Då och nu 2

Den här gången tänkte jag uppehålla mig kring mitt eget hus där jag bodde mina barndomsår. Hur såg det ut då och vad ser det ut som nu. Först ett litet persongalleri ur mitt minne.

Hyresvärden hette Gustav Andersson, hans fru Eva och deras dotter Gunhild. De bodde på andra våningen. Här en bild på dom.

Yngve bodde också på andra våningen Han var kusin med Gunhild. Han jobbade på Vägverket som väginsspektör och parkerade alltid sin bil under den stora lönnen som tillsammans med uthuset bildade infart till tomten. Han hade en pepitarutig hjälm och läderhandskar i bilen som vi imponerat tittade på ibland. Jag har inget foto eller ens ett minne av hur han såg ut.

I grannlägenheten på första våningen bodde Elsa och Rolf med barnen Rigmor och Jörgen. Vad Rolf jobbade med på den tiden minns jag inte men nu driver hela familjen utom Rigmor OK/Q8-macken ute på Karlstadvägen. Det var de som skaffade TV före oss så det blev en del pyjamaslopp mellan lägenheterna innan vi skaffade en egen TV. Ty det fanns barnprogram även på den tiden. Men inte TV hos alla och det var ju gemenskapsfrämjande.

I det yttre hörnet av huset bodde Gösta och Gertrud med sönerna Kennet och Tommy. Gösta var grovarbetare och klarade av det mesta. Jag tittade på när han putsade grunden på huset en gång. När jag var där nyss kunde jag konstatera att han kunde sin sak. Allting sitter kvar. Han var alkoholist av den sorten som blir otrevlig under påverkan men han var en mycket trevlig prick när han var nykter. Han kunde trolla tioöringar ur mitt öra. Det var lika häpnadsväckande varje gång. Gertrud hade en speciell stil när hon gick. Korta försiktiga steg som om det alltid var halkigt. Sönerna tog till sig samma stil. Det händer att jag träffar Tommy när jag är hemma. Han är precis som jag minns honom från 60-talet.

Nu lite bilder.

1945. Så här såg huset ut när jag bodde där också. Idag kan man inte ta ett kort från den här platsen. Det står ett nytt hus i vägen.

1954. I lummig sommargrönska. En på många sätt spännande trädgård.

1977. Den stora trädgården som förgrund. En tråkig rest av fornstora dar. Här står fortfarande den gamla Arbetsförmedlingen kvar på Kyrkogatan.

Foto: Leiler Norén

2008. Nya hus har trängts in i trädgården. Några likheter syns kanske på mitt hus men det mesta är omdanat.

Entrén 1945. Den såg likadan ut när jag bodde där. Den trekantiga cementplattan med en pelare på var sida. Dörren till vänster var vår dörr. Den till höger gick in till trapphuset och Elsa o Rolfs lägenhet.

Entrén 2008. Nytt och fräscht. Men mysigare?

Då och nu i samma bild. Källardörren ser ut som som den alltid har gjort. Tack och lov!

Första kyssen

Två tjejer och två killar fick för sig att prova på det där som vuxna gör. Att pussas på munnen. Men när man går i andra klass är det lite tabu och definitivt inte cool bland killarna i klassen. En säker anledning till mycket tråkningar. Därför måste det ske i största hemlighet och fördolt för andras blickar. Karin och Håkan, Lena och jag var det som kom på ett bra ställe att prova detta mystiska fenomen att när en tjej och en killes läppar möts så blir det nåt självlysande av dom. Det trodde vi oss veta.

Karin                 Håkan                   Lena               Jag, Thomas

Det var en magisk förväntan över ögonblicket när vi kommit på var vi skulle göra det. Bergströms kolonialvarulager var inhyst i ett sånt där typiskt halvt uthus som det finns många av i Åmål eller i andra gamla städer med för den delen. Här en bild på baksidan som vetter mot Kronans lekskola där vi förstås hade gått allihop. Terrängen var känd. På den tiden stod det en massa stora buskar som täckte större delen av väggens nederdel.

Bergströms kolonialvarulager

Baksidan

Crime scene

På var sin sida av tegelmuren satte vi oss på sockeln för att pussas bakom buskarna. Fullt osynliga för allas blickar. Karin och Håkan under det vänstra fönstret. Lena och jag under det högra. På så sätt slapp vi t o m att se varandras kyss. På en given signal oss emellan så kysstes vi. Sen fnissade vi hejdlöst. Vad var det med det? Vi kunde inte förstå vad det var som var så speciellt med en kyss. Vi upplevde inget magiskt. Lena blev inte självlysande. Nu var Lena min favorit i omgångar under flera år i alla fall. Nu är hon gråhårig som jag men lika fin som då i mina ögon.

Kronans lekskola. Lena bodde på andra våningen.

Då och Nu 1

Det är otroligt fascinerande att se på bilder tagna på samma plats men i olika tider. En stad är ju levande (tack och lov). Här kommer ett exempel som kan få en annan rubrik:

En kyrkas omvändelse

Mig veterligen har ingen annan kyrka i modern tid omvänt sig =) Men i Åmål kan vad som helst hända. Tack vare att mamma var medlem i Baptistförsamlingen så började jag söndagsskolan där när jag var fyra år. Jag hade tant Ulla som lärare. Hon bodde tvärs över Kungsgatan ungefär där dessa bilder är tagna. Hon var dessutom församlingens organist och trakterade instrumentet vid alla möjliga tillfällen. Som barn fick jag intrycket att det var hennes jobb. Senare fick jag veta vad hon egentligen jobbade med men det har jag glömt. Så här såg baptiskkyrkan ut 1991 när pappa Leiler tog kort på den strax före ombyggnaden. Precis likadan som när jag gick i söndagsskolan. Vi bodde ett stenkast därifrån.

