt

Supertelen väcker ofta uppmärksamhet och känslor. Det är inte konstigt att det alltid är folk vid Canons och Nikons supertelen på fotomässorna. De väcker ha-begär och det är inte alla förunnat att äga ett.

Jag äger tre stycken och kan säga att det inte alls är så märkvärdigt att ha ett som man kan tro. Det finns lite olika personligheter och en del kan vara lyckliga resten av livet om rätt pryl lyckats landa i deras byrålåda. Det stör mig om jag har prylar som jag inte använder. Då känns det som en felinvestering. Av den anledning har mitt Canon EF 200/1,8L USM blivit ett bekymmer.

Canon EF 200/1,8L USM är ett legendariskt objektiv som fick betyget 5,1 av 5 möjliga när Lars Kjellberg på tidningen Fotografi testade det. Objektivet var bättre än man trodde var praktiskt möjligt. Kombinationen av detta och att det faktiskt inte såldes så många gör att begagnat priset legat runt 25.000 kronor i många år. Systerobjektivet 300/2,8L är också bra (betyg 4,9) men fick inte samma status. Det såldes i betydligt större volym och kostar idag runt 10.000 kronor.


Kort skärpedjup med 200/1,8

Jag köpte mitt exemplar 2006 och lät det ersätta ett Sigma 120-300/2,8 som jag aldrig fick att fokusera rätt trots besök på verkstad. Jag använde 200:at för en del fotouppdrag och det var även perfekt när jag följde min frus syster framgångar som tävlande i discodans. Då var max-ISO 3.200 eller 1.600 på kamerorna och sport inomhus krävde ljusstyrka.

2008 köpte jag ett EF 300/2,8L IS USM som är lättare och har inbyggd bildstabilisering. Det objektivet är smidigare att ha med sig och oftast använder jag det med 1,4x-telekonverter i kombinationen med  70-200/2,8 IS (I och sedan II) på ett annat kamerahus. Att använda telekonverter på 200:at blir inte så bra.

En tjusning med 200/1,8 är att det ger en väldigt snygg bakgrundsoskärpa (liksom 85/1,2). Jag kan fotografera en person i halv eller helfigur och ändå få bakgrunden helt utsuddad. Problemet är att det inte går att släpa med ett 200/1,8 på 3 kilo vaje dag, vad du tror.

Canons nya EF 70-200/2,8L IS II USM är så skarpt och har så bra bildstabilisering att behovet av 200/1,8 och efterträdaren 200/2 blir att mindre. Detta i kombination med att ISO ökas och brusprestandan förbättras för varje kamerageneration. Jag är inne på att sälja mitt 200/1,8 och mitt 500/4 för att skaffa ett EF 200-400/4L IS USM när det kommer ut. En zoom har många fördelar när man fotograferar sport.

En kul detalj om 200/1,8 är att de professionella modefotograferna protesterade när det kom. De körde fortfarande Canon F-1 new och ville också ha ett 200/1,8. Canon fick helt enkelt bygga en FD-version. FDn 200/1,8L är naturligtvis väldigt sällsynt.

I fredags fick jag äntligen ett tillfälle att använda mitt 200/1,8. Det var vattenpolomatch i Järfälla simhall. En mörk och sunkig simhall byggd 1971 med illgul gatubelysning. Brr. Efter ett tag växlade jag till mitt 70-200/2,8 för att lättare kunna följa spelet till priset av högre brus.


Foto: Martin Agfors

Jag var där tillsammans med tidningen Proffsfotos tekniske redaktör Martin Agfors som fotograferar mycket sport i Stockholm för olika lokaltidningar runt om i landet. Han fotograferar med 2 st Nikon D3 men hade hade också med sig nya Sony A77 med en 70-200/2,8 som vi testar till nästa nummer av Proffsfoto. Sony A77 tar 12 bilder per sekund och är intressant för sportfoto.


Martin Agfors


Foto: Martin Agfors

Vattenpolo är en kul sport. Det är mycket närkamp och vattenstänk. Ett problem är att spelarna aldrig kommer upp högre än en halvmeter över vattenytan.

Den största svårigheten denna gång var den flimmrande belysningen. Två bilder tagna en tiondels sekund efter varandra kunde ha olika exponering och vitbalans. Dessutom varierade ljuset på olika stället i bassängen. Då blir det mycket pillande i råkonverteraren för att få bilderna hyfsat lika.

