Actionfoto - Gladpack räddade kameran

Vad kan vara härligare en solig vårvinterlördag än att tillbringa dagen på en sjöis och ta häftiga bilder av motorcyklar och fyrhjulingar. Det är annat än att pimpla det.

Motorcyklarna ska spruta upp så mycket vatten som möjligt för att det ska bli dramatiska bilder. Vatten och kamror är dock ingen bra kombination.

Fotograferar man på håll med ett tele på håll undviker man vattnet. Jag ville ha lite mer variation i bilderna. Den rena kontrasten mot telebilder är att vara riktigt nära med en vidvinkel. Men att ligga i en ytterkurva på en gropig is är livsfarligt.

Jag kom på att jag hade en 10 meter lång trådutlösarkabel i mitt kameraskåp. Jag bytte till mig den och en oanvänd 50/1,8 mark I mot en 35/2 någongång på 90-talet av en fotohandlare. Kabeln har legat oanvänd fram till nu.

Nu skulle jag äntligen få nytta av kabeln och kunna hålla den i vänster hand och plåta med mitt 300/2,8 samtidigt med höger hand. Men hur skulle jag lösa vattenproblemet?

Foto: Hoke

Jag har länge gått och tänkt på att bygga ett skydd mot vatten och stenskott att ha när jag fotograferar enduro, men det har inte blivit av. Någon risk för stenskott kunde jag inte se och helt dränkt skulle inte kameran heller bli. Jag bedömde att det skulle räcka med att vira gladpack runt kameran och objektivet efter att jag gjort alla inställningar som ett stänkskydd.

För säkerhets skull grävde jag fram min gamla 5D ur kameraskåpet ifall olyckan skulle vara framme. Den största risken är en påkörning. Egentligen hade jag kunnat sätta ditt min 5D Mark II eftersom det ändå hade blivit ett försäkringsärende, men det kändes inte rätt. Bara att tanken på att vara utan en 5D Mark II ett tag förskräcker.

Vad jag inte tänkte på var att issprutet var väldigt kallt och orsakade imma på skyddsfiltret på min 16-35/2,8. Det var ingen katastrof utan gjorde bara bilderna ruffigare. Värre var det med snökristallerna som blev lysande i motljuset. De är lite för iögonfallande och trots att jag regelbundet torkade av filtret med en mikrofibertrasa. Jag borde ha stått i medljus och lyst upp vattenkaskaderna med en blixt istället.

Nåväl. Jag blev nöjd med en hel del bilder trots problemen med snöreflexerna och att de snygga vattenkaskaderna först kom efter att motorcykeln passerat. Samtidigt har jag kvar nöjet att fila på tekniken.

Dags att fotografera testkamerorna

Jag håller på att testa Panasonic GF2 och Canon Eos 600D till nästa nummer av Fotosidan Magasin. För att den nya delen i tidningen ska bli precis ska bli som vi vill ha den tog jag produktbilderna själv.

Många fototidningar använder tillverkarnas egna produktbilder eftersom det är enklast. Deras bilder är oftast välgjorda, men det finns inte alltid så många att välja på. Och då blir det samma bilder i alla tidningar.

När vi bestämde att utöka tidningen med en testsektion (tidningen blir åtta sidor tjockare utan att det kostar extra) så kände vi att vi ville ha ett eget stuk på  produktbilderna. Formgivaren Erik Leonsson har satt upp en väldigt hög ribba för formen i alla delar av tidningen. Det ska vara supersnyggt och eget.

Vi gillar stora bilder, men det finns inte hur mycket utrymme som helst. Därför kom vi fram till att ta produktbilder som kan ligga på en helsida men med plats för rubrik och test.

Att ta på sig detta uppdrag är lite svettigt. Produktbilder är en konst för sig. Jag har i flera år jobbat med Bengt O Petterson som är specialiserad på produktbilder. Att mäta sig med hans finess går bara inte. Men att göra det tillräckligt bra ska nog gå.

Jag har en förkärlek för att använda olika befintliga miljöer när jag fotograferar. Att skapa allt i studio är inte min grej. Därför tog jag bilderna tre meter från mitt skrivbord. Canon Eos 600D fotograferade jag i redaktionens skinnsoffan och Panasonic GF2 på en list som sitter på väggen där vi sätter upp bilder och tidningar.

Jag blandade befintligt ljus med blixtljus och för att slippa skakningsskärpa la jag objektivet mot en trave fototidningar. Precis framför objektivet la jag en svart mössa för att de blanka tidningarna och bordet inte skulle ge ströljus.

Det blev ändå inte riktigt skarpt så idag fick jag ta om bilderna efter att ha tagit med stativfästet till 70-200:an.

Panasonicen var lättare. Jag slog bara blixten i en silvrig Lastolite-skärm och så var jag nöjd. Jag använde mitt EF 50/2,5 som är ett av mina favoritobjektiv. Det är väldigt skarpt och nästan helt raktecknande. Och billigt var det dessutom.

Jag satte objektivet på 600D när jag fotograferade av den som en liten markering att produktbilden är egentagen.

