Ny pool - Retrokamera

Bungyjump utan rep

Det här skulle kunna vara ytterligare ett Då och Nu-inlägg men eftersom jag inte har några bilder från Då utan endast minnen omvandlade till text får det bli ett ovanligt inlägg. Nu-bilden får du här direkt. Som både författare och fotograf har jag förtroende för läsarens/betraktarens egen föreställningsförmåga så för att ge din fantasi de rätta förutsättningarna kommer nu en bild som beskriver miljön i vilket det här dramat utspelar sig.

Marinan alldeles till höger utanför bild. Den stora planen rakt fram är skådeplatsen.

Åmåls hamnkontor låg här mellan marinan och restaurang Hamncompagniet och blev senare Vänerns Seglationstsyrelses kontor. Min morfar jobbade f ö  och bl a som hamnfogde i Åmåls hamn. Fast han hade kontoret hemma. Över skrivbordet hängde en tavla med en fullriggare med alla segel satta på havets bölja. Den tavlan hänger nu i mitt arbetsrum. Hans kontorsstol står också på mitt kontor. Med kameraväskan tryggt redo ovanpå.  Men nu tappade jag tråden.

Föreställ dig nu att det ligger en enorm sandhög där till vänster om marinan. Så enorm att lastbilar backade upp på den för att tömma mer sand till högen. Uppfarten blev naturligtvis mycket packad och sanden var hård ända upp till branten på andra sidan där frontlastare slukade skopvis med sand för diverse bruk. De lämnade efter sig en brant slänt som var oemoståndlig för alla grabbar i grannskapet. Vi hoppade utför branten för att få våra adrenalinkickar som dagens bungyjumpare gör. Men utan rep. Vi hade en inbyggd fjädring som raskt tog oss uppför sandhögen igen för nästa hopp. Om vi hoppade för långt bet vi oss i tungan. Det gjorde ont men stoppade oss inte.

En gång skulle jag och ett par klasskompisar, Bobo och Gunnar ”Snoken”, skrämma min lillebror d.ä., Michael. Planen gick ut på att jag skulle gömma mig bakom sandhögen  och Bobo och Gunnar skulle springa och berätta för Michael att jag hade hoppat i sandhögen och blivit begravd under sanden. Michael var redan då en förståndig grabb, det har suttit i ända tills nu och jag oroar mig för att han aldrig ska tappa förståndet nån enda gång, så han gick direkt till mamma och berättade om händelsen. Då blev det fart på mor och jag såg redan på håll att det var fara å färde. Ett åskmoln färdades över mammas huvud i samma hastighet som hon. Det var ingen nåd att få, bara att lomma hem med en ilsken mor vid sin sida medan mina klasskamrater flinande lommade åt sitt håll. Fast lite skärrade var de också.

Klassens pojkar på skolresa 1964. Bobo och Gunnar längs ner till höger.

När marinan byggdes flyttade kommunen sandhögen till sitt förråd i utkanten av stan. Dessutom bakom stängsel och grindar. Slut på det roliga. Det är synd om dagens barn som aldrig får göra något farligt på egen hand.

Negativ 18x24 cm

Den storleken ska man ha om man ska ta kort med den här kameran. Jag har försökt luska ut vem som har tillverkat skönheten men har gått bet. Först trodde jag att det var Goerz för så står det på optiken. Det är inte så konstigt egentligen. Optik var just vad Goerz tillverkade innan de också började tillverka kameror. Nu lutar jag åt att det endast är optiken som är Goerz och att kameran har tillverkats av någon ännu okänd fabrikör långt innan Goerz ens tänkte på att bygga kameror.

En riktig skönhet

Mattskiva som är ordentligt stor

Ridåslutaren sitter framför objektivet. Och den fungerade!

Tidsinställningen var lite trickig. Sköts från andra sidan. 1/15 till 1/90s

Goerz optik från Berlin. Doppel anastigmat. Bländare 7,7 och 240 mm brännvidd.

Bländarinställning eller grovinställning av avståndet. Notera urfräsningen och skåran. Skalan därunder.

Skärpeinställning som kan låsas med en kontramutter på andra sidan.

Kameran är i  min pappas ägo. Han fick den av sin arbetsgivare (SJ) när de röjde sina vindar inför förvandlingen till EuroMaint.