Postat 2012-02-05 18:22 | Läst 16346 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Lerigt värre - men kamerorna höll!

Ibland skiter det sig - bokstavligt talat. I helgen skulle jag plåta Enduro. Jag visste att det milda vädret skulle göra det lerigt, men klantigt nog glömde jag allt som skulle skydda kamerorna hemma.

Jag har visserligen hamnat i skiten förr. En gång gled jag ner för en klippa ner i vattnet när jag skulle fotografera några galningar. Jag fick simma i land med min Eos 1V HS över huvudet och köra hem dyblöt. Jag har överraskats av kraftiga skyfall och blivit översköljd av vatten och lera. Tack och lov har prylarna alltid hållt.

Man kan inte alltid lita på turen och även de bästa kameror kan få för mycket. I somras var det bland annat en fotografs Nikon D3s som gav upp efter för mycket regn på världsscoutlägret i Skåne i somras (läs här).

Jag har funderat på att bygga en kameralåda för att kunna plåta Endurohojjar med nära håll med vidvinkel utan att behöva rengöra kamera och objektiv i någon timme efteråt. Det finns ju också Ewa-Marine-påsar. Eftersom man blir nedskvätt gång på gång gäller det att snabbt få ren glaset/plasten framför frontlinsen.

Denna gång tänkte jag nöja mig med ett provisoriskt skydd bestående av persedelpåse i nylon med uppklippt botten, gladpack för blixten och eltejp som försegling. Allt detta glömde jag hemma på körksbordet. Min gamla 5D kom i alla fall med så att min 5D Mark II skulle kunna vila i väskan om det blev för skitigt, men även den planen sket sig.

Min kompis Hoke fick inte ordning på sina kameror. Hans 1D hängde sig så jag lånade ut min gamla 5D. Här är hans film från tävlingen. Jag dyker upp 3:45 in i filmen och i slutet då jag ligger i leran och fotograferar.

Det är tredje året jag fotograferar Luciaracet på Högstabanan i Huddinge. Enduro är en väldigt bildmässig sport. Som fotograf kan man utnyttja hela sitt register och leta vinklar, ljus och bakgrund nästan helt fritt. Det går att använda allt från fiskeye till långa telen. Mitt 300/2,8 blev dock liggande i väskan hela tiden.


Blixten blev lite för kraftig i TTL-läge

Blixt med manuell effekt, 1/128-dels effekt och vidvinkelskiva.

Jag körde hela tiden manuell effekt när blixten satt på kameran för att få precis rätt mängd ljus. Eftersom hojarna oftast kommer på samma avstånd fanns det inga nackdelar med manuell effekt.

En utmaning vid sport är att variera sig. Det är lätt att hänga kvar på ett ställe och hela tiden vilja vänta in en bättre bild. Nu har jag rätt bra koll på tävlingarna och vet att vattenhindren är bäst att ta på de två första varven då förarna kommer samlat och någon kanske tvingas ut i djupt vatten eller kör galet.

Genom att fråga mig runt bland funktionärerna före loppet fick jag reda på var de mest dramatiska ställena runt banan låg. Sen hittar en fotografs öga alltid andra bra ställen däremellen.

Rätt snabbt var jag lika lerig som kamerorna. Det är svårt att inte bli kladdig om händerna därmed kladda runt på kameror och objektiv. Jag funderar på om man skulle ha med ett gäng gummihandskar och byta när det blir kladdigt, men det fungerar ju inte när det är ordentligt kallt.

Du har kanske några bra tips för att skydda utrustningen?

Jag ska också säga att en bra försäkring gör att man vågar lite mer. Men naturligtvis finns det ingen anledning att inte skydda sina prylar om man kan det.


I bland är inte räcker inte min kraftigaste vidvinkel till (16mm). Funderar på att skaffa Sigmas 12-24-zoom för småbildssensorer. Jag har ett ryskt fisköga också, men jag har svårt med förvrängningen. Hojjarna ser så fula ut då.

Postat 2011-12-15 00:33 | Läst 25999 ggr. | Permalink | Kommentarer (27) | Kommentera
1 2 Nästa