Gatufoto i Gävle - går det?
Måste man åka till en storstad för att ta bra gatubilder? Jag menar att det går fint att få bra gatubilder på mindre orter också. Eftersom jag själv bor i Stockholm och plåtar mest här kan det tyckas lätt för mig att haspla ur mig ett sådant påstående.
Inte för att bevisa att jag har rätt, utan att för att ta rada på vad som skiljer mellan att ta gatubilder i en större respektive mindre stad så har jag börjat fotografera lite i Gävle. Hittills har jag bara fotat en helg och så har jag en bonusbild från i somras, men det är i alla fall en början på ett litet projekt.
Vissa saker är uppenbart enklare i en stor stad. Det är enklare att hitta udda personer och man kan ibland vara lite mer anonym som fotograf. Men min erfarenhet från när jag åkt till metropoler som Paris och New York är att det blir många tråkiga bilder på människor som går rakt fram istället för bra bilder som visar intressanta händelser. I Stockholm har jag lärt mig att undvika Drottninggatan och söka mig till de mindre gatorna där det händer mer och där det inte är folk i vägen.
De här bilderna tog jag i Gävle helgen efter valborg:
En som tagit många bra gatubilder i en svensk småstad är Joakim K E Johansson. Kolla in hans bilder från Karlskrona.
Även den svenska fotohistorien bjuder också på flera exempel på att man kan få bra bilder på mindre order. Jag tänker närmast på Curt Larssons böcker om Hallstavik. Andra exempel är Ralph Nykvists bok ”I Sverige” och givetvis mästaren Lars Tunbjörk med böckerna ”Landet utom sig” och ”I love Borås” (två böcker från samma projekt).
Stockholm e så stort, så det blir som tjugo småstäder på rad fulla med mängder av olika människor!
Så utmaningen, och det svåra, ligger nog i att fota i en mindre stad.
/B
Egentligen vill jag inte ställa mindre städer mot större, utan snarare att jag behöver ha med mig småstadstänket till de större städerna för att hitta intressanta situationer.
Visst har storleken på orten viss betydelse, i varje fall om det är den egna bostadsorten. Gävle är fortfarande ganska stort, Finspång där jag bor har ca 20 000 inv, och Korsheden där jag också är mycket, kanske 150. I den senare vet alla vem jag är, alltså kan jag inte fota någon okänd, i Finspång känner jag fortfarande bra många efter att ha bott där i typ 50 år. I varje fall blir det annorlunda/ Björn T
Jag tror att man får passa på när det händer något på mindre orter. Så vet jag att Lars Tunbjörk till viss del jobbade och i mina bilder ovan är det 1 maj-tåg och löpartävling som bjuder på några extra situationer.
Heja Gävle.
Det händer något överallt. Det är bara att ha gluggarna öppna som du har.
Hade du haft samma färg på sladden och kopplet hade jag lagt av.
Hälsa grabben i Dalby
Bob och Ninni
Tror det kan vara både svårare och samtidigt lättare att plåta i en småstad. Att "gatufota" i en småstad blir nog på ett annat sätt. Jag skulle tro att det närmar sig dokumentär fotografi. Särskilt om människorna har vant sig med att någon person de känner ständigt bär på en kamera och ständigt avbildar vardagen, små, större händelser, vardagliga ting.
Har själv haft tanken.Tänk om jag hade dokumenterat Aspudden där jag växte upp på femtiotalen och framåt. Aspudden var då som en liten småstad där vi rörde oss, och sällan utanför.Händelserna där hade räckt långt i bild, och säkert blivit mer personliga och mer berättande, och definitivt på ett annat sätt än ögonblicksbilder inne i Stan.
/ Bengt
Mina erfarenheter av detta med att gatufota i en mindre stad kontra i en större stad är främst två saker. Dels måste du ha större tålamod i en mindre stad eftersom det helt enkelt händer mindre, finns färre karaktärer, och så vidare. Och dels är det svårare att komma riktigt nära vilket ofta betyder att avstånden är större.
För övrigt är gatufoto i en storstad som att skjuta gäddor i en hink, men det vet du ju redan ;-)