Det går fortfarande att få tag på bladfilm till kameran. För 800 pix får man 20 blad i Amerika så det blir dyra kort. Eftersom den fungerar kanske frestelsen blir för stor en dag =)

Avdelningen Udda kameror

I mitt sökande efter roliga kameror stötte jag på en extra intressant kamera på ebay i England. En Corfield Periflex-1. Av den information jag fått fram verkar det som om denna kamera kommit fram ur ett behov av att kunna erbjuda ersättare för Leica i en tid (efter kriget) då import från Tyskland var belagd med hårda restriktioner och dyra tullar. Det är en 35mm SLR-kamera med två sökare. Den ena är en vanlig sökare men den andra, spegelsökaren, är ett omvänt periskop som man trycker ner i strålgången för skärpeinställning och skärpedjupskontroll. Kameran har Leicas gängfattning och några Leicaobjektiv kan användas. Här lite bilder på engelsk ingenjörskonst av det kamerala slaget.

 "Periskopet" med knappen för nedfällning.

Objektivet borttaget och spegeln nertryckt.

Kameran hade inget tandhjul så frammatning av film var nog inte det lättaste.

Då och nu 2

Den här gången tänkte jag uppehålla mig kring mitt eget hus där jag bodde mina barndomsår. Hur såg det ut då och vad ser det ut som nu. Först ett litet persongalleri ur mitt minne.

Hyresvärden hette Gustav Andersson, hans fru Eva och deras dotter Gunhild. De bodde på andra våningen. Här en bild på dom.

Yngve bodde också på andra våningen Han var kusin med Gunhild. Han jobbade på Vägverket som väginsspektör och parkerade alltid sin bil under den stora lönnen som tillsammans med uthuset bildade infart till tomten. Han hade en pepitarutig hjälm och läderhandskar i bilen som vi imponerat tittade på ibland. Jag har inget foto eller ens ett minne av hur han såg ut.

I grannlägenheten på första våningen bodde Elsa och Rolf med barnen Rigmor och Jörgen. Vad Rolf jobbade med på den tiden minns jag inte men nu driver hela familjen utom Rigmor OK/Q8-macken ute på Karlstadvägen. Det var de som skaffade TV före oss så det blev en del pyjamaslopp mellan lägenheterna innan vi skaffade en egen TV. Ty det fanns barnprogram även på den tiden. Men inte TV hos alla och det var ju gemenskapsfrämjande.

I det yttre hörnet av huset bodde Gösta och Gertrud med sönerna Kennet och Tommy. Gösta var grovarbetare och klarade av det mesta. Jag tittade på när han putsade grunden på huset en gång. När jag var där nyss kunde jag konstatera att han kunde sin sak. Allting sitter kvar. Han var alkoholist av den sorten som blir otrevlig under påverkan men han var en mycket trevlig prick när han var nykter. Han kunde trolla tioöringar ur mitt öra. Det var lika häpnadsväckande varje gång. Gertrud hade en speciell stil när hon gick. Korta försiktiga steg som om det alltid var halkigt. Sönerna tog till sig samma stil. Det händer att jag träffar Tommy när jag är hemma. Han är precis som jag minns honom från 60-talet.

Nu lite bilder.

1945. Så här såg huset ut när jag bodde där också. Idag kan man inte ta ett kort från den här platsen. Det står ett nytt hus i vägen.

1954. I lummig sommargrönska. En på många sätt spännande trädgård.

1977. Den stora trädgården som förgrund. En tråkig rest av fornstora dar. Här står fortfarande den gamla Arbetsförmedlingen kvar på Kyrkogatan.

Foto: Leiler Norén

2008. Nya hus har trängts in i trädgården. Några likheter syns kanske på mitt hus men det mesta är omdanat.

Entrén 1945. Den såg likadan ut när jag bodde där. Den trekantiga cementplattan med en pelare på var sida. Dörren till vänster var vår dörr. Den till höger gick in till trapphuset och Elsa o Rolfs lägenhet.

Entrén 2008. Nytt och fräscht. Men mysigare?

Då och nu i samma bild. Källardörren ser ut som som den alltid har gjort. Tack och lov!