Om 1984

Om att lägga krokben för läsarnas ögon.

Ja, jag har läst boken av Orson Welles men inte 1984. Långt senare, jag tror det var 2005. Men nu handlar det inte om boken utan om nästa profilbild. Och jag ska försöka hålla mig ifrån Nyspråket som introducerades i boken och istället pröva ett annat språkligt grepp. Att blanda ordens bokstäver men låta första och sista bokstäverna i varje ord vara korrekta. Forskare har nämligen funnit att det inte spelar någon roll var i ordet bokstäverna står. Det går ändå att läsa texten om bara första och sista bokstäverna är rätt. Det har nåt med hur ögat läser en text att göra. Vi läser inte bokstäver. Vi läser orden som bilder och däri har vi en tangeringspunkt med fotografin. Nu börjar jag.

Mras mnådas prfoillibd är hamätd fårn smomraen nottinhunrdatåtiofrya. Vi tlilrinbgade åsktligila hegler och samomrvceokr udner felra år i srävfärlödrranas somumarstrga i Llila Nonrae, Svnasokg, Vrälmand. Kpanpa tre mil fårn Ååml. Dåräfirn har vi mnåga fnia minnen, bdåe nratupupvelesler och branens olkia änevrytligteher i de dujpa sgoakrna. Lelamikga njuntnangir i from av spavmar och bär fnans ionm premdonavastnåd och om man var bjöd åt att stedura falgår (som min sfärvar) så fanns det mnåga atrer att hrämparta med, fogofratera osckå om man hade trillcäkligt mecykt gals mlelan kamrea och fegål. Nu hade jag aldirg tillrickälgt med lägnd på tuebn men det belv i alla flal nårga dumkenärota narutlibder av tpyen "been tehre, seen taht". Här är ngåra emexpel.

Narutsuppvellee

Boprygjgekt

Tllinvigar. Blidkiritk udanbneeds

Vid dagnes sult vroo vi ganska ttörta. I alla flal jag =)

Mallenfrometaran

Om hederliga och ohederliga kameror

eller Finns det egentligen gamla hederliga kameror?

Jag får ganska ofta höra att jag använder en "gammal hederlig kamera" när jag är ute och vädrar någon av mina klenoder. Det har fått mig att undra över när en kamera blir hederlig egentligen. Det tycks vara förknippat med gammal. Vid vilken ålder inträffar då hederligheten? Jag lutar åt att tro att hederlig är den högsta graden i kamerornas hemliga orden. Det är därför som nya kameror inte är hederliga. De har inte kommit lika långt i sin utveckling! Det tar säkert lika lång tid som hos Frimurare och Tempelriddare att komma nån vart med hederligheten. Som om hederlighet är den sista landvinningen en kamera kan göra, trots att den inte ändrar beteende med tiden.

1929. Utan tvekan hederligheten själv.

1954. Lika gammal som jag och då måste den vara hederlig.

Eller handlar hederligheten om fotografens möjlighet att ha kontroll över sitt verktyg? Då undrar jag genast när kontrollen förlorades. Jag misstänker starkt att det har med elektronikens intåg i fotoapparaterna att göra. Då måste det ha inträffat redan under filmepokens slutskede, predigitalium!

1989. Här är det redan en hel del elektronisk automatik. Jag anar vart hederligheten tar vägen...

Eller går gränsen vid analogt/digitalt? I så fall måste det vara det digitalas öppenhet för manipulation bortom förnuft som är det ohederliga. Det är för lätt att göra om en bild till något helt annat. Visserligen går det att göra om bilder tagna med film också men kräver mycket mer än att bara att klicka lite  med en mus och tangentbord. Det är inte lätt i Photoshop heller om sanningen ska sägas. Man är ju hederlig.

2007. Min frus kamera. När jag hör hennes klagan över bildresultaten misstänker jag att den är helt okontrollerbar. Vad som försiggår mellan avtryck och visning på skärmen är en helt okänd process som är skapad av kameratillverkaren. Fotografen har mycket lite att säga till om! Här är man utelämnad åt tillverkarens hederlighet. Ooops!

Nej, jag ger upp och söker min tillflykt till Nationalencyclopedins ordbok beträffande hederlig. Vad menar folk egentligen med "gammal hederlig"?

he'derlig adj.
  som arbetar (öppet och) endast med moraliskt godtagbara metoder i sin strävan att uppnå ngt.
  BET.NYANSER: .......c) spec. om traditionsrika och uppskattade föremål, företeelser o. d.
  HIST.: sedan 1769 ...jfr 'ärofull'; 'vördnadsvärd'; 'förnäm'

Ordet traditionsrik indikerar i alla fall en viss ålder men också gamla anor. Så den senaste och nyaste  kameran skulle också kunna räknas som hederlig ety den har en lång historia bakom sig med anor från 1800-talet. Suck.

