Högtider och konsekvenser

Om det mångkulturella samhällets helgdagar

Det är som vanligt inte allvarligt menat det jag skriver här. Jag luftar bara en gnagande tanke i min hjärna. Julen pockar just på uppmärksamhet och jag har slutat gilla julen såsom den firas nu för tiden. Julen borde byta namn till Konsumptionens Högtid. Den har ju bevisligen sina egna tempel som är långt fler än alla andra religioners tempel tillsammans.

Eftersom jag är en bekännande kristen och medlem i Svenska Missionskyrkan firar jag alla de kyrkliga högtiderna då det är min mänskliga rättighet att göra så. Men eftersom jag bor i ett sekulariserat och mångkulturellt land med en mängd människor som bekänner sig till något annat, eller rent av till inget alls kan jag inte låta bli att fundera på om vi inte borde avskaffa en del företeelser i almanackan. Helt enkelt ta konsekvensen av det samhälle vi har skapat och lever i. Låt alla trosriktningar ha sina högtider. Men inte i almanackan! Annars skulle den ju bli ovanligt röd. Jag måste nog belysa det med några exempel.

Tyska kyrkan en vardag. Alltid öppen för alla.

Söndagar. Det finns inte den minsta anledning att dessa ska vara röda. De kyrkliga stora högtidernas röda dagar likaså såsom Påsk, Pingst och Jul. Kristna ska förstås tillåtas fira kyrkliga högtider men icke andra. Ingen borde få åka snålskjuts på andra religioners helgdagar och orättmätigt tillskansa sig lediga dagar. Mentalt tycks de flesta akta söndagarna lika som vanliga dagar. Jobbar gör man hela veckan och ledigt tar  man när man vill så länge man har semester eller komptid att ta av. Femdagarsveckan är förlegad. Eller har flyttat sig.

En del religioner har sin "röda" dag på lördag. Må de få ha det. Ateister har inga röda dagar. Kul för dem! Måndag hela veckan, liksom =)

Röd byggnad för röda dagar.

Avskaffa Lucia som offentligt firande! Katolska helgon har inget med Sverige att göra. Lucia må för all del firas i den katolska kyrkan eftersom den existerar i Sverige. För alla Sveriges invånare borde Ljusets högtid firas på Midsommar och kombineras med Nationaldagen. Ty det är den enda dag på året som alla rikets invånare samfällt tycks fira på riktigt. På det ena eller andra sättet. Troende som ateister, kapitalister som kommunister, hederliga som kriminella, nykterister som alkoholister. Ja, Midsommar borde vara den enda Högtiden i Sverige! Jag kan för all del tänka mig att fira motpolen Midvinter också. Den tid då mörkret är som djupast och stearinljusen brinner flitigast. Mysighetens tid. Ett slags Advent för Midsommar. En Hoppets högtid.

I ett mångkulturellt samhälle som vårt borde det finnas rum för varje trosriktning och ideologi att få rum för sina speciella högtider utan att för den skull få med det i almanackan. I Sverige råder minsann religions- och åsiktsfrihet. Mardrömmen att hålla reda på allt drabbar visserligen arbetsgivarna som måste hålla reda på vilka kulturer de har anställt att utföra arbete åt sig men det torde vara en ringa extra börda i jämförelse med all annan administration de åläggs. Jag vet, ty jag är själv företagare med en anställd. Jag själv. Och han får fira sina högtider bäst han behagar. t ex den 12 juli. 127-filmsdagen.

Högtidsklädda Stockholmare vid ingången till sin helgedom. 127-filmsdagen.

Skolavslutningar borde firas på neutral plats med neutrala "psalmer" såsom "Du ska inte tro det blir sommar..." och den fattige bonddrängen och kon som sket på broa. Härlig är jorden och Den blomstertid nu kommer borde förbjudas enär de lär vara kränkande för en del kulturer.

Politiskas högtider må firas av dem som har den rätta läran i politiska frågor men ska dagarna vara röda? Icke!

1 maj borde vara en svart dag. I alla fall för majoriteten.

Mellanformataren

PS
Även Hallowween kan därmed firas. Men bara för dem som har det med sig i sin kultur! Liksom häxorna kan ha sina Blåkullafester. Utan att för den skull bloda ner almanackan med röda dagar.

PPS
Nu när jag gjort hela almanackan svart känns det plötsligt som jag har uträttat något värdefullt för Sverige. Almanackan har blivit fullt demokratisk!

