Pro Memoria
Fotografisk debut
1964 fyllde jag tio år. Ett par månader tidigare fick jag en lillasyster. Månadens profilbild visar just mig med lillasyster i famnen ute på gården på Kyrkogatan 23. En stolt storebror med en ännu inte stolt syster. Hon verkar snarare omedveten om vad som är i görningen. För en tvåmånaders baby är kameror bara en svart sak framför pappas ansikte. Men inte för mig. Det här året startar min fotografiska bana med pappas Nettar. Jag får ta med den på en skolresa Dalsland runt. Jag fotograferade mest klasskompisar och lite hällristningar. Och akvedukten i Håverud förstås. Pappa ställde in bländare och tid för det fina vädret och oändligt avstånd. Bilderna blev inte så tokiga och det beror nog på att bländaren var liten. Det var vackert väder så skärpedjupet blev rejält.
Och här en bild från min första rulle någonsin. Min hemliga kärlek Christina (jag hade flera så klart) som äter sin matsäck vid sjön Råvarpen där vi beskådat hällristningar i mängder.
Go gubbe
Turistnäringen är fantastiskt bemötande. För att ingen ska missa Hoburgsgubben har man målat näsan klargul. Jag hittade honom förstås och nu är han här.
Gult gör sig inte så bra i svart/vitt så här blev det färg
Nikon D80, 18-200 mm
Djävulen går i kyrkan
Eftersom djävulen tror på Gud så är det väl naturligt för honom att gå i kyrkan. Här sitter han längst bak och leker med några demoner.
Jesus sitter som sig bör längst fram så att alla kan se. Här i tidsenlig färgsättning men i modern gestaltning.
Fritt funderat under besök i Lya kyrka, Gotland
Nikon D80, 18-200 mm och stadig hand
Fula gubbar och andra kryp
Här kommer det fula gubbar. Det konstiga är att kvinnor i alla åldrar flockas kring dom. Digitalkameror också =)
Gubbarna häckar vid Langhammar på Fårö.
Nikon D80, 18-200 mm. Konverterat i SEP med varierande film och filter.
Kallsup och järnmärke
Jag lärde mig simma på land. Ja, man började där när jag var liten. I alla fall på Strandbadet i Åmål. Det blev tydligt för läraren då att man gjorde rätt. Spåren i sanden skvallrade om framstegen. Min lärare hette Kalle och var en kopia av Kalle på kaviartuben. När jag till slut skulle ta mitt efterlängtade bevis för min simkunnighet, järnmärket för 50m, bar det sig inte bättre än att jag fick en kallsup på spurten och behövde ”räddas” av Kalle ur paniken. Han simmade bredvid hela vägen. Det blev inget märke i första försöket. Men i andra försöket en annan dag gick det bättre. Här har pappa förevigat en badstund med simövning sommaren 1963. Med en Nettar förstås. En blöt profilbild i juni alltså.