Pro Memoria
Den digitala döden
Om en digitalkameras dödliga sjukdom
Min första digitalkamera var en Canon Powershot A80. Jag fick den på min 50-årsdag 2004. Den fick en trög start med mig men så småningom började jag använda den flitigt. 4 Mpix är väl inte så mycket att skryta med idag men det blev bra bilder från den och visst kunde jag skriva ut A4-bilder utan några konstiga överraskningar.
Här är den. Kameran hängde med överallt på alla resor inom och utom landet och dokumenterade vårt liv. Min fru tyckte det var onödigt att ta med den till Kanada 2007 eftersom hon skulle köpa en systemkamera där. Jag trotsade henne. De enda bilder som är värda att se från den resan är de jag tog med denna kamera.
Så här brukade bilderna bli
Studenten i Åmål
Södra Kattholmen i Tösse skärgård
Danska västkusten
Kanada 2007
Även om jag inte hade en aning om att jag ställt om kameran till svartvitt så fortsatte den att leverera.
Kanada 2007
Men nu är glansperioden över. Displayen visar inget njutbart men jag tänkte att jag inte behöver displayen. Jag kör som jag kör med film och tittar på bilderna när jag framkallat dem. Men det var inte displayen det var fel på. Det sitter nog djupare. Liknar kanske en digital cancer.
Nåja. Allt är fåfänglighet. Särskilt i den elektroniska världen. Jag gläder mig åt de gamla mekaniska som faktiskt fungerar efter 50-60-70 år.
En tanke slår mig. Kanske är det anledningen till att kameratillverkarna så frenetiskt tar fram nya modell stup i månaden. Helt enkelt för att vi aldrig ska upptäcka hur kort livslängd de faktiskt har. De lockar ju oss att byta till en ny modell oftare än vi behöver.
Eders Hängivne
PS
Ska också kolla en annan liten digitalkamera jag har och som jag inte använt på länge. Jag hoppas den digitala döden inte har nått den.
Gengasmacken i Tösse
Om återanvändning av en gammal bensinmack
Krigets dagar är sedan länge förbi men någon kanske anar en otäck framtid? En gammal bensinmack stängde för många år sedan i Tösse. Macken bytte också ägare. Ägaren fick ett ultimatum beträffande sanering mm. Jag tror t o m att rivning ingick. Det hotades med vite, sånt som myndigheter använder som vapen för att få sin vilja fram. Jag har inte följt ärendet men kan konstatera att macken står kvar och används för framställning av björkved i säck för alla som gillar en brasa i öppna spisen under mysiga, mörka vinterkvällar. Om kriget kommer igen och bensinransonering återuppstår kommer den att göra sig goda inkomster på vedförsäljning till bilars gengasaggregat. Jag har förstås inget men tyckte det var lite kul att använda bilen som motiv vid "gengasmacken" i Tösse. Nu blir det lite bilder på det förutseende företaget.
Ingen idé att stjäla veden. Larmat.
Sedelautomat har de också. Direkt intill bränsleförrådet.
Arla har en reserverad parkering för mjölkbilen. Jag förstår inte vitsen. Tydligen förstår inte Arla heller. Den verkar oanvänd.
Ur funktion
Timmerslipen
Banan in till vedfabriken.
Och ut genom porten kommer den färdiga veden med kvalitetsmärkning.
Men det är lögn att svalka strupen efter lastningen.
Men medhavd matsäck är tillåtet att förtära.
En mack som har det nödvändigaste.
Eders hängivne
PS
Macken ligger ca 10 km söder om Åmål på höger sida om du kommer norrifrån. Det finns gott om plats att parkera bilen.
Årets profilbild
Fem år av profilbilder
Ja, alltså, i min månatliga serie med en profilbild från varje år av mitt liv. Den här bilden är från i år och fr o m nu måste jag fixa nya profilbilder varje månad. Det blir en utmaning åt mig själv att fixa det. Och det kanske inte blir så likt mig alla gånger =)
Historien om denna månads profilbild är att vi, som alla mina läsare vet, åkte till Montreal i maj. Jag lyckades komma med på några bilder och bilden den här månaden är tagen av min fru.
Mitt i Montreal ligger berget (och parken) Mont Royale och det är där som månadens profilbild blev tagen. Egentligen är dottern med i originalbilden men eftersom hon inte är medlem på Fotosidan får hon inte vara med på bild. Nu blir det lite bilder från Mont Royale som jag tror inte visats tidigare i denna blogg.
Utsikten
En yngre man med en Canon på magen erbjöd sig att ta ett kort på oss. Han hittade knappen på min Nikon.
Inte mitt vanliga motiv. Jag tror frun tog bilden.
Vi var ofta oense om vartåt vi skulle gå. Min fru är en värdelös kartläsare, dottern något bättre. Jag har oftast rätt. Men jag önskar ofta att jag kunde slappna av från kartläsandet och lita på någon annan. Speciellt när jag kör bil...
Glassförsäljningen gick dåligt denna dag.
På vägen ner stötte vi på ett hus mitt i skogen. Det kändes tryggt. Vi gick förstås vilse men ner kommer man ju alltid och staden Montreal omsluter ju berget. You can't miss it, liksom!