När jag blev äldre fick jag min morbror Nils som lärare. Det är säkert inte sant men jag tyckte vi pratade mest om Israels barn i öknen och jag minns att jag ofta funderade på vilken väg föräldrarna tog? Jag fick anledning att återkomma till den frågan när de skulle inviga sin ombyggda kyrka. Till förnöjsamhet kan jag säga =) Men visst var det en relevant fråga för ett okunnigt barn som inte ännu lärt sig Kaanans tungomål, visst?

Här är en färsk bild på baptiskyrkan 2008. Kyrkans omvändelse består inte i att ha bytt religion eller så utan altaret har svängt om från öster till väster. Väldigt oortodoxt för en luthersk kyrka där traditionerna är starkare än betong. Strängt taget var det väl bättre att vända sig bort från Mecca om man ska vara renlärig...

Resultatet blev i alla fall gott och trevligt.

Första av allt 1957

Dags för en ny profilbild. Jag glömde att redan i den förra profilbilden var jag nybliven storebror. Jag får reparera skadan den här gången och låta Michael vara med i blogginlägget. På hösten året innan flyttade vi från Kyrkogatan 23 till Åsgatan 38. En period som bara blev fyra år lång. Sedan flyttade vi tillbaka till Kyrkogatan 23 igen då vi  övertog mormors lägenhet. Mer om det senare när den profilbilden presenteras. Jag flyttar alltså för första gången i livet och har fått min första lillebror. Och pappa tar kort på oss med den första färgfilmen. Det blir mycket första på Åsgatan 38. Andra med för den delen. Mer även om det senare. Se det som en trailer om kommande historier =)

Här är bilden ur vilken jag croppat ut månadens profilbild. Det är väl ingen tvekan om vem som är vem. Pappa tog kortet i februari 1957. Sannolikt med sin Zeiss Ikon Nettar. Jag tror inte han hade någon mer kamera ännu. Det var nog först när han gick med i fotoklubben i slutet av 60-talet som kamerorna började samlas på hög.

Lillebror Michaels skalp ser ut ungefär som idag. I tonåren var den betydligt buskigare. Han hade George Best, den engelske fotbollsspelaren, som förebild och håret gick långt ner på ryggen. Spelade fotboll gjorde han också och var en lovande junior. Sen tog det bara slut. Jag vet ännu idag inte varför.

Vital 60-åring

När jag var hemma i Åmål förra helgen och gjort en fotorunda i mina gamla barndomskvarter, frusit fingrarna av mig och fått rosiga kinder av vinterkylan avslutade jag promenaden med att i grevens tid gå in på Konsthallen och betitta Åmåls Fotoklubbs jubileumsutställning som skulle stängas och tas ner en halvtimme senare. Strax dessförinnan träffade jag pappa Leiler vid Plantaget. Han hade fotograferat på sitt håll och vi möttes för att gemensamt gå till Konsthallen. Både han och mamma Carin hade bilder utställda. Jag gick runt och tittade den halvtimme jag hade på mig och blev sen kvar och hjälpte till med nertagningen. Träffade Elin Torger gjorde jag också, äntligen.

Här är några bilder på utställningen som i mitt tycke höll en hög klass. Kanke lite för kompakt hängt men det är ju kul med mycket att se på.

Jan Anderssons bilder. Många från Bluesfestivalen där han som stabsmedlem har förmånen att kunna stå nära scenen.

Karl Wighs bilder.

Nils-Gunnar Elfstedt är förtjust i cirkusbilder. Själv är han en trollkonstnär med artistnamnet Elloz, specialiserad på trollkonster med blommor.

Bruno Jönsson bilder fångade alldeles särskilt min uppmärksamhet. Bilder på gamla Åmål. De flesta på hus som inte finns längre.

Ordförande Morgan Torgers bilder. Jag gillade speciellt hans bild på hustak i Paris. En fläkt av Aristocats dök upp i mitt minne.

Mamma Carins bilder.

Pappa Leilers bilder. De flesta kan betittas på FS

Hans-Gunnar Larsson tar järnvägsbilder. Många bra.

Fredric Andersson, en lovande junior. Elin Torgers bilder till höger men dom har ju alla sett. Fredric och Elin hade den sämsta platsen. Det tycker jag var synd.

Fotoklubben hade 60-årsjubileum och utställningen gjorde att elva nya medlemmar anslöt sig till klubben. Nu är de sextioåtta medlemmar i åldrarna sexton till åttiotvå år. Inte illa för en klubb i en småstad på drygt tiotusen skallar. Inte ens alla fotoklubbar i Stockholm tillsammans kommer upp i den promillehalten av befolkningen.

Fotoklubben ger varje år ut en fotoalmanacka med en blandning av gamla Åmålsbilder och medlemmars nyare bilder från Åmål. 24:e årgången. Förutom något år i början blir den slutsåld varje år. En uppskattad kulturgärning.