Så här blev det. För den som vill anmärka på bildbehandlingen så ska jag påpeka att bilderna kommer att gå förbi reproavdelningen på IDG innan de går i tryck.

Till fjälls med testkameran Canon Eos 600D

Vi har fått in Canon Eos 600D till test. Jag tog med Canons nya familjekamera på min mini-fjällsemester med familjen.

 Sonen Ossian var exalterad över att få åka flygplan till Östersund. Fastspänd i flygstolen hade det inte varit så lätt att fotografera honom om kameran inte en vridbar skärm.

 Jag har använt den vridbara skärmen en hel del. Skärmen är visserligen nyhetens behag, men jag kan ändå inte låta bli att tycka att den är väldigt behändig att ha. Även när jag testade Canon Eos 60D använde jag den vridbara skärmen en hel del.

Skärmen är en stor del av grejen med 600D, annars är kameran i stort sett identisk med 550D. Greppet ska vara aningen större och kameran har fått mer gummiklädsel. Den metallinfattade vridbara skärmen gör tillsammans med greppet att kameran känns lite rejälare än 550D, men det är en illusion. 

En ny kul finess är den digitala zoomen vid filmning. Eftersom sensorn har 18 miljoner pixlar och en full-HD-bild bara består av 2 miljoner pixlar kan man göra en digital zooma som ger samma bildstorlek mellan 3 och 10 gångers förstoring. 

Tyvärr krävs det ett specialläge och zoomen utgår från 3 gångers förstoring. Hade man kameran gått från att använda hela sensorn till en tiondel så hade funktionen alltid gått att använda och varit mer användbar. Det ska bli kul att testa 10 gångersläget med mitt 500mm/4.

Med 600D har jag fått låna den nya 18-55 IS-zoomen som har fått lite bättre kvalitetskänsla i zoomringen, men den manuella fokuseringen är fortfarande racklig. Optiskt är det ingen skillnad mot föregångaren.

En annan observation är att Canon verkar ha fått bra kontroll sitt blixtsystem. Jag tycker att den här kameran och några andra av Canons senaste systemkameror blandar blixt och befintligt ljus snyggt.

Den andra stora nyheten med Canon Eos 600D är att man inte behöver en separat sändare för att använda trådlös blixt med kameran. Funktionen är bekant sedan 7D och 60D och med de kamerorna har jag använt funktionen en hel del. Givetvis ska jag testa att fota med lös blixt med 600D också. 

Så här långt känns 600D mest som en finputsning av 550D, och inget fel i det eftersom 550D är en bra kamera. Canon prissänkte 550D en vecka efter introduktionen av 600D så 550D kommer säkert att fortsätta vara populär.

Jag kan inte låta bli över att fundera över vad Canon ska göra med nästa modell. 650D kommer att kunna bli en jubileumsmodell - 25 år efter Eos 650 som var den första Eos:en. Tänk om den får 25 megapixel?

Uppdrag: Maud Olofsson på tre minuter

Fotografyrket är sällan glamouröst. Ofta är det som vilket hantverksjobb som helst. Men att vara hantverkare är rätt kul.

Dagens uppdrag var att ta en bild på Maud Olofsson. Inga direkta varianter utan ett klassiskt porträtt mot svart bakgrund. Min roll var inte att vara kreativ utan att utföra ett gott hantverk.

För att trivas med jobbet som fotograf i längden gäller det att kunna göra skillnad mellan privat fotografering och jobbilder. Gör man det så slipper man frustration och de båda typerna av fotografering kan komplettera varandra.

Vi kan titta på vilka behov och belöningar som finns hos privat och yrkesmässig fotografering. Som hobbyfotograf fotograferar jag för min egen skull. Jag tar de bilder som jag har lust att ta. Bra bilder och känslan av att utvecklas fungerar som stimuli. Dessutom finns ett bubblande behov av få utlopp för min kreativitet.

Som yrkesfotograf måste jag dra in pengar. Jag har turen att få göra en hel del uppdrag som ligger nära min privata fotografering, men så är inte alltid fallet. Då blir belöningen att känna att jag gör ett gott hantverk och att bilderna fungerar effektivt i sitt sammanhang. Den som har samma förhoppning på sina uppdragsbilder som sina privata kan lätt tappa gnistan.

I dagens uppdrag fanns inget utrymme för kreativitet. Beställningen var solklar. Svart bakgrund och sidoljus. Anledningen är att bilden ska användas tillsammans med bilder av andra politiker tagna av andra fotografer. Då måste det vara enhetligt.

Väntan ingår också i jobbet. Totalt väntade jag och dagens assistent David en och en halv timme på att Maud skulle bli klar. Att sätta upp min lilla studio på Näringsdepartementet tog mindre än 10 minuter inklusive testfotografering med assistenten som modell.

Det var inte helt lätt att få en tid med Maud. Hennes pressekreterare (en av tre) var skeptisk i telefon. Inte ens när jag sa att det bara skulle ta fem minuter.  "Det finns inget som bara tar fem minuter", sa han. När jag svarade med att min kollegas fotografering av den norske utrikesministerna bara tog fyra minuter hade han inte så mycket att sätta emot.

