Utställning på jobbet

Om att bilder är bäst på papper

Ett av mina nöjen som konsult hos olika företag har varit att fixa en liten utställning med mina bilder som jag byter ut då och då. Det här har jag hållit på med några år nu. På det senaste uppdraget har jag haft förmånen att ha gott om tomma väggar som riktigt skriker efter något att se på. Just nu sitter jag på ett större kontor med många arbetskamrater i samma rum. I rummet har jag haft fem bilder upphängda som jag byter varje månad och nu är det dags igen. Jag brukar visa svartvita bilder varannan månad och färg de andra. Både november och december blev färgmånader så nu är det dags för svartvitt.

De nya bilderna är kopierade i mörkrummet och monterade i passepartouter som passar i ramarna jag har på jobbet. Det första jag gör i morgon bitti är att byta bilder i ramarna och ta hem de gamla när dagen är slut.

Dessutom har jag ett tiotal porträtt hängande i korridoren utanför rummet. Många passerar där dagligen och ganska många stannar för att titta lite. En del som inte ens i normala fall har vägarna förbi kommer upp och tittar då och då. Det är kul och jag har haft flera intresseranta samtal om fotografi . Nu hoppas jag få tillåtelse att fotografera kollegorna mitt i sin verksamhet. Det är porträtt av människor i sin vanliga miljö jag är mest intresserad av. Det råder dock fotoförbud på arbetsplatsen och tidigare försök med min närmaste chef har inte resulterat i något. Före jul nappade dock hans chef på idén och hoppet tändes. Vi får väl se. Arbetsplatsen är inte känd för sina snabba beslut. Men det är ju i alla fall inte förbjudet att visa bilder. Porträtten i korridoren har också skapat ett porträttjobb för en anställds familj som jag genomförde i december i hemmet. Mycket trevligt och har renderat i ny vänskap.

Jag anser förstås att bilder på papper är det bästa sättet att uppleva bilder på. Man behöver ta sig tid att läsa en bild, titta efter detaljer, ställa sig frågor och spekulera. Sätta ord på sina känslor inför bilden. Bilder på en bildskärm är alldeles för lätta att klicka bort för att titta på nästa och nästa.

Mellanformataren

PS
Du kanske har någon vägg på ditt jobb som du kan pryda med dina bilder. Det kan räcka med att det finns plats för en. Bara det kan förhöja trevnaden.

ARTIPELAG

Flera överraskningar på samma dag

Det senaste tillskottet av konstmuséer i Stockholmsområdet upptäckte vi idag. ARTIPELAG på Hålludden utanför Gustavsberg. Eftersom det var fotoförbud i salarna blir det inga bilder inifrån utan "bara" en del från den fantastiskt fina miljön utanför. 

Artipelag har skapats och grundats av Björn och Lillemor Jakobson. 

Överraskning nummer ett var att här blandades "vanlig" konst med fotografi av sådana kändisar som Kertesz och af Peterséns m fl. Även Trädfotografen hittade en likasinnad i en samling trädfotografier av Wilhelm von Gegerfelt (1844-1920) från 1890-talet. Synd att han är död. Jag hade gärna språkat lite med honom.

Överraskning nummer två var den intressanta utställningen av Candida Höfners fotografier. Här finns en del bekanta interiörer att beskåda. Höfner visar bredd i sin fotografi och här fanns bilder för alla smaker. Från stora färgprintar till diskreta mindre svartvita bilder. Personligen tilltalade mig de svartvita bilderna mest.

Mina flickor på rampen/trappan upp till taket.

Överraskning nummer tre var den goda maten på Baggens restaurang som vi intog på andra våningen.

Överraskning nummer fyra var den fina spångade leden ner från muséet i härlig natur. Ypperligt handikappanpassat och lättgått.

Det går att åka båt hitut också. Jag tror man åker från Nybrokajen mot Gustavsberg. Ett av stoppen är på Hålludden. Det finns ingen ursäkt för cityfolket utan bil att stanna hemma, alltså.

Överraskning nummer fem inträffade precis vid slutet av spången. Vi mötte självaste grundaren Björn Jakobson med en rullstol i högsta hugg. Han frågade mig hur mycket jag vägde och efter det beskedet enrollerade han mig som försöksperson. Han ville testa hur det går att skjuta en rullstol framför sig i den brantaste delen av spången. Både nerför och uppför. Nerför var ju ingen konst och uppför var jobbigt. Väl tillbaka stötte vi på en dam i permobil. Björn enrollerade henne genast som försöksperson nummer två och kallade också tillbaka mig. Han ville ha en bild på kvinnan där hon åker på spången och jag hade ju den stora digitalkameran i handen. Jag tog den förstås och bjöd honom på rättigheten att använda den på hemsidan.

Mellanformataren

PS
Jag tog slut på rullen i min Leica M3 också. Men de bilderna dyker väl upp senare. Kanske. 

Min farfar var spion

En familjeanekdot

Det har sina poänger att vara uppvuxen i en fotograferande familj. Farfar fotograferade redan från unga år  och på 30-talet skaffade han en Balda Rollbox.

Det faktiska exemplaret. Kameran fungerar fortfarande.

När denna händelse utspelades bodde familjen i Bohus. En söndag 1944 tänkte de fara ut till Hönö för att bada. Farfar inhandlade en rulle film till kameran under veckan innan och laddade den. Farmor fixade matsäck med surrogatkaffe kokat på rostad havre, saft och tillräckligt med bullar. De åkte tåg från Bohus till Göteborg. Där gick de till Lilla Bommen där fiskebåten låg som skulle ta dem till Hönö.

Efter lång väntan brakade dieselmotorerna igång och spottade ut svarta rökringar ur skortstenen. Resan tog en bra stund och under tiden undersökte de fyra sönerna båten från för till akter till farmors oförställda förfäran. Väl framme gick de av båten och farfar hade, förstås, kameran i handen redo för att ta bilder. Där mötte en polis upp tillsammans med en soldat som var fullt stridsutrustad och hade patronbälten hängande över magen. Polismannen gjorde honnör och bad farfar följa med in i vaktkuren. Min pappa följde med. Polismannen berättade för honom att det var fotoförbud på ön så han ville ta hand om kameran tills de skulle åka hem. Farfars namn och adress antecknades och han fick finna sig i att få kameran beslagtagen.

Sedan blev det bad i havet och dagen gick fort till ända. På tillbakavägen gick farfar för att hämta kameran. Då sa polismannen att de av säkerhetsskäl hade tagit hand om filmen. Farfar blev förstås sur på att bli av med filmen men han fick i alla fall tillbaka kameran.

Efter en tid fick han en kallelse till tinget i Göteborg där han skulle stå till svars för trotsande av fotoförbud, trots att han inte tagit en enda bild. Han blev dömd till 150 kr i böter vilket var ganska mycket pengar för en byggnadssnickare 1944.

Farfar vid sitt skrivbord 1970

Foto: Sonen Leiler Norén med Rolleicord IV

Mellanformataren

PS
Det finns förstås inga bilder från händelsen. Men det är en trevlig anekdot.

PPS
En annan anekdot i familjen är farfars tideräkning. Han hade varit i Säffle och varit hos en frisör där och klippt sig. Likaväl som Jesu födelse är en utgångspunkt i världshistorien blev farfars besök hos frisören i Säffle år 0 i familjens tideräkning som allt relaterades till. "Det var året efter Gösta var till Säffle och klippte sig" och liknande tidsbestämningar höll reda på händelser i Slottsbron med omnejd.