I skolan en lördag

En berättelse om tomhet

Mellanformataren

PS
Alla bilder tagna med en japansk mellanformatare från slutet av 50-talet. Utställningen är med nödvändighet vertikal då bloggformatet inte medger en horisontell presentation.

Min kamerakrönika - del 12 retrofnatt

Retroperioden inleds

Tradera och ebay är skyldiga till min fullständigt urflippade kameraorgie som startar senhösten 2008. Det började med att jag köpte en likadan kamera som jag började med 1964. Och det har inte gått över än. För att inte den här krönikan ska bli onödigt lång ska jag begränsa mig till de av alla mina retrokameror som är i flitigt bruk och alltid har film i huset. De som är riktigt roliga att använda, med andra ord. De som jag mer sporadiskt kör en rulle i lämnar jag från denna krönika eftersom avsikten var att beskriva mina brukskameror i något så när kronologisk ordning.

Zenza Bronica S2A

Nå, jag börjar väl med det allra första stora förvärvet. Zenza Bronica S2A. En japansk Hasselbladskopia från 1973. Denna införskaffades från ebay i England i januari 2009 och har endast feet-skala på objektivet. En fantastisk SLR-maskin på två kilo polerat aluminium, mässing och glas. Jag brukar använda ett enbent stativ till den här och därmed kan jag låta seismologerna följa mina vandringar på seismograferna. Är de riktigt vakna kan de tala om vilken slutartid jag använt och var jag befinner mig. Den här kameran är ännu brutalare än Praktican. Jag är mest förvånad över att bilderna blir skarpa ty kamerans konvulsioner är omfattande när spegeln och ridån går.

Zenza Bronica S2A med extra magasin för 6x4,5. Det vanliga magasinet kan ta både 120 och 220-film och ger formatet 6x6.

Dags för lite bilder då. Vad får man ut av en sån här apparat?

Första bilden med kameran tog jag på föräldrahemmet. Det är sålt och ser inte likadant ut idag. Med bilden minns man hur det såg ut. Detta var f ö den första rullen någonsin jag framkallade själv. Det har blivit åtskilliga fler sedan dess.

Olle Janson m fl på Ellens academy, Hornsgatan 32. Våren 2009.

Trädslott. Drottningholm.

Sånga skola. Utflykt på Färingsö.

Koppartälten på Haga.

 Favoritkyrkan igen. Munsö.

Helgumannen, Fårö

Hoburgsgubben. Gotland 2009

Svart eka vid Svartsjö slott. 2010

Nationaldagsfirande på Bergianska 2010. 6x6-dagen, alltså.

Samma tid, samma plats

Dött träd i Drottningholmsparken vårvintern 2011

Grindstugan. Drottningholm

Palatset på Drottningholm.

Mellanformataren 

Fotoarkeologi

Om betydelsen av att fotografera födelsedagstårtor

Mer än en gång har jag haft hjälp av den fåniga traditionen att fotografera när födelsedagsbarnet blåser ut ljusen och också dokumenterat hur den såg ut innan ljusen släcktes. Datering av gamla bilder är ett detektivarbete värre än att lösa Agatha Christies gåtor eller Tvillingdeckarnas. Och födelsedagstårtor är en bra hjälp. Det finns andra hjälpmedel också. Större världshändelser brukar ha den effekten att folk kommer ihåg exakt vad de gjorde. Det kan placera en hel film på rätt årtal. Det är värre för de slöa fotografer som har två eller flera jular på samma film. I vårt fall var det nästan tvärsom. Vi fotograferade så mycket och hade film i flera kameror än nödvändigt så vi hade ofta samma jul på flera filmer. Det gör inte saken lättare kan jag intyga. Framför allt är det omöjligt att urskilja vilken kamera som tog en specifik film. Ack ja. Men det spelar väl ingen roll. Det är ju bilden som är det väsentliga, eller? Och att dateringen blir rätt för historiens skull. Dagens digitalfotografer går miste om nöjet att leka fotoarkeolog. Det är synd om dem!

       
Den sista är bedräglig. Ljusen räckte inte till. Jag fyllde 40+. I Ludvika.

       Tydlig datering.

Fyller man många år är det fara värt att det blir mer stearin än grädde! Då får man vara lite kreativ med tårtan. Karamellfärg och grädde är utmärkta skrivdon. Och dessutom ätliga!

 En pensionärs födelsedagstårta men utan text.

 Jag har hållit på några månader nu med att skanna alla färgnegativ min fru och jag har producerat genom åren. Drygt femtusen är det men det är bit kvar till mål. Jag har märkt flera intressanta saker på vägen. Man glömmer. Och en bild får en att komma ihåg. Mer än man trodde var möjligt. Det finns en otroligt fint fungerande organisk dator innanför skallbenet som inte behöver batterier för att komma ihåg. Den ser bättre bilder än jag någonsin kan fånga med min kamera. Men en kameras bild kanske behövs för att plocka fram filmen och titta på den igen. Jag antar att skallbenets insida är minnets filmduk. (Jag var en medelmåtta i biologi, ska jag klädsamt erkänna.)

