GÅRDAGENS NYHETER

När flyttade exponeringsmätaren in i kamerahuset egentligen?

Tidiga exponeringsmätare var handhållna och användes utanför kameran. När väl mätningen var gjord ställde man in kameran efter den avlästa informationen. En sådan procedur var förstås önskvärd att integrera i kameran och göra helt automatisk. Fotografen skulle helst välja bländare eller tid själv och sedan få det andra automatiskt.

1936 blev Zeiss Ikon Contax III den första kameran med en integrerad och kopplad exponeringsmätare med selencell. Den var dock inte helautomatisk utan krävde fortfarande en avläsning. Kopplingen innebar att rattandet på slutartidsratten fick selenmätaren att flytta sin visare och fotografen skulle se till att visaren pekade på ett svart märke för att exponeringen skulle bli rätt. Lite krångligare än så var det allt och med lite ljus fick man använda huvudräkning.  Långt kvar till automatiken,alltså, men en bit på väg. Exponeringsmätare och kamera hade i alla fall vuxit ihop.

Den första fullt automatiska exponeringsmätande kameran var Super Kodak Six-20 som kom 1938. Den var dock så dyr, 225$, att den inte blev någon succé.

1960 var den tyska kameran Mec 16 SB först med att placera sensorn bakom objektivet för precisare mätning. TTL-mätningen (Through The Lens) var född. Först 1962 blev Topcon RE Super den första SLR:en med TTL-mätning.

I början på 60-talet när de elektroniska komponenterna blivit tillräckligt billiga började inbyggda automatiska exponeringsmätare bli vanliga, som t ex i point-and shoot-kompakter som Olympus PEN EE (Electric Eye). Electric Eye blev en riktig fluga som alla kameror skulle ha.

Sen har det bara rullat på och förfinats allteftersom tekniken gjort nya landvinningar och idag är det väl ingen som ens reflekterar över exponeringens vedermödor i fotografins historia.

Jag gillar dock att mäta med min gamla Ikophot när jag är ute med mina 50-talskameror. Det känns autentiskt på nåt vis.

Paret trivs och fungerar fortfarande utmärkt  tillsammans.

Mellanformataren

GÅRDAGENS NYHETER

Världens första mätsökarkamera

En mätsökarkamera är en kamera som mäter avståndet till motivet med hjälp av en dubbelbild i sökaren. När dubbelbilden sammanfaller har man ställt in rätt avstånd. Om mätningen görs medan man vrider objektivet kallas det att mätsökaren är kopplad. En okopplad mätsökare ger avståndet men därefter måste man ställa in samma avstånd på objektivet.

Världens första kopplade mätsökarkamera var en Kodak 3A Autographic Special och den började säljas redan 1916. Både Leica (Leica II) och Zeiss Ikon (Contax I) introducerade kopplade mätsökarkameror först 1932.

Mellanformataren

Källa: Wikipedia

Min kamerakrönika - 21

Nikon D600

Det var ofrånkomligt. Efter drygt fem år pensionerade jag min D80. Utvecklingen hade sprungit ifrån den med stora tekniska kliv. Egentligen skulle det ha blivit en D800 men precis när jag var redo att trycka på köpknappen dök den här upp från ingenstans. En snabb koll i specarna övertygade mig om att det här var ett bättre val. För mig, alltså. Jag köpte kitet med 24-85 mm. Inte världens bästa glugg måhända men brännviddsområdet ligger precis rätt för mig. Det är där jag håller mig till nästan 100% så egentligen behöver jag ingen annan. Nu har jag redan flera andra fasta fullformatsgluggar och favvon bland dem är Zeiss Planar 1,4/85 mm som inköptes en tid innan D600 och som används flitigt på mina analoga Nikonhus.

Nikon D600 med 24-85 mm

Redan under den korta tid jag haft den har det runnit igenom ett par tusen bilder. Mycket mer än vad det skulle ha gjort i en kamera med film under samma tid. Det må vara ett tecken för en del som retar mig för min analogfotografering men jag rycker på axlarna åt sådant. Film är ännu nummer ett i mitt fotografiska liv. Nu blir det en bildkavalkad.

Pappa tagen med Planar 1,4/85

Barnbarn

Scoutinvigning i Hässelby missionskyrka. Den här kyrkan är nästan hopplös att fotografera i med film utan blixt. Men D600 och en massa ISO går bra.

På ryttartävling hos Vällingby ridsällskap.