Kalaserier och födelsedagar

Både min dåvarande fru och jag har stora familjer och självklart blir det då många kalas varje år. Så många att vi tidigt kom överens om att bara fira vart femte år och varje år bara inom den närmaste familjen. Men det blev ändå en massa kalas varje år. 1989 hämtar jag månadens profilbild från ett sånt kalas i Bräcka, Långserud, Värmland. Det är svårt att minnas vilket av dem ty det var ganska många gånger vi var där. Men den här gången tror jag bestämt att det var min svärmors äldsta syster Ruth som fyllde riktigt gammalt. Hon bodde på bondgården som dåmera ägdes och drevs av hennes dotter med man. De uppfödde tjurar och det kunde vara ganska spännande ibland. Jag ska här inte berätta om någon incident mer än att vi alltid kom hem med gödseldoft i finkläderna från dessa kalas. Besök i lagårn var obligatoriskt =)

Annars var årets största händelse när trean kom till världen. Viktor Emanuel Meldert tog genvägen ut ur mammas mage och för en gångs skull fick jag ensamrätt på barnet nån timme eller så medan läkarna sydde ihop modern. Det var en upplevelse som jag inte glömmer och jag förstår lätt hur det nära bandet mellan mor och barn uppstår. Så var det med mig och Viktor. Det känns lite sorgligt att en pappa går miste om  den första hudnära stunden med barnet vid normala födslar.

Vi hade gissat och väntat oss en flicka och hade namnet klart. Nu blev det akuta familjeöverläggningar och Philip som sitter med mig i en hammock på profilbilden menade bestämt att han skulle heta Linda Karlsson (!?) Det blev turligt nog inte så. Jag hade Johnny Cash's låt i färskt minne "the man who named me Sue" så Linda avstyrdes vänligt men bestämt. Och en framtida förbannelse från sonen Linda avvärjdes i sin linda =) Om nåt år eller så blir han sjuksköterska!

Mellanformataren

När motivet är osynligt

Om gemenskap

Jag har just lärt mig något nytt. Det behövdes en kurs och drygt 56 år för att få upp ögonen för de osynliga motiven. Tänka sig! Frågan är om du ser något annat osynligt i mina bilder.

Delar av den fotografiska familjen träffas på Ellens

Mickel med hårdvara. En fascinerande sidogren.

Claes och Berndt pratar om Kristers och Torbjörns fotoböcker

Snart er'e Lucia. Eller så hjälper Micke mig med ljussättningen. Jag kommer inte ihåg...

Berlin från Peking var i Stockholm

Och Bernt fick känna på hans utrustning, Bessa och X1. En trave fotoböcker hade han med sig också.

Olle kelar med sin Leica IIIc som efter drygt ett år och fyra verkstadsbesök äntligen har hittat hem. Eller så försöker han höra slutaren...

Affe kommer med sin svarta M6, för dagen skrudad med en kromad Summicron. Smakfull outfit på en rackarns trevlig och kunnig fotograf.

Får han bara en latte och en fotobok så er'e bara och försöka hänga me'. Här studerar han Kristers nya bok Foto/Grafiskt. Staffan hänger på...

En del håller sig lite vid sidan av. Men de' e' ok.

En del tar uppåt väggarna bra bilder

Uffes patinerade gamla svarta M3 får lystna blickar av finsmakarna. Och hans bilderbok går varvet runt. Här är alla genuint intresserade av varandras erfarenhet och smak. Och Uffes smak för kameror är det inget fel på.

Midvinternattens köld är hård. Stjärnorna gnistra och glimma.

Vi drar oss hemåt till var vår vrå.

Mötas och skiljas är livets gång
Skiljas och mötas är hoppets sång

D80, 18-200 mm, max ISO, no flash, auto allt

En sevärd utställning

På Drottningholmsteatern pågår nu utställningen ”Det dukade blomsterbordet – till fest och till vardags”. Öppet 10-17  mellan 13-18 april. Det är ingen fotoutställning så bilder får du själv ta. De här tog jag.






Kaffe i trädgården


Picnic i rabatten





Många fönster och svårt ljus måste du räkna med. Spotmätning rekommenderas.







Alla bilder med Ricoh GRD II inställd på Kodak Portra 400 NC

Studenten i Åmål - en blöt historia

Det lär inte ha regnat på trettio år på studentfirandet i Åmål. Men nu är rektorn som fixade uppehåll död så då kommer det. Lillbrorsans son tog studenten i år. Det är förresten alltid nån man känner som tar studenten i hemstaden. Märkligt hur det kan bli.

Här släpps dom ut

Stanna upp lite för att vråla studentsången. Sjunga kan man då rakt inte men man kan vara lycklig ändå

Vår student, Hampus, nöjt leende

Gratulanter till vänster och studentens farsa till höger

Strax innan bjudningen var det flott dukat. Ifrån en fest hos brorsan går man aldrig hungrig

Karlstad Universitet nästa fick jag veta. Stackars Karlstad.

Alla bilder tagna med Canon Powershot A80