Skeppsholmen

Trots att jag aldrig seglat något större än en segeleka så är det lika bra att bekänna. Jag är en seglarromantiker. Stora skepp med segel har alltid fascinerat mig. En gång i barndomen gjorde jag en teckning av pappas plastmodell på Cutty Sark och fick den publicerad i Nya Wermlandstidningen. Intresset satt kvar och i tonåren och lite till byggde jag klassiska segelfartyg i plastmodeller. Skeppsholmen är nåt annat. Det är på riktigt. Jag känner mig hemma bland skutorna, seglen, tågvirket på nagelbänkarna och tjärdoften. Jag var där häromdan på väg till Moderna muséet. Skeppsholmen var behållningen av den utflykten.

Jag måste nog dit igen med Rollein och Tri-X.

Mekanisk främling

Denna Alien, Transformer eller Terminator stötte jag på i närheten av Gustav Adolfs torg. Han verkade vara på väg till Tunnelbanan så jag gick över till Skeppsbron istället.

 

Leica M3, Voigtländer Ultron 1,9/28 och Tri-X

Smygfotografering i Hagaparken

Frugan och jag gjorde en fotoutflykt till Hagaparken i slutet av april. Min Bronica S2A hade vilat för länge så jag beslöt att ta den. Det digitala fick frun stå för men som jag minns det tog hon aldrig upp kameran ur väskan.  Jag kopplade Bronican på monopoden (man behöver stöd när man fotar med en sån) och så iväg. Hagaparken är stor och vi gick runt hela och tittade på paviljonger, Hagaslottet, koppartälten, turkiska kiosken och allt det där, ni vet. Till och med ett besök i det kinesiska lusthuset på bergknallen. Till slut satte vi oss att vila vid ett fik med mycket folk. Det är här smygfotograferandet börjar. All som hört när jag tar bilder med Bronican vet att den låter som en mindre jordbävning eller tågkrasch. Med monopoden i backen är jag säker på att seismologerna i Uppsala kan mäta slutartiden på Richterskalan och kolugnt konstatera att någon tog ett kort i Hagaparken vid caféet med en mellanformatare. Storebror ser dig överallt. Nåväl, ni kan lätt förstå hur svårt det är att på ett diskret sätt ta bilder på folk med det ekipaget. Men det gick förvånansvärt bra. Alla är upptagna med sitt och att det smäller lite nånstans hör väl till storstadens normala ljudbild. Tror jag. Här är i alla fall lite bilder.

Barnprat mellan mamma och blivande mamma

Det var inte lätt att få det rakt...

...men vad gör det?

Vår lördag - vårlördag

Det var härligt väder igår och vi styrde kosan till Millesgården. Betittade stället, utställningen och njöt av vårsol och värme.

Bilder tagna med orangefilter.

Sen åkte vi till Bergianska trädgården och tog en fika på den italienska terassen.

Körsbärsträden utanför Edvard Anderssons växthus blommade inte än. Orangefilter även på dessa bilder.

Alla bilder tagna med Rolleiflex Automat (1952)

Jag hade en Nikon F50 med färgfilm med mig också men filmen är inte slut än.

Imponerad och ödmjuk

Idag fick jag tillbaka negativen till två färgfilmer tagna med kameror i min egen ålder. Den ena är en Rolleiflex Automat från 1952, den andra en Zeiss Ikon Nettar 515/16 från början av 50-talet. Den senare är samma modell som jag började mitt fotograferande med 1964. Efter att ha skannat allt så är jag imponerad över vad ”gamlingarna” fortfarande förmår efter drygt femtio år. Ödmjukhet är också en känsla som dyker upp i bröstet. Här är några exempel från de två filmerna. Rolleiflexen först. Film: Fuji Superia Extra 400.

Brännkyrkagatan.

Smygfotografering med en TLR. Inte lätt inte.

Slottet i flor.

Sen samma vy med Zeissen en stund senare.

Film: Kodak Portra 160NC

En färggrann buss poserar.

Att smyga med Zeissen går ganska bra.

Mynttorget bort mot Riksdagshuset och Centralen.