Ett sista försök på Google med "gammal hederlig" ger ungefär 58.000 träffar där ingen är den andra lik. Dubbelsuck.

Nästa gång någon säger något om hederliga gamla kameror kommer jag sannolikt att banka in lite gammaldags hederlighet i vederbörandes skalle med min gamla hederliga kamera som verktyg.

Mellanformataren

PS
Slutklämmen är naturligtvis inte hederligt menad. Varken som hot eller löfte. Jag tänker bara högt om det som irriterar mina hjärnceller. Både den vänstra och den högra.
DS

Ett svart streck

Om genial bildkomposition

Ingen har väl missat porträtten av den amerikanska byfotografen Mike Disfarmer. I många av hans bilder finns det ett svart streck på bakgrunden. I fotohistoriska kretsar spekuleras det vilt om detta var ett avsiktligt "genialiskt" fotografiskt grepp eller om det helt enkelt inte fanns något annat än svart tejp i affären. Amerikanerna diskuterar detta allvarligt! Stackars Mike. Om han bara hade lämnat efter sig en dagbok med förklaringar...

Snyggt streck

Hans originalbilder säljs för tiotusentals dollar. Själv dog han utfattig 1959.

Häromdagen upptäckte jag att jag ovetandes om hans existens har kopierat hans "genialitet" i en av mina egna bilder för ett par år sedan.

Strecken är lika snygga i Sverige. Även om det inte är tejp.

Men 50 år efter min död betingar nog inte denna originalbild samma pris som Mike Disfarmers...

Mellanformataren

PS
Min bild deltar ikväll på Midsommargårdens fotoklubbs möte i tävlingen Fikabilden. Jag hoppas det blir en domare den här gången som känner till Mike Disfarmer =) Eller en som gillar svart/vitt...

Den ultimata kameran

Om Edseleffekten i kameravärlden

Bakgrund

För längesedan såg jag en TV-dokumentär om bilen Edsel. Den skulle bli den ultimata bilen. En bil som skulle ha allt som en bilförare någonsin kunde önska sig. Man anlitade en poet för att hitta på ett vackert namn till den. Till sist ratade man dock poetens namnförslag och gav bilen namn efter Henry Fords avlidne son Edsel. Det går ju bara inte att kalla den slutgiltiga bilen för  "Intelligent Whale", "Utopian Turtletop", "Pastelogram" eller "Mongoose Civique." Det förstår ju både du och jag. Och det gjorde Fords ledning också.

Utvecklingen gick fort och redan efter 8 månader lanserades bilen med buller och bång på "E-day"den 5  september 1957  i en "Edsel show" med Bing Crosby som  programledare och kända gäster som Frank Sinatra, Bob Hope och Louis Armstrong bland andra. Programmet fick det årets högsta tittarsiffror. Bilen såldes i tre år men lades sedan ner (den höll på att ruinera Ford). Senare har den fått en framstående placering på listan över de 50 värsta bilarna i alla tider. Hittills borde man kanske tillägga ty jag är viss om att vi inte har sett alla  liknande försök ännu.

Edsel Pacer 1958. Bild från Wikipedia

Historien upprepar sig

Inom kameraindustrin pågår nu en implicit tävling om att konstruera den ultimata kameran. Den som har allt. Så mycket att ingenting mer behövs. Den nya tekniken medger att kreativa hjärnor stoppar in så många fler funktioner än tidigare utan att skalet förstoras nämnvärt. Det finns dock fortfarande saker som fattas; telefon, öltapp och mikrovågsugn för att nämna några. Ett inbyggt stativ vore fint också, herrar konstruktörer! Och ett fack för snabbkaffe för de som inte, som filmfotograferna plägar använda, äger några filmburkar att ta med sig diverse tillbehör i.

Allt det här kräver förstås sin tribut i form av manual. Det är kanske dags också att skapa ett interface till användarnas hjärnor som fungerar. Typ, tänk på hur du vill ha bilden så rasslar det till i inställningarna och sen är det klart att trycka av. Det går ju inte att vänta på att människan utvecklas i den riktningen. Det lär ju ta några miljoner år med evolutionisternas tidshorisont. Och när vi väl är där behövs det nog inga kameror längre, ty då lever vi redan i all evighet och har ett fotografiskt minne att titta i när vi har lust.

