Redaktör'n

Tankar om fotografi från Fotosidans redaktör Magnus Fröderberg.

Foto är min drog – i helgen blev jag hög

VINTERSOL

Jag fastnade redan i mellanstadiet och bruket av foto som en drog har hållt i sig, närd av kickarna när de bra bilderna sitter.

Precis som alla andra droger infinner sig ett lyckorus när kicken kommer. Under längre perioder utan kickar kommer abstinensen. Det rycker i avtryckarfingret. Handen känns tom utan en kamera.

I lördags fick jag flera kickar. Jag gav mig iväg till Botkyrka Motorstadium för att fota enduro. Med solsken och gnistrande snö tillsammans höga hopp och snösprut fanns förutsättningarna för häftiga bilder.

På grund av sämsta möjliga information från arrangörerna missade jag och min kompis Hoke första starten. Det hade inte varit fel med lågt stående morgonsol, men starten var ändå en timme försenad på grund av kylan så det hade ändå inte gjort så stor skillnad om vi kommit tidigare.

Problemet och tjusningen med enduro är att banan är lång. Det tar närmare en halvtimme för förarna att köra ett varv. Gissa hur lång tid det tar att pulsa runt banan i snön och samtidigt hålla sig undan för åkarna? Någon karta över banan där man kan utläsa bra fotoställen finns naturligtvis inte. Är det inte snö kan man fråga efter surhål, annars får man lita sin fotografiska förmåga och gissa var det kan vara bra att stå.

ENDURO I SNÖ

Foto: Hoke

Det fina med att banan är så lång är att man kan hitta sina unika platser och variera sig. Allt från långa telen till fisheye går att använda, med eller utan blixt. Långa eller korta slutartider - välj själv. Nära eller på avstånd? Hög eller låg vinkel. Till skillnad mot många andra sporter är det upp till ens fotografiska kompetens att få bilderna bra och inte tur. Det är fotografiska möjligheterna som gjort att jag fastnat för enduro.

Vi började plåta i en kurva där åkarna gasar på ordentligt i utgången. Snö och grussprut är läckert på bild. Jag vill också gärna ha med rörelse i bilderna. Jag tycker att det förstärker kraften och fartkänslan i bilden. Att frysa alla rörelser kan döda en bild.

När jag väl var nöjd med bilderna därifrån var blev jag sugen på hoppbilder. Jag såg ett ställe där elitåkarna flög i luften, men när jag väl var där så var det dags för motionsklassen och då flögs det knappt alls, men det blev snygga skuggor i snön. Enduro är inte som motocross där det hoppas hela tiden.

Till slut hittade jag ett ställe där det hoppades en del trots allt. Flera åkare laddade på extra sporrade av publiken som samlats där. Utmaningen blev då att fånga en åkare i perfekt vinkel mot solen och med lagom panorering. Inför för mycket så att det blir oskarpt och inte för lite så att det bli dött.

När bilden satt infann sig den där lyckan som man hela tiden längtar efter att få uppleva igen. Men lycka för stunden är en sak, bilder som ger något i längden kan vara en annan sak.

Jag har funderat en del på om mina sportbilder har sådana kvaliteter att de är värdefulla för mig om några år. Inte för att det skulle vara meningslöst att ta sportbilder även om det vore så att de bara var dagsländor. Bara att jag har kul för stunden är tillräckligt för att ge sig ut. Men jag vill bena ut saken.

Det jag hittills kommit fram till att vissa sportbilder som jag tar har ett långt liv, men långt ifrån alla bilder som jag är nöjd med lyckas med det. Nu återstår att komma på vad som ger vissa bilder evigt liv.

Här är den sportbild som jag är mest nöjd med hittills.

- - -
Som du kanske läst drog Tage Olsin nyligen med mig på mitt livs första volleybollmatch. Det gick sådär och nu fanns en chans att ge mig själv revansch. Att visa för mig själv att jag inte är sååå dålig.

I lördags kväll var det dags för Sollentunas damer att visa styrka på plats gentemot Svedala. Tyvärr hade matchen flyttats till en sämre 70-tals hall med orange, brun och grön färgsättning förutom träpanelerna. Gott om ful reklam var det också gott om.

Det började inte alls bra. Jag hade tagit med mitt 300/2,8 för att fånga när spelarna hoppade upp. Men trots att tjejerna har ett lägre nät kommer de inte riktigt upp över nätet som killarna. Dessutom hittade jag ingen bra plats att stå med telet i den här hallen.

Tage Olsin i position under domaren, redo med sitt fisheye.

Bytte position och ställde mig med 70-200:an bakom domaren. Det är en rätt säker position, men det gäller ju att ha tajming. Det tog lång tid för mig att komma in i matchen. Jag provade lite med Tage Olsins fisheye och då var det enkelt att få en bild när de hoppade nära en, men man kan ju inte fylla minneskortet med sådana bilder.

Taget med Tages fisköga och upprätat i råkonverteraren.

Från samma position under domaren med 70-200/2,8

Till slut hittade jag en bra position i kanten av plan. Där fick jag några bilder som jag ger fullt godkänt. Men pangbilder blev det inte. Kicken kanske kommer nästa gång?

Postat 2011-02-21 19:12 | Läst 14534 ggr. | Permalink | Kommentarer (18) | Kommentera

Försökte fotobutiken blåsa mig?

