Då och nu 4 - Uthuset

Det är vemodigt att gamla miljöer försvinner men så är ju människans förbannelse att vilja göra allt bättre och finare än det har varit förut. Så det är tur att någon fotograferar och bevarar minnen åt eftervärldens nostalgiker och forskare =) Den här gången ska det handla om uthuset på Kyrkogatan 23. Det stora röda långa med sitt mystiska innehåll  i förråd, tvättstuga och vedbodar. Det hade varit kul att ha lite inomhusbilder från det men det vet jag inte om det ens finns. Lukterna minns jag än men det kan jag inte förmedla här. Gertrud och Gösta Berg bodde i uthuset innan de flyttade in i stora huset och när de flyttade hyrde pappa deras gamla kök som hobbyrum och förråd. Det hade fönster mot gatan. Våran vedbod hade inget fönster och låg i andra änden av uthuset. Vi hade som alla i huset vedspis och kakelugnar. Fotogenkamin hade vi också och till mitt rum köpte pappa det lyxigaste som fanns på den tiden. En elradiator på 600W. Men det var ju uthuset det skulle handla om. Dags för lite bilder.

1961
Om du tittar noga bakom dessa glada hamnsjåare så ser du uthuset i all sin faluröda glans. De många fönstren till vänster i bild släppte in ljus i tvättstugan och en korridor i "lägenheten".

1945
Vår hyresvärds familj framför entrén till uthusets "lägenhet" och tvättstuga.

1966
Uthuset i vinterdräkt (för alla vinterälskare) den snörika vintern 65/66. Här syns också trädgårdsförrådet längst bak på tomten. Soptunnorna stod bakom det så vägen dit var alltid skottad.

1966
Mera snö. Utsikt från soptunnorna ner mot Norra Långgatan. Vår vedbod låg närmast hörnet på uthuset med dörren rakt mot fotografen (pappa).

I uthuset gjorde jag min första erfarenhet av aerodynamikens mysterier. Jag snickrade ett flygplan av en smal brädbit och en vinge av masonit. Det kunde inte flyga, bara störta. Aerodynamik förblev ett mysterium till dess jag började på teknis.

2008
Så här ser det ut idag Om uthuset hade varit kvar hade det legat i bildens högerkant. Visst är de nya husen fina. Men charmen från ett gammalt rödmålat uthus kommer aldrig tillbaka. Att sitta med ryggen mot uthusväggen en solig dag och tälja på en träbit medan träet i väggen knakar när ett moln drar förbi kommer aldrig tillbaka annat än i minnet.

2008
Om uthuset hade varit kvar så hade jag stått bakom det och bara fotogtraferat en rödmålad vägg och grannens garage. Där trädet nu står, ungefär, låg uthuset.

Tävlingsdax

I höstas gick jag med i Midsommargårdens Fotoklubb (MGFK) som är en mycket livaktig klubb med tävlingar och utställningar. En klubb helt i min smak. Nästan varje möte är det en klubbtävling. Sånt är sporrande och utmanande. Utvecklande med för den delen. Om en dryg vecka är det diacup och jag har förberett mig genom att först titta igenom alla mina drygt fyratusen dia och samtidigt välja ut några kandidater för tävlingar och annat bruk. Det är mycket skitbilder förstås som egentligen bara är dokumentation. I början hade jag dessutom oturen att använda en del Sakurachrome, en värdelös film som inte hade mycket färg ens från början =)

Nåväl, summan av genomgången blev ca en procent av utplockade bilder. Igår skannade jag alla för framtida bruk och nu står de på ljusbordet för valproceduren till nästa veckas tävling. Fem stycken får jag ha med mig. I morse valde jag fem som jag ska fundera på under en dryg vecka. Kanske byter jag ut någon...

Båtliv

Ofta när vi var hos farmor och farfar om somrarna åkte vi en tur med farfars båt. Den låg förtöjd bakom ett par stora trärör bakom pappersfabriken i Slottsbron. En lagom promenad från Skogsstigen där de bodde. Sen barnaåren har båtar fascinerat mig och 1978 eller 1979 fick jag farfars båt av pappa som hade haft den sedan farfars död. Jag hade den visserligen inte så många år. Den var inte i bra skick så vi sålde den utan motor till en intresserad gubbe som byggde om den till oigenkännlighet. Den var ursprungligen byggd i Säffle och kallades helt enkelt för Säfflebåt. Här är bilden jag hämtat månadens profilbild från.

Från vänster, Michael, farmor, jag, mamma Carin. Pappa tog kortet med sin Zeiss Ikon Nettar medan han styrde båten. Det var därför jag såg så ängslig ut. Pappa visar inte gott sjömanskap utan gör något helt annat. Ingen uppsikt!

Inga flytvästar har vi heller ty det här är det glada 50-talet när allting är möjligt och ingenting kan gå fel.