Profilbilden då
2013
Eders Hängivne
Betraktelser från Montreal -12
Om en tur till Quebec
Vi hade egentligen planerat att åka på måndagen men väderutsikterna för Quebec var minst sagt blöta och frusna så vi åkte tisdag i stället som utlovade sol och värme i två dagar. Vi åkte dit med Orleans Expressen (buss) som tog drygt tre timmar på sig för resan. Så småningom checkade vi in på vårt hotell Capitole och gav oss genast ut i Gamla stan. Jag måste utfärda en varning. Efter tre sovringar blev det ändå drygt 40 bilder kvar. Jag orkar inte ta bort fler. Samtliga är obearbetade så när som på den skärpning som görs vid export från Lightroom. Här kommer bilderna...
Dag 1
Hästen heter Bill och kusken Carl. Dottern bjöd oss på en drosktur.
Vi blev naturligtvis omkörda. Det här var en brandbil som nog övningskörde på de smala gatorna i Gamla stan.
Typisk arkitektur.
Utsiktspunkten Frontnac på Quebecklippans krön. Här hade man en fin utsikt över St Lawrencefloden.
och lägre delar av staden.
Bakom utsikten tornar den gamla bebyggelsen upp sig.
Även en del tillfällig arkitektur.
Han spelade ABBA:s "Fernando" på sin harpa. En annorlunda upplevelse.
På väg ner till de lägre delarna av staden
En mysig gata nedanför Quebecklippan.
Andra spelemän. Det verkade som om de hade en viss tid på sig, sedan gick de vidare till ett annat ställe. Vi mötte ofta såna vi sett tidigare på nya platser.
På flera ställen mötte vi människor utklädda till gammaldags Quebecare.
Kabinbana tillbaka till Frontnac (utsikten)
Det fanns förstås en fotoaffär. Huruvida de verkligen sålde film kontrollerade jag inte.
Place Royale. Ett riktigt gammaldags torg.
Det finns flera stora väggmålningar som är riktigt populära att fotograferas mot.
En given turistfälla.
Även jag försökte mig på att lura betraktaren.
Smalare än Mårten Trotzig vill jag hävda.
De har lämnat kanonerna kvar för att vi ska förstå att det här är ett fort mer än en stad. Dessa var de små kanonerna. Lite större längre bort.
Här tog vi en paus på hotellet för att senare ge oss ut i kvällen för att skåda kvällslivet.
Kameror är ett flitigt attribut i modeaffärernas skyltfönster. Här är det en Brownie.
Det är väldans backigt i Quebec.
Tänk inte ens tanken. Endast för katter.
De där taken ser mycket raffigare ut på kvällen än på dagen.
Pampigt värre här och där.
Frontnac i kvällsljus (utsikten)
Ni kanske anar att det gröna ljuset är konstgjort.
Härifrån hem till hotellet och en lång natts sömn
Dag 2
Däruppe bakom de översta fönstren ska vi senare äta middag. Restaurangen roterar ett varv på en timme och tjugo minuter. Utsikten är vidunderlig.
Jag kan förstås inte motstå ett ensamt träd. Fast här var det kanske en grupp.
Vi letade oss runt citadellet (som var dagens första mål). Här går vi på citadellets utsida på guvernörens Promenade.
Utsikten är inte dålig här heller. Här ligger Kustbevakningen. Det stora vita i aktern är helikopterhangar. Det har jag lärt mig på jobbet.
Så småningom kommer man fram till Frontnac igen och då går vi ner till den mysiga gatan igen.
Henne såg vi väl inte igår?
Kaninerna är en symbol för restaurangen/cafét med samma namn. Är du i Quebec någon gång så gå dit. Förstklassig uteservering.
Trötta i benen tog vi kabinbanan upp den här gången.
Typisk arkitektur. Nu är vi utanför Gamla stan.
En gammal kyrka som byggs om till bostäder.
Så småningom letade vi fram till tornet med den roterande restaurangen. Rejält hungriga.
Citadellet för våra fötter. Om du förstorar bilden så ser du antagligen en massa svarta prickar. Kanoner. Vi gick aldrig in i citadellet tidigare på dagen, bara runt. Nästa gång. Där i fjärran ses den sista kröken av floden innan Atlanten. Tror jag.
Den där mäktiga kyrkan blev så liten där uppifrån.
Vårt hotell är det där svarta smala bandet mellan två större hus. Det högra, rundade, är en teater. Längst till höger syns muren runt gamla stan. Vi bodde alltså strax utanför. Här tar vi igen oss lite innan vi tar oss till bussen för färden hem.
Medan vi väntade fick vi se ett gäng unga pojkar som tränade skateboardtricks.
Nu har du nått slutet. Vägen hem är inget att skriva om. Den kanadensiska landsbygden är en grön öken, vägarna spikraka. Det hände ingenting på tre timmar.
Mellanformataren
PS
Är Quebec värt besväret? Jag hoppas bilderna ger dig svaret. Annars kan jag bara säga: Åk dit om du får tillfälle!
Temporär arkitektur
Om en byggnadsställning
Under vintern har det pågått renoveringsarbeten på en större fastighet på Grimstagatan i Vällingby. Jag åker förbi varje dag på väg till jobbet och har ofta tänkt att det där ser så fotografiskt intressant ut att jag borde ta bilder på härligheten. Jag har för övrigt fotat en del byggnadsställningar genom åren eller andra temporära byggnader så jag funderar på att göra en fotobok med dessa bilder. Men jag ska nog samla några fler först.
Den här killen skulle ut och åka på sin trike med ett gäng kompisar idag. Han lär få en fin tur.
Mellanformataren