För att få ett mjukt ljus använde jag en stor vit lastoliteskärm att att slå blixten igenom. Genom att ändra avståndet mellan blixten och skärmen kan man påverka hårdheten i ljuset. För att ytterligare mjuka upp ljuset lät jag det först gå igenom ett vitt paraply. Detta stal en del effekt. Jag körde blixten på halv effekt och fick bländare 4 vid ISO 200. Bilden togs med min Canon Eos 5D Mark II med ett EF 100/2 USM monterat.

Efter att ha fått vänta medan Maud gav lite olika intervjuer till en informationsfilm så var det min tid. Jag ställde mig själv framför skärmen och visade henne hur hon skulle stå. Maud är naturligtvis superproffs och efter tre minuter hade jag fått tillräckligt med bilder.

Maud blev riktigt glad när jag berättade att hon slagit den norske utrikesministern med en minut.

David Elmfeldt fick uppdraget att hålla den lösa lastoliteskärmen till höger nära Maud.

Se Davids film från dagens fotografering här.

Bokrean är en fest för bokfantaster som jag

Årets bokrea har dragit igång. Även om katalogerna som damp ner i brevlådan inte innehåller så många fotoböcker kan man ofta fynda i butikerna.

Jag hade perfekt tajming för ett antal år sedan. Jag hade precis avslutat en anställning som redaktör och fick ett rejält tilltaget presentkort på Akademibokhandeln dagen innan rean startade.

I butiken i centrala Stockholm fanns fler fotoböcker än jag vågat hoppas på och jag gick därifrån med precis så mycket fotoböcker som jag orkade bära.

I år är det köpstopp för min del. Jag har en stor svaghet för fotoböcker och handlar rätt ofta. Liksom en av mina kompisar försöker jag hålla mig till en bok i månaden. Det är inte någon betungande utgift, men blir det en hyfsad bokhög om året som ger behållning livet ut. Skönlitteratur läser jag oftast inte om. Fotoböckerna åker fram titt som tätt för att ge inspiration eller bara skön stund i soffan.

För några år sedan lyssnade jag på Per Lindström (fd bildchef på Sydsvenskan och chefredaktör på Aktuell Fotografi). Han berättade om sitt samlande av fotoböcker. Bland annat sa han att fotoböcker var en bra sak att lägga sina pengar på. Av 20 böcker blir bara två värdelösa. En blir riktigt värdefull och resten håller ett jämn värde. Så är det knappast med massproducerad skönlitteratur som lätt bara blir statusmarkörer i bokhyllan.

Jag vet inte om jag ska kalla mig samlare. Jag köper böcker som jag gillar. That's it.

Däremot har fotoböcker alltid spelat en viktig roll i min fotografiska utveckling, särskilt i början. Min pappa har en hel del fotoböcker och fototidningar i sitt bibliotek. Under högstadie- och gymnasietiden satt jag många nätter och läste fototidningar och kollade i fotoböcker. Genom dem hittade jag den fotografi som rör mig mest och jag vässade mitt bildseende.

En bok som rörde mig alldeles särskilt är Ralph Nykvists bok "I Sverige" med vardagliga bilder från olika delar av landet (se bilden överst). Flera av bilderna kan kallas gatufotografi och håller högsta klass. Ofta finns det någon underfundig detalj som är mästerlig. Ännu idag betyder den boken mycket för mig.

Under gymnasietiden kom Lars Tunbjörk med sin bok "Landet utom sig". Jag lånade den flera gånger på Simrishamns bibliotek men hade inte råd att köpa den då. Alla pengar gick till film och fotopapper. Jag såg faktiskt Lars Tunbjörk en gång när han fotograferade till boken på Kiviks marknad med sin 6x7 Plaubel Makina och stora Norman-blixt. För två år sedan kom jag över boken via en annons på Fotosidan. Även om jag fick ge 2500 kronor för boken var den värd det.

En annan inspirerande bok är Zonen av den svensk-israeliske juden Esaias Baitel. Han levde undercover bland nazister i Paris och skyllde sitt mörka utseende på att han var svensk vallon. En imponerande bedrift och omskakande bilder.

Jag kan rada upp mängder av böcker, men en som höjer sig ur mängden av höjdarböcker är "From back home" av Anders Petersen och JH Engström. Den här bilden gick rakt in i mig och jag har aldrig fastnat så på en utställning som framför Anders bilder som ställdes ut på Fotografiska. Det var tur att det fanns en bänk framför väggen.

Senaste inköpet är "Hillbilly Heroin, Honey" av Hanna Modig. En bok om en riktig håla i USA där ungdomarna inte har så stort framtidshopp. Hanna har fångat stämningen på orten på ett känsligt sätt. Det har gjort att boken uppmärksammats internationellt.

Jag får se vad nästa inköp blir, men bokrean får jag hoppa över. Du kanske har något boktips?