Då och nu 2

Den här gången tänkte jag uppehålla mig kring mitt eget hus där jag bodde mina barndomsår. Hur såg det ut då och vad ser det ut som nu. Först ett litet persongalleri ur mitt minne.

Hyresvärden hette Gustav Andersson, hans fru Eva och deras dotter Gunhild. De bodde på andra våningen. Här en bild på dom.

Yngve bodde också på andra våningen Han var kusin med Gunhild. Han jobbade på Vägverket som väginsspektör och parkerade alltid sin bil under den stora lönnen som tillsammans med uthuset bildade infart till tomten. Han hade en pepitarutig hjälm och läderhandskar i bilen som vi imponerat tittade på ibland. Jag har inget foto eller ens ett minne av hur han såg ut.

I grannlägenheten på första våningen bodde Elsa och Rolf med barnen Rigmor och Jörgen. Vad Rolf jobbade med på den tiden minns jag inte men nu driver hela familjen utom Rigmor OK/Q8-macken ute på Karlstadvägen. Det var de som skaffade TV före oss så det blev en del pyjamaslopp mellan lägenheterna innan vi skaffade en egen TV. Ty det fanns barnprogram även på den tiden. Men inte TV hos alla och det var ju gemenskapsfrämjande.

I det yttre hörnet av huset bodde Gösta och Gertrud med sönerna Kennet och Tommy. Gösta var grovarbetare och klarade av det mesta. Jag tittade på när han putsade grunden på huset en gång. När jag var där nyss kunde jag konstatera att han kunde sin sak. Allting sitter kvar. Han var alkoholist av den sorten som blir otrevlig under påverkan men han var en mycket trevlig prick när han var nykter. Han kunde trolla tioöringar ur mitt öra. Det var lika häpnadsväckande varje gång. Gertrud hade en speciell stil när hon gick. Korta försiktiga steg som om det alltid var halkigt. Sönerna tog till sig samma stil. Det händer att jag träffar Tommy när jag är hemma. Han är precis som jag minns honom från 60-talet.

Nu lite bilder.

1945. Så här såg huset ut när jag bodde där också. Idag kan man inte ta ett kort från den här platsen. Det står ett nytt hus i vägen.

1954. I lummig sommargrönska. En på många sätt spännande trädgård.

1977. Den stora trädgården som förgrund. En tråkig rest av fornstora dar. Här står fortfarande den gamla Arbetsförmedlingen kvar på Kyrkogatan.

Foto: Leiler Norén

2008. Nya hus har trängts in i trädgården. Några likheter syns kanske på mitt hus men det mesta är omdanat.

Entrén 1945. Den såg likadan ut när jag bodde där. Den trekantiga cementplattan med en pelare på var sida. Dörren till vänster var vår dörr. Den till höger gick in till trapphuset och Elsa o Rolfs lägenhet.

Entrén 2008. Nytt och fräscht. Men mysigare?

Då och nu i samma bild. Källardörren ser ut som som den alltid har gjort. Tack och lov!

Första kyssen

Två tjejer och två killar fick för sig att prova på det där som vuxna gör. Att pussas på munnen. Men när man går i andra klass är det lite tabu och definitivt inte cool bland killarna i klassen. En säker anledning till mycket tråkningar. Därför måste det ske i största hemlighet och fördolt för andras blickar. Karin och Håkan, Lena och jag var det som kom på ett bra ställe att prova detta mystiska fenomen att när en tjej och en killes läppar möts så blir det nåt självlysande av dom. Det trodde vi oss veta.

Karin                 Håkan                   Lena               Jag, Thomas

Det var en magisk förväntan över ögonblicket när vi kommit på var vi skulle göra det. Bergströms kolonialvarulager var inhyst i ett sånt där typiskt halvt uthus som det finns många av i Åmål eller i andra gamla städer med för den delen. Här en bild på baksidan som vetter mot Kronans lekskola där vi förstås hade gått allihop. Terrängen var känd. På den tiden stod det en massa stora buskar som täckte större delen av väggens nederdel.

Bergströms kolonialvarulager

Baksidan

Crime scene

På var sin sida av tegelmuren satte vi oss på sockeln för att pussas bakom buskarna. Fullt osynliga för allas blickar. Karin och Håkan under det vänstra fönstret. Lena och jag under det högra. På så sätt slapp vi t o m att se varandras kyss. På en given signal oss emellan så kysstes vi. Sen fnissade vi hejdlöst. Vad var det med det? Vi kunde inte förstå vad det var som var så speciellt med en kyss. Vi upplevde inget magiskt. Lena blev inte självlysande. Nu var Lena min favorit i omgångar under flera år i alla fall. Nu är hon gråhårig som jag men lika fin som då i mina ögon.

Kronans lekskola. Lena bodde på andra våningen.