Som kameratestare ska jag inte bli lurad. Ändå är jag nära att köpa ett 146 procent dyrare minneskort. Väl hemma uppäcker jag att Sandisk också har en räv bakom örat.

Sandisk har kommit med en ny serie SD-kort som är snabbare än tidigare. De nya Sandisk Extreme Pro SDHC-korten kan skriva och läsa i 45 MB/s mot tidigare maximalt 30 MB/s. En 50 procentig ökning, åtminstone på pappret.

Jag tänker testa de nya korten och har fått låna ett av Sandisk. För att se om de är snabbare än de befintliga och gick därför förbi Rajala på vägen hem. Som god konsument borde jag ha kollat upp vilka sorter som fanns i förväg och också kollat pris, men inte. En 4GB-kort kan ju inte vara så dyrt tänkte jag.

Det visade sig att Sandisk Extreme-korten finns i två hastigheter 20 och 30 MB/s. Säljaren på Rajala förklarade att 20 MB/s-kortet är för videofilmning och 30 MB/s-kortet är för systemkameror.
Jag blir lite nyfiken och frågar om de flesta köper 30 MB/s-kortet?
"Jo, det är ju för systemkameror" säger säljaren.
Den långsammare kortet går loss på 199 kronor. Rajala vill ha 146 procent mer för det på pappret 50 procent snabbare 30 MB/s-kortet, alltså 490 kronor.

Jag blir paff och tvekar. Kan det verkligen vara så här stor prisskillnad?
Att de flesta köper det snabbare kortet förvånar mig inte alls. Har du precis gjort av med en massa tusenlappar på en ny systemkamera vill du inte riskera att begränsa kameran med ett långsamt minneskort. Även om du frågar efter priset så är några hundringar rätt lite i sammanhanget. Och vem har kollat upp priserna på minneskort i förväg när all uppmärksamhet riktats mot att välja rätt kamera på rätt ställe?

På nätet är folk noga med att jämföra pris, men i butik är det inte lika lätt. Här får känslorna lätt styra. Inte vill jag väl ha annat än det bästa minneskortet till min nya systemkamera?
Att Rajala inte bemödat sig om att lägga in en bild på 30 MB/s-minneskortet på sin sajt säger nog en del om skillnaden i köpmönster mellan webb och butik.

Jag känner mig förvirrad framför disken och låter känslan att priset för det snabbare kortet är allt för högt fälla avgörandet. Väl hemma bekräftas också mina farhågor och jag ser att om jag gått några kvarter ytterligare hade jag kunnat handla kortet för 299 istället för 490 på Kjell & co.
På Cyberphoto hade jag fått ge 229 kronor...

Sandisk laborerar med klassningen
När jag läser på lite mer om olika standarder för SD-kort upptäcker jag att Sandisk verkar köra ett trick för att motivera varför man ska köpa ett dyrare kort.
För videofilmning finns en klassning. Idag finns främst klass 6 och 10. Båda ska klara full HD-filmning enligt SD Association. Tar vi Canons systemkameror som exempel så har de en filstorlek på 330 MB/min i de flesta modeller vid HD och full-HD-filmning. Det är 5,5 MB/s. God marginal upp till 20 MB/s.

Kollar vi på SD-standarden krävs 6 MB/s för att få klass 6. För att få klass 10 krävs 10 MB/s. Ändå har Sandisk valt att skriva klass 6 på 20 MB/s-kortet och klass 10 på 30 MB/s. Det verkar som de behöver ett sätt att motivera det dyrare kortet.

En snabb koll ger i handen att Lexar, Transcend och Panasonic anger klass 6 för sina 20 MB/s-kort.

Säljaren på Rajala sa mycket riktigt att det långsammare kortet dög för filmning. Att det snabbare kortet krävs för en systemkamera är däremot en sanning med kraftig modifikation.

För att minnekortet ska vara en flaskhals krävs en snabb kamera med hög upplösning samt att man fotograferar långa serier med råformat. Den mest krävande kameran är Canon Eos 1D Mark IV som tar 10 bilder per sekund med 16 megapixel i 14 bitar. Internminnet rymmer 28 bilder á 19,4 MB med högsta hastighet innan det tar stopp. Skillnaden mellan minneskorten är hur snabbt internminnet kan tömmas till minneskortet så att man kan fortsätta fotografera.

Det är alltså under rätt extrema förhållanden som skillnadena mellan dagens minneskort märks. Detta är ett bekymmer för tillverkarna av minneskort. Vad gör man när alla uppfattar alla kort som likvärdiga?
Idag klarar sig nästan alla stillbildsfotografer med de kort som redan finns. Däremot kan de ju blir billigare. Det är främst professionella videofotografer som lagrar okomprimerad videodata som frågar efter stora och snabba kort.

Jag återkommer när jag testat korten ordentligt.

Postat 2011-02-17 20:12 | Läst 20383 ggr. | Permalink | Kommentarer (55) | Kommentera

Föregående 1 2 3

Bloggar

Redaktör'n

Foto är min drog – i helgen blev jag hög

Försökte fotobutiken blåsa mig?

froderberg

Skriver om

Innehållskategorier

Arkiv

Bloggar

Redaktör'n

Foto är min drog – i helgen blev jag hög

Försökte fotobutiken blåsa mig?

froderberg

Skriver om

Innehållskategorier

Arkiv

Kategorier