Kalle Moraeus i Uppsala. Flera tiotusentals  ISO

JÅÅJ museum

Sammanfattning: Det finns lite good shit bland de digitala fotoapparaterna trots allt. Häpp!

Mellanformataren

PS
Det finns en kandidat för krönika 22 också. En spännande klassiker som jag håller på att skjuta in mig på. Det dröjer nog ett bra tag innan jag skriver om den.

Min kamerakrönika - 20

Leica M4-P

Som väntat rullar min kamerakrönika vidare med "nya" modeller som används flitigt. Efter sista inlägget (epilogen) så trodde jag att nästa kamera skulle bli en storformatare 4"x5" men det blev det inte. Jag hade lånat en av en kollega under ett par år och trivdes väldigt bra med den typen av fotografi. Istället blev det den mycket trevliga Leica M4-P. Jag köpte den av Martin Hertsius här på FS som jag träffade för första gången i samband med köpet. Kameran ska ha ägts av en känd svensk fotograf som tillika är medlem i samma fotoklubb som jag men eftersom jag inte vet säkert nämner jag inget namn. Det är ju inte huvudsaken vem som ägt kameran tidigare. Huvudsaken är att man tar bilder med den och det har jag gjort. Inte så många rullar sedan i somras då jag köpte den (jag har ju åtskilliga kameror att motionera) men tillräckligt många för att ha fått en bra känsla i kroppen när jag använder den. Det betyder att den nog kommer att ha en rulle i buken för det mesta och därför platsar den i min kamerakrönika. Jag har gjort den till min Dogmakamera också så det lär rulla på med film i denna ett bra tag.

Det fina är ju att jag redan har en massa objektiv som passar. Här sitter en Zeiss Biogon 2/35 på.

Det jag framför allt gillar med den här modellen är den enkla filmladdningen. Min andra Leica-modeller är verkligen inget för otåliga med svag motorik. Och så är det den sista modellen utan batteri.

Och nu lite bildexempel från mina rullar sedan juli då jag köpte den. Jag började för ovanlighetens skull med en diarulle.

Och så svartvitt. Förstås.

Det här är som ni förstår ännu en favorit bland alla härliga kameror jag har.

Mellanformataren

Blixtar utan dunder

Om funktionskontroll av 50-talskameror

Jag har varit sjuk ett tag nu men förkylningen börjar släppa sitt grepp. Det värsta med förkylningar är att de verkar bli segare att bli av med ju äldre man blir. Tråkigt är det också! Idag känns det bättre och jag satte mig i sinnet att funktionskontrollera blixtbeståndet tillsammans med ett par retrokameror. Inte för att jag älskar blixtfotografi. Ni som känner mig vet att jag gillar det naturliga ljuset. Men man vill ju ha lite koll på utrustningen och veta att den funkar om man i ett sinnesförvirrat tillstånd får för sig att använda konstljuset.

Häromveckan prövade jag en multiblixtuppsättning med D600 och lyckades fyra av tre blixtar  samtidigt. Hade det inte fattats en kabel så hade det blivit fyra. Och med en optisk trigger till hade det kunnat bli fem. Och ändå skulle jag ha haft blixtaggregat över! Nå, det räcker nog med ett par ett bra tag om andan faller på. Men det är bra att veta att det funkar.

Idag blev det ett mindre test med gamla blixtar och ett par Rolleiflexar, en 3,5B och en Baby. Jag har varit lite skeptisk till det där med blixtar på Rolleisarna. Kontakterna ser inte ut som vanligt. Men för att göra historien kort. Det funkade alldeles utmärkt (om man bara vänder batterierna rätt i blixten).

Det skönaste beskedet var dock att äntligen få prova den av mina Rolleiflashar som jag hade hopp om att den skulle fungera. Tidigare i år fick jag tag på det 22,5V-batteri som behövdes. Jag försökte direkt då att få igång ett par gamla Ikoblitz men de ville inte. Sannolikt på grund av dålig kontakt inne i blixtens kropp. Den öppnar man nu inte utan att ha sönder den så det fick vara.

Lampan har brunnit och får svalna innan jag tar ut den.

Blixtlampor har jag köpt på mig genom åren så där föreligger ingen brist på ett tag. Det var bara att stoppa in den och rikta kameran mot något motiv i vår mörka lägenhet som skulle må bra av att bli upplyst, om än för bråkdelen av en sekund. Den bilden får ni dock inte se. Den sitter kvar på minnesremsan i kameran.

Mellanformataren