En födelsedagstårta hjälpte mig att datera detta inköp.

Andra timestamps

T-shirtar med årstryck är bra. Här Gotland -93

Världshändelser: Vi gick på HMS Victory, lord Nelson berömda skepp på semestern 1994. På quarter deck fanns en liten plakett på en upphöjd träbit som markerade platsen där Nelson föll. Den snubblade jag på men jag föll inte =). Gissa om jag glömmer Lord Nelson eller året då jag snubblade.

Resor: En del resor minns man mer än andra. Naxos var en sån. Frun fyllde 40 också och då blir träffsäkerheten ännu bättre.

Urusla timestamps

Inte ett årtal så långt ögat kan se. Såna här bilder har vi varje år medan barnen gick i skolan. Lärarna borde veta bättre! De hade varit en utmärkt tidsbestämmare.

PS
Nordiska muséets Fotosekretariat har en liten guide om hur man hanterar och bevarar gamla foton. Tryck på Farfars Album.

Jag har just köpt Stora boken om Familjebilder. "En vacker och rikt illustrerad bok om svensk fotohistoria och samtidigt en handbok i identifiering av äldre fotografi."

Studentrevolt

Det är väl lite tidigt på året för att prata om Studenten men den inträffade ju förr om åren också. 1973 tog jag själv Studenten på Karlbergsskolan i Åmål. Det är egentligen lite konstigt det där för en tekniker. På den tiden var den tekniska linjen på fyra år men vi tog studenten efter tre tillsammans med alla andra fast vi inte var ”färdigbakade”. De flesta teknister från Åmål och Säffle gjorde det sista året i Karlstad men en Säfflekille och jag gjorde det i Jönköping. Vi gick den trätekniska varianten av maskinteknisk linje där, det enda stället i Sverige den fanns på. Varför jag valde den kommer jag inte ihåg. Kanske för att jag gillar att göra sånt som inte alla andra gör =)

Att ta studenten i början på 70-talet var ingen lätt historia. Och då tänker jag inte på examensskrivningar och förhör. Bara ett par år tidigare skulle studenten avskaffas. Detta ledde till näranog upplopp och massiva protester i Åmål. Studenterna segrade så småningom och den avskydde rektor Moberg tillät det sedvanliga utsläppet men det var gruff ett par år till men lade sig till min examen. Sedan har det pågått i alla år utan uppehåll. Utsläppet, inte gruffet =) Traditionen segrade och förnyarna fick vika sig.

April månads profilbild blir alltså från examensdagen 1973.



En stund efter utsläppet. Canon Dial 35. Foto: Mamma Carin.



Farmor (skitluktens fiende och paprikaodlare) och jag. Farfar hade gått bort året innan. Canon Dial 35. Foto: Mamma Carin.



Gratulationskram av Eva. Hon skulle senare bli min första fru och mamma till mina barn. Notera killen i randig tröja. Det är pappa Leiler med sin Praktica IV.
Foto: Sannolikt Evas bror Olle.


SMU gratulerade med att köra runt sina medlemmar på ett lastbilsflak på stan. Här landar jag hemma. Canon Dial 35. Foto: Mamma Carin


Den fotografiska leken fortsätter nästa månad.

Olycksår

1965 är mitt första olycksår. Jag hoppade över en bänk i sjukhusparken, fastnade med foten och föll pladask på andra sidan med vänsterarmen under mig. När jag klev upp såg vänster underarm ut som ett bakvänt Z. Båda benpiporna av på två ställen. Jag förundras än idag hur jag jag hade sinnesnärvaro att slå till armen så den blev rakare och sedan gå direkt till sjukstugan tvärs över gatan. Det var ju helt rätt ställe att göra sig illa på , nära sjukstugan. Jag blev inlotsad i ett röntgenrum och där började det göra ordentligt ont när kroppen började fatta galoppen efter chocken. För en elvaårig grabb med mycket spring i bena är varje minut som en timma. Nå, allt gick bra. Jag blev till sist röntgad och fick armen i gips och blev på köpet den intressantaste personen i klassen. Tänk vad man måste gå igenom för att bli populär! Lite senare rullade jag nerför en trappa i skolan och knäckte både gips och arm en gång till så allt fick göras om en vända till. Än idag syns det att vänsterarmen är lite krokigare än den högra men annars är det bara ett av alla minnen från barndomen. Och sedan dess är talet 11 mitt privata olyckstal =)