Under tiden upptäcker allt fler att den ultimata kameran har tre saker att hålla reda på. Bländare, slutartid och fokusering. Och så ett minnesmedia av något slag att spara bilderna på. Varför är det så svårt att förstå att det räcker?

Bländare, slutartid och fokusering

Men hoppsan! Den ultimata kameran har redan existerat i mer än ett sekel!

 Mellanformataren

Varför använda en gammal kamera?

Om fotografering och tillfredsställelse

För den händelse du inte känner mig:  Jag gillar att fotografera med gamla kameror. De kräver lite mer av mig. Och jag gillar inte tanken på att kameran ska tänka åt mig. Det är jag som ska tänka. Och planera för det oväntade. Jag vill ha alla grepp och inställningar i mina fingrar och jag avskyr manualer. Så ju mindre rattar desto bättre. Jag är ju en man och alla kvinnor tror sig veta att en man bara kan hålla en sak i huvudet åt gången. De får gärna tro det för min del. Livet blir bekvämast så.  För mig räcker det att veta var avtryckaren sitter. När det är dags att ta en bild.

Zeiss Ikon Super Ikonta 531/2. Avtryckaren sitter uppe till vänster.

Gamla kameror ger mig en skön känsla av kontroll. Och tillfredsställelsen av att behärska dem. Att inte bli behärskad  av dem.  Optiken är ofta tillräckligt bra för att ge tillräckligt bra bilder. I bakhuvudet vet jag att många av de stora fotograferna använde likadana kameror som jag använder. Och de tog en del odödliga bilder. Så det måste gå att göra det med likadana modeller som de använde. Ta bra bilder, menar jag. Fotografernas storhet satt nog för all del inte i kameran. De hade ju bra ögon också. Alla fotografer har ögon. Alla fotografer kan titta. Men ändå är det inte alla som ser motiven. De odödliga. De som en betraktare kommer att minnas om tjugo-trettio år. Utanpå allt måste man kunna bestämma sig. För att trycka på knappen och ta bilden. Här går det inte att vela som kvinnor ofta gör. Här har männen det bättre beställt. Jägaren i dem vet när det rätta ögonblicket har kommit och slår till i rätt ögonblick genom en nedärvd reflex. Killer-instinkt säger en del.

Rolleiflex 3,5B Automat. Avtryckaren sitter framme till höger.

En del objektiv har en egen karaktär och ger bilder med en speciell känsla i . Det är mitt jobb att använda det på ett fördelaktigt sätt. Det förstår jag redan efter att ha sett bilderna från första rullen. Bilden måste inte vara skarp. Men den måste ha något. Det. Jag har sett otaliga oskarpa bilder som har Det. Och det är fascinerande att förstå att man kan gilla en bild som är oskarp. Ändå tycks huvudfåran inom världens fotograferande kommunitet vara fokuserade på skärpa! Och värdera bilder efter om de är skarpa eller inte! Ack.  Jag vill också ha skärpa. Ibland. Men ibland vill jag ha ett skarpt innehåll eller budskap. Eller känsla.

FED 1 med karaktärsobjektivet FED 3,5/50 mm. Avtryckaren sitter uppe till höger.

 Kommer någon att minnas att han/hon sett den här bilden om tjugo-trettio år?

Nettar 515/2

Kanske några. Kanske lunchen i parken.

 Kommer hon att komma ihåg fotografen eller Coken?

Rolleiflex 3,5B Automat

Kanske om hon får se bilden. "Gubben med den konstiga kameran".

Kommer någon att få en känsla av gamla tider efter en blick på denna bild?

Fed 1 med karaktärsobjektivet

Kanske

 Jag kommer ihåg många fotografier. Några tagna av stora fotografer. Några av okända. Många tagna med gamla kameror. Den här bilden glömmer jag aldrig.

Den är tagen av min mamma 1950 med en Ensign Ful-Vue. Den enklaste av enkla kameror. Bilden gav upphov till ett av mitt livs trevligaste resor då jag träffade tre av personerna i bilden livs levande. Femtio år efter att bilden tagits. Och den är inte ens skarp!

Ensign Ful-Vue

En del tycker att digitaltekniken är överlägsen . Jag tycker det känns skönare att vara överlägsen kameran.

Filosofie mellanformatare

 PS
Galoppen som ska fattas är att skärpa är ett dåligt mått på en bilds värde. Prova något annat =)

PPS
Glöm för all del inte att jag kåserar. Varje åsikt som uttrycks i inlägget stämmer i huvudsak med författarens. En perfekt bild är